Bråttom hem
För andra dagen så har vi ingen el i huset, så jag åkte in till stan för en fika på något av Hotellen med air-kond och internet. Jag hinner knappast stega fram emot kafédelen när jag hör någon ropa mitt namn. Det var Phil Gray, amerikanen som varit i Mozambique längre än någon av oss andra. Han är spindeln i nätet som har koll på allt som händer och sker i Nampulaprovinsen. Men även han har blivit gammal. Så där satt vi som två reliker, pratade, skrattade och delade minnen. En härlig stund.
Knappt hade Phil gått förrän jag fick ett telefonsamtal från Gaspar, min värd.
"Du bör ta dig hemåt så snart som möjligt!".
"Har det hänt något?" frågar jag.
"Dom har släppt resultaten från valet nu idag och det kommer att bli oroligt."
Jag hörde at han var orolig. Snabbt plockar jag ihop mina saker, kollar att allt ligger i ryggsäcken och lämnar hotellet med ryggsäcken på magen. Då ser jag att i varje hörn finns det minst två poliser.
Långa benet före ner till N1 och vinkar in första bästa chapa. Den var som vanligt överfull. men folk var vid gott mod. Deras arbetsgivare hade låtit dom gå hem tidigare idag på grund av situationen.
Väl hemma mötte Gaspar. Lunchen stod framme och jag kände mig helt lugn igen.
Senare var han tvungen att bege sig in till stan i ett brådskande ärende, men inte med bil. Han ringde efter en motorcykeltaxi. Bilar är inte säkert idag men motorcyklar tar sig lättare fram när trafiken stoppas.
Några timmar senare kopplades elen på igen. Så nu lyssnar jag på BBC och frisläppandet av den israeliska gisslan.
Ja, ja, vad är det för värld vi lever i?
