Tant Greta som kom tillbaka.

Jag har just kommit hem efter att ha besökt en gammal god vän. Jag kom femton minuter för tidigt till busshållplatsen. Det var lugnt ute och fåglarnas kvällskonsert hördes tydligt. Luften, lagom varm luktade sommar. Så fick jag sällskap av en man med en ljusblå resväska på hjul. Han måste lämna sin bostad i minst två månader på grund av en vattenskada. Det blev en halvtimmas möte med en annan äldre människa, ett möte vid en busshållplats och bredvid varandra på bussen. I Hyllie tog vi i hand sa adjö och önskade varandra lycka till och god natt. Det är sådana livspärlor som gör mig så lycklig.

Just nu känner jag mig så innerligt tacksam för allt. På TV och på Nätet så matas vi dagligen av mord, katastrofer och elände. Det finns så många människor som blivit inlåsta i en bur av ångest, smärta eller sorg.

Och här sitter jag. Inga bomber faller över staden i natt, vatten i kranen, egen bostad, goda grannar, friska barn och barnbarn. Jag är fri och kan göra vad jag vill - nästan i alla fall.

Lite ont här och där ibland, men allting slits ju ut med åren vare sig det är motorer eller människor. Så egentligen är den ynka lilla smärta jag kan känna ibland bara ett kvitto på att ha levat och fortfarande lever.

Flås flås, stress och oro. Jo så vill jag nog definiera de senaste månaderna.

Till slut - HUSET ÄR SÅLT!

Han som bott i huset och är gravt sjuk har haft svårt att acceptera att han inte kommer att överleva i Mozambique. Han ville dra ut på det hela och hade svårt att inse verkligheten, men att sälja tar tid. Jag hade bestämt att inte sälja utan hans medgivande.

     Efter upprepade samtal med äldste sonen och med mig, så ville han ändå inte ge upp. Då ringde mellansonen och sa: Visst, stanna du där och glöm att du har en familj och barnbarn i Sydafrika!

     Den 24 december ringde han och sa. OK du kan sälja. Deadline var den 20 december för att hinna med allt administrativt, inte minst med tanke på att alla offentliga myndigheter stänger över jul och nyår och däremellan.

     Men det finns änglar. Köparen som jag till slut hittat, erbjöd mig att använda deras advokat, helt utan kostnad. Dessutom betalade de min skatt på försäljningssumman. Advokaten satte igång processerna och den 4 januari signerade jag säljkontraktet och dagen efter lämnade jag Nacala.

     Tillbaka till Nampula och min stora familj med fem barn under 11 år. Under ett antal chaparesor (Överbelastade minibussar avsedda för7 personer men med ett 20-tal passagerare) åkte jag in till centrum och sista avskeden till andra gamla vänner.

     Jag var/och är helt fast besluten om att aldrig mer återvända till Mozambique. Jag har spenderat 19 år där, arbetat och haft det bra på alla sätt. Men landet har dykt rakt ner i en grop med utbredd fattigdom, utom för de välutbildade med fasta jobb eller de som ägnar sig åt korruption eller droghandel.

     Den 13e januari flög jag ner till Huvudstaden Maputo för att träffa några gamla vänner. Pizza på Mundos. Jag säger då det. De har fortfarande världens bästa pizza. Därefter en tur till hantverksmarknaden, där jag genast hittade nya bekanta att slänga några ord med.

     Tisdagen den 15 påbörjades resan hem. Maputo, Addis Abeba, Wien, Köpenhamn, Malmö och Holma/Fosiedal.

     Nästa överraskning. I Addis Abeba, på stolen bredvid mig vid gaten satt en storväxt man, som jag förstås började samtala med. Det visade sig att han sedan närmare tre år tillbaka bor några hus ifrån mig här i Holma/Fosiedal. Som avslutning fick jag ett synnerligen trevligt sällskap under min hemresa.

Vatten varje dag i kranen och inga dagliga strömavbrott och inte 34⁰ C värme.

DET ÄR SÅ HÄRLIGT ATT VARA HEMMA IGEN!!!!

Klockan elva i Sverige betyder klockan elva. Klockan elva här är halv tolv eller till och med strax innan tolv, beroende på vem jag skall träffa.

     Idag skulle jag möta en kvinna på flygplatsen klockan 11.30 för att få en bok. Jag behövde hjälp av frun i huset för att skjutsa mig till flygplatsen. Det är bara det att hon är helt hopplös när det gäller tidsuppfattning. Alltså sa jag till henne att jag måste vara på flygplatsen senast klockan 11.00.

     Klockan 10.40 körde vi ut från garaget, hon stannade till för hon såg en person i backspegeln, någon hon ville prata med. Så småningom började vi köra in mot stan, då svängde hon in på en bensinmack, ingen bensin. Vi körde vidare in i stan, snurrade runt och hittade en mack. Tankarade, sedan började vi äntligen färden till flygplatsen. Vi kom fram 11.35.

Där fanns kvinnan och boken.

En snurrig dag som började kl 08.00 när jag försökte att scanna in 27 sidor dokument - men nej, Icloud var full. (Har nu uppgraderat till 2 Terra)

08.30. Muarabo får besked att en nära släkting har avlidit på morgonen. Han kastar sig iväg till sjukhuset för att hämta hem kroppen till den avlidnes bostad.

09.20 plockar jag ihop mina pärmar, papper, telefoner och allt annat i den nyinköpta capulana handväskan. Snyggaste väska jag haft på länge

09.35 Kör Hanna mig in till stan för en träff med den kvinnliga advokaten. Vi kom tio minuter försent.

10.15  Muarabo flåsar in på kontoret för att skriva på papper om procuration. Han skall signera de sista handlingarna för husförsäljningen när jag har rest till Maputo och senare hem till Sverige.

10.25 Rusar han ut genom dörren. Skall köpa trä till kistan, svepning, tvättutrustning  för den sista tvätten av den avlidne.

10.30 Hanna kör mig till Notariatet. Den officiella byrån för godkännande av handlingar.

10.40 Dyker Muarabo upp igen vid Notariatet. Han har redan hunnit köpa brädor. Han är stor och kraftig, välbyggd och med en imponerande muslimsk huvudbonad av den finare sorten på huvudet. Han vinkar åt mig - "Kom här!" Fogligt trippar jag efter honom in bakom disken förbi 20 andra snällt köande människor. Han går genast fram till den som tycks bestämma, lutar sig över bordet. och säger: "Min syster har just avlidit, jag har inte tid att stanna. Hon", säger han och pekar på mig "skall ha en procuracao gjord."

     Kvinnan tittar förvånat på mig, ser att jag är "gammal" och alltså alltid har förtur, och säger: "Gå ut där, dörren i mitten, nästa hus."

     I nästa sekund var han försvunnen och jag gjorde som hon sagt. Gick över den minimala gården och in i porten i mitten.

     Airkond! Vad skönt. Vid skrivbordet satt en kraftig kvinna med pondus. Hon skällde just ut en man som kommit in för att registrera ett nyfött barn samt en skilsmässa. Trumpet gick han ut genom dörren och hon vänder blicken mot mig som hade stelnat mitt i ett steg innanför dörren.

     "Ärende" fräser hon fram.

     "Procuracao" svarar jag och ser henne i ögonen.

     "Jasså, procuraco." hon räckte fram handen. "Få se" befallde hon. Då sa jag sött: "God fortsättning på det nya året." Hon stannade till och plötsligt så log hon. Isen var bruten.

     Hon läste igenom dokumentet som advokaten med flera års erfarenhet hade skrivit och jag undertecknat. Flera gånger läste hon igenom texten och sa att det saknades uppgifter. Vem var det som var advokat? Det måste framgå i dokumentet, vilket inte är sant eftersom denna processen kan skötas av en vanlig person. Jag nämnde namnet och sa att det är lika bra att vi ringer upp henne. Signalen gick fram Advokanten svarade och jag satte på högtalaren. Då hade kvinnan börjat fylla i en tabell i en liggare och lät Advokaten vänta. Makt! Intuitivt tyckte jag mig förstå vad kvinna säkert tänkte "Advokat ha ha, tro inte att du är någon, det är jag som bestämmer över stämplarna."

     Nåväl, de pratades vid och det slutade med att Advokaten skulle komma med en USB- sticka med texten, eftersom kvinnan inte hade någon email eller uppkopplad dator.

     Mera väntan...jag ägnade mig åt telefonen och facebook under tiden. Messade lite med Hanna som satt i bilen utanför och väntade. Träbänken var hård och jag började bli trött i ryggen.

     En ung man knackade på fönstret och frågade efter den vita kvinnan.

     "Här" röt den viktiga.

     Förskräckt öppnade han dörren och sträckte in en arm med ett vitt USB minne. Vi log mot varandra och han skyndade iväg.

    Jag lade USBn på kvinnan ord, räckte fram en ask sockerfri Läkerol med eukalyptus och sa: "Ta ett par de är bra för halsen". Hon log, tog två och såg nöjd ut.

     Mera väntan. Efter en kvart gick hon fram till datorn vid ett annat ord och började skriva. Det tog ännu mera tid. Så småningom reste hon sig, tog ur tonern från printern och började skaka den. Jag sa då: "Så gör jag också, sedan knackar jag den hårt i bordet på båda ändarna."

    Hon skrattade och knackade tonern hårt mot skrivbordet. Sedan print ut av 2 ex.

    Åter till hennes skrivbord och jag undertecknade. Då pekade hon på sitt eget namn som var riktigt långt. "Oj" ni måste ha varit ett mycket älskat barn med så många namn."

     "Ja det var jag, mycket älskad" och hon såg uppriktigt glad ut att någon hade förstått att hon också hade varit ett barn en gång som varit älskad. Jag kände mig med ens rörd av denna kvinnan. Hon kämpade för sin status och använde de maktmedel hon kände till. Så när jag kommer hem till Sverige skall jag skicka henne ett stort och vackert vykort till hennes arbete och tacka för ett bra arbete. Jag tror hon behöver det. Kollegerna kan då se att hon är uppskattad. Kanske blir hon lite vänligare av det. Vem vet.

     Men det var inte slut här.

     Tillbaka till det andra huset för att betala. Jag sa att jag inte hade 1200 mts (190 kr) i kontanter men om jag kunde betala med kort så vore det bra. Då nickade mittendamen myndigt mot mig. Läste igenom dokumentet en gång till och tryckte på ytterligare en stämpel.

     "Gå dit" sa hon och pekade på kvinnan bredvid henne. Lydigt gick jag dit och ställde mig medan den andra kvinnan satte in kortläsarens elsladd i vägguttaget. Sedan kallade hon på en man som tydligen var kortläsarteknikern på kontoret. Han knappade in summan och jag bekräftade med min kod. Det var nog ok, men han kunde bara få ut ett halvt kvitto. Lite pillande och en pappersrulle trillade ner på bordet. Stoppade in den igen, tryckte lite och fick bara ut halva kvitton. Då sa jag att jag kunde kolla med min bank om pengarna hade dragits.

Några minuter senare visade jag mittenkvinnan och hennes granne att det var ok. Då blev de lite irriterade och sa "ja det vet jag, jag såg det."

     Jaha tänkte jag det såg du inte alls, för du förstod nog inte Nordeas redovisning i kronor.

Jag tackade högt och skyndade mig ut till Hanna.

Sedan åkte vi till café VIP och slog oss loss med kaffe, vatten och söta bakverk. Det slutade med att den unga vackra kaféägaren bjöd oss på världens godaste cheescake i glas.

Välkomna åter! sa han och log mot oss.

 Ljudet av åska, en blixt och sedan knallen. Vi tittar upp samtidigt och ler. Hanna med mobilen i handen och jag med laptoppen. Det betyder mera regn, svalka och vatten till bananplantor, cachevnötsträd, apesinträd, annanasplantor, avokado, jordnötter, bananer, citronträd och allt som jag glömt. Hundarna kryper in under bilen. De vet vad som är på gång.

     Palhotan är lagom sval med en svag bris som smeker mina armar. Barnen i byn runtomkring leker och rösterna blandas med en och annan kråka som också vill säga något.     Fjärilsbusken hade nyss ett femtiotal fjärilar. Nu är det bara ett fåtal modiga kvar i busken.

Det är stilla och hela min själ vilar. Det nya året börjar bra.

...på lokalspråket Makhua.

Muarabo, Hanna och jag hade just bänkat oss på restaurang Libelula här i Nacala nära Muzuane där vi bor. Kolla gärna in restaurangen på google. Det är ett fantastiskt ställe.

     Det var fuktigt i luften, som vanligt. Nattljuden från alla smådjur i träd och buskar lät högre än vanligt. DÅ rätt som det var bröt regnet ut. Befriande regn som smattrade mot taket på verandan och gjorde små torn i swimmingpoolens vattenyta. Jo man kan faktiskt hoppa i polen från verandan.

Vi hurrade tyst och tänkte på Muarabos egen lilla bananplantage.

     Grillad bläckfisk till mig och Muarabo och tosta med kyckling och sallad till Hanna. Jag orkade bara med en tredjedel av portionen. Resten av bläckfiskbitarna tog jag med hem till hundarna. Så nu har jag fyrbenta vänner för livet.

     Det har skett en del förbättringar sedan jag var där sist. Bland annat har ett företag sett till att vägen inte längre är livsfarlig med djupa diken tvärs över vägen. Företaget tar nämligen emot arbetare som kommer med flyg. Sedan skjutsas dessa till Libelula (någon kilometer bort) och därefter går de en trappa ner till havet. En båt väntar och som sedan för dem över till Nacala Velha på andra sidan bukten.

     Anledningen är att vägarna är otroligt dåliga. Vägunderhållet har varit eftersatt i många år och det är nästan omöjligt att köra mellan Nacala Porto och Nacala Velha. Smart att använda båttransport. Pengar till vägunderhåll har förmodligen hittat andra fickor.

     Synd att jag inte kan spela in nattljuden och låta er höra här i bloggen. Just nu hör jag trummor långt bort. Det är lördag kväll.

På julaftonskväll, fint uppklädd med smink och allt gick mamma Lucia till nattmässan i katolska kyrkan. Hon hade väl knappt somnat, innan hon var uppe kl 06 då hon startade bilen och åkte iväg för att hämta sin dotter Vanda och dennes två barn, flickan 4 år och bebisen 5 månader.

     Svettig och trött klev jag ur sängen, in till badrummet där jag skopade vatten över mig. Där fanns inget rinnande vatten, men flera hinkar fulla vid sidan av toalett och badkar. Så är det i de flesta hem här. Man fyller på när det kopplas in på centralt håll. Vattnet räcker inte till alla, så man måste fördela det områdesvis vid olika tidpunkter.

     Hela dagen höll mamma Lucia och diverse hjälpredor på med att laga mat, grillad kyckling, mathapa i cocosmjölk, sallader, chamusas och mycket annat. Vid 14-tiden började vi äta, samtidigt som julklappar delades ut och kl 16 kom Hanna och hämtade mig.

Idag den 26 december sitter jag i palhotan hemma hos Muarabo och Hanna. Palmträden rasslar i löven och vinden håller mig lagom tempererad trots att det är 28 grader i luften.

     Muarabo har skapat ett PARADIS. Stort vackert hus med rymliga rum, hygienutrymme till varje rum, stora samlingsplatser och ett kök med lounge samman. I trädgården har han en bananplantage, där växer också annanas, guayavaträd, anonaträd, avokados, cachewnötstäd, citron och apelsinträd, ett träd som jag inte vet namnet på som har starkt luktande blad och används i det indiska köket. Trädet är fullt av fjärilar och andra insekter som surrar runt i extas. Jag har nog glömt hälften av allt som växer.

     Igår kväll kunde jag för första gången ta en dusch, bara det kära vänner. Tänk på det nästa gång ni duschar. Det är en lyx.

Någonstans spelas det marabenta i någon bar, nattljuden som påminner om syrsor är i full gång. Dagens hetta har lagt sig något. L och sonen äter chima (majsmjöl, salt och vatten ihopkokat till en tjock vit klump) och grillad fisk, men jag orkar bara inte äta mer idag. Här äts det lagad mat två gånger per dag, det är mer än jag klarar av. Det smackas ljudligt medans de rullar en ny klump chima i handen och därefter hastigt stoppar den i munnen. All mat äts med fingrarna. Det klarar jag inte heller, så jag får kniv och gaffel. Till sist så tar man bordsduken och torkar av munnen. Det är inte bara här man gör så, det händer faktiskt i andra länder också.

     Regnperioden har startat. Så skönt när det första regnet faller, luften blir ren, men sedan stiger solen och man svettas igen. Vid första regnet för säsongen ute på landsbygden så kommer det fram små illröda nästan självlysande baggar som kallas för Filho de Deus, eller Guds barn. De är de vackraste insekter jag någonsin sett.

     Kanske förutom de 15 cm långa spindlarna utanför mitt fönster i Nampula på den tiden jag bodde där. De var turkos, orange, gröna, gula, blå och underbart vackra. Även de kom under regnperioden. Men jag saknar dom inte.

     Jag längtar hem till Julmys, blink, blink i regnbågens alla färger på grannarnas balkonger. Även mina muslimska grannar passar på att julpynta.

Jag har en god vän som är ett enda stort hjärta med två fötter som hela tiden springer runt,  och uppe i molnen sitter hans huvud fullt av ideer och planer. Ordet realism och verklighet existerar inte.

     Alltså jag är lite lagom frustrerad just nu.

     Min plan är att sälja huset, deadline för intressenter är den 20e December. Sedan är det försent för att hinna med allt administrativt i en statsapparat som tar jul och nyårsledigt. De offentliga institutionerna är dessutom är fullt upptagna med valresultatet som inte stämmer. Alltså ingen chef är ännu utnämnd. Folket protesterar på gator och torg.

     Jag har en seriös köpare som kan komma upp med pengarna. Men då säger den virrige NEJ NEJ NEJ det är inte tid att sälja nu. Alltså...

Den 17 januari är jag i Sveige igen och därefter tre dagars frivillig karantän sedan vill jag träffa folk.

Tolv bord, fyra stolar, plast och stålrör och bara män, de flesta i medelåldern och med rejäla magar och en flaska vatten i handen.

Jag sitter på andra våningen på café VIP i Nampula och ser alla männen som samlats nedanför mig ute på trottoarserveringen. Detta är marknadsplatsen för de män som har något att erbjuda eller behöver en tjänst. Hyra ett hus, transport av varor en speciell dag, ordna med några varor eller tjänster, arbete sökes och erbjuds. Alltså Nampulas egen arbetsförmedling, hemnet och blocket, allt i ett. Praktiskt. Inget skatteverk eller polis som vet vad som avhandlas och vilka tjänster som utbyts.

     Jag har en stark känsla av att statsapparaten ligger ett kommatecken efter den informella marknaden där allt görs upp med ett handslag. Ännu mer idag än för några år sedan. Men livet rullar på, och det fungerar - för de flesta.

      Orkar man inte stå i kö för att köpa mer el hos elverket, ja då åker man till närmaste bensinmack, pratar med någon som knappar in numret till elmätaren på en dosa och så fixar det sig på några minuter.

     Jag har själv åtnjutit fördelen med det informella. En tjänsteman för telefonbolaget kom hem till oss och fixade med ett SIM-kort, registrering och gav en utförlig förklaring.

     Samma sak med förlängningen av mitt icke existerande visum. Mozambikanska ambassaden i Stockholm hade inte pejl på vad som gäller och hänvisade mig till migrationsmyndigheten i Nampula. Det är bara det, att de utfärdar inga visum, bara förlängning. Men det fixade sig och jag slapp åka "utomlands" för att komma in igen. Nordbor har nämligen en månad visumfritt, men måste i alla fall betala 10 USD innan passkontrollen.

     Men lite frustrerad blir jag i alla fall. I Sverige kan jag lita på att myndigheterna har en viss koll, för det mesta. Det känns tryggt. Jag längtar hem...

Jag kan inte, jag törs inte. Det blir inte bra. Så lät det när vi skulle börja måla. Husets barn har målat och ritat ett flertal gånger tillsammans med mig vid det här laget, men deras kusiner kom först idag. De hade hört ryktet om färger, penslar och pennor. Den äldsta 11 år sa att de ville också prova.

Jag dukar upp allt som kan behövas och sex av dem sätter sig lydigt omkring bordet och väntar. Jag börjar med att inget är fel, allt man ritar eller målar är rätt. Det skall nämligen inte föreställa något. Så tar jag ett papper och drar en massa krumelur-kurvor hit och dit med en grov spritpenna. Kusinerna tittat misstänksamt på mig.

Jag tar så en finare penna och börjar runda ut alla skarpa kurvorna.

Jag räcker fram den tjockaste pennan och frågar: "Vem vill börja?"

"Inte jag", hörs det i kör. Då tar husets unga hemhjälp (11 år) pennan och börjar. Hon är van att fatta självständiga beslut och är inte rädd. Sedan kommer de andra efter. Alla gör på sitt sätt, helt och hållet.

Efter en timma kommer akvarellfärger och penslar fram. Vid det laget har alla hämningar lagt sig och de börjar intensivt att måla. Den äldsta tittar förvånat upp efter en stund och ler medan hon säger "Det blir ju fint". Jo det blev fint.

Vi har en lång historia tillsammans. Jag, Hanna, Muarabo och deras döttrar Atti och Naremane. Jag lärde känna dom 2004 efter att Muarabo hade råkat ut för en olycka. Efter den dagen har vi hållit varandra i handen genom åren. I Maputo bodde jag tillsammans med dom i deras hus under flera år. Jag delade rum med yngsta flickan Naremane. Småprat innan vi somnade och mycket skön musik som strömmade ut från hennes telefon. Det var viktiga år.

     Många år senare, när Atti skulle studera Global Health vid Köpenhamns universitet, bodde hon och en vän till henne hos mig i mer än två år. Vilken fin tid det var. Tillsammans renoverade vi mitt kök. Vi rev ner flera lager av tapeter, spacklade, sandpapprade och målade. Kökets bruna väggpaneler blev vita, likaså värmeelementet, fönsterbrädan i asbest åkte ut och nytt golv. Vi jobbade och lät musiken bära oss. Dessa unga människorna hade förstås en helt annan koll på musiken än jag. Så innan deras tid var över hos mig hade min spoitfy fyllts med flera listor av skön musik.

     Förra året spenderade jag en månade tillsammans med dom i Hannas lägenhet i Lissabon.   

     Och nu träffades vi igen här i Nampula vid en gemensam frukost på Hotell Milenio.

     Visst är det härligt med vänner som finns kvar.

Fick igår kontakt med en möjlig köpare. Nu hoppas jag verkligen att det kan fungera. Men man vet aldrig. Här kan allt hända och det plötsligt. I alla fall mår jag bra och har ingen yrsel kvar. Det är svalare i luften, mindre sol och aningens regn.

     I kväll är jag hembjuden till en kvinna för att äta middag. Jag hoppas att hon kan reda ut lite frågetecken omkring hur jag skall gå tillväga med banken. Det är nämligen flera timmars kö utanför samtliga bankkontor. Det är två olika sorts köer. Ett till bankomaten, den brukar se ut som en vanlig kö, eller den andra kön som går in till banken för manuellt hanterande av ens ärende är oftast en klunga personer.

     Att stå i solen och vänta... Nej det vill jag inte. Tänk, det har inte hänt mycket på den fronten. Här sköts det mesta manuellt och det tar tid. Speciellt sådana dagar som det är löneutbetalning och alla vill betala sina räkningar, eller på fredagarna för att köpa något extra till helgen. Så bra vi har det med internet bank hemma i Sverige.

     För tjugo år sedan såg köerna likadana ut. För bankärenden samlades folk i klunga utanför dörren Då gick man fram till gruppen och frågade: "Vem är sist?"

Jag säger någon. Då håller man ögon på den och vet sedan när det är ens egen tur.  

     Eller om jag skall till bankomaten så brukade jag praktisera det moçambikiska systemet. Jag spanade ut någon längre fram i kön. Sedan gick jag fram till denne och sa: "Hej kusin, jag står med dig." Den så kallade nyutnämnde kusinen och folk längre bak i kön brukade skratta. Det var tydligt med min hudfärg att vi inte var kusiner, men att denna vita kvinnan gjorde som vanliga moçambikier brukar göra var OK.

     Hemma i Sverige är det första december, inledningen på julmånaden. Jag har sett att ni har snö och det är inte utan att jag längtar hem.

Vaknade i dag med yrsel. Hela världen snurrade. Synnerligen obehagligt, men jag har haft det förr. Jag antog att det var kristallsjukan. Åt frukost och la mig igen för att sova några timmar. Jag ville vara utsövd innan jag gjorde Epleys manöver för att få kristallerna i innerörat på plats. Man skall nämligen inte lägga sig på många timmar efter behandlingen.

     Klockan är fem och jag gjorde min Epleys för några timmar sedan. Nu är jag OK igen. Men det blir en uppesittarkväll. Utanför regnar det och åskan går. Skönt faktiskt. Luften blir lite svalare.

     Gus har tipsat om en köpare som vi vet är intresserad. Men, men, här kan man inte tro på något innan det är klart. Alltså sprider vi ordet vidare. Vi skall i alla fall pratas vid om en timma.

     Idag skulle jag ha träffat Rodriguez barn, men att åka chapa med yrsel går bara inte. Det får bli en annan dag i stället.

     Det är faktiskt lite stressigt med tanke på att jag åker hem igen den 15e januari 2024 och allt måste vara klart till dess. Administrativa kullerbyttor brukar ta flera veckor. Men jag har lite kontakter som kanske kan hjälpa till. Håll tummarna för mig.

 Charmen med att åka chapa (minibuss som transporterar folk) håller på att svalna. Det är egentligen ganska tröttsamt att sitta på halva rumpan, medan den andra hänger över kanten på det som kallas sidoplats. Jag är inte lika bra vadderad i baken med en massa muskler eller fett, som de flesta mocambikaner, så ibland känns det rejält obehagligt. Idag lutade platsen så mycket åt vänster, så hade inte dörren varit stängd hade jag trillat rakt ut i gatan. Men, vissa dagar har det faktiskt varit riktigt trevligt. Folk har engagerat sig i "min" hållplats, vänliga förvånade leenden över att en vit kvinna åker chapa och jag anar att de tänker. "Stackars kvinna vi måste hjälpa henne". Jag bor bredvid muslimska kyrkogården Mwako Wanvela (= trötta berget på lokalspråket Makhowa) och moskén. Nästan alla känner till var det är.

     Ärligt talat Jag måste erkänna att det är riktigt praktiskt. Jag går 25 meter från huset upp på stora vägen N1, tittar åt höger. De kommer förbi var och varannan minut. Ser jag en chapa närma sig, då sträcker jag ut armen och signalerar - jag vill åka med. Chauffören tvärbromsar, jag går då fram och kikar in i bussen. Finns det något utrymme kvar där jag kan sitta? Det går nästan alltid att klämma in en till.

     Avståndet mellan min bostad och centrum är cirka 4 km och det finns nog bara två formella hållplatser. Så när det är dags att gå av knackar man i taket, eller slår med en slant på rutan alternativt säger till mannen som tar hand om pengarna - om man inte sitter längst bak. För då för man ut armen genom den ständigt öppna vindrutan och bankar på taket. Det fungerar prompt. Bussen stannar precis vart som helst. Ganska trevligt faktiskt. Kanske något att införa i Malmö. Minibussar som cirkulerar runt i stan, utan tidtabell. Chaufför och en kassör som hänger ut genom den halvöppna skjutdörren och ropar ut slutdestinationen. Nåja, kanske inte i alla fall.