Ett år igen som passerade så snabbt.

Har kommit igång med mitt skrivande, tack vare kurskamrater och en suveränt bra handledare. Björn Larsson heter han, strukturerad och inte rädd att säga vad han tycker. Precis vad jag behöver i detta nya hantverk som nu skall tränas in.

Min kommande roman har jag preliminärt döpt till ”Överlevaren”, eftersom det handlar om en man som föddes på 60-talet i det då av portugiserna kolonialiserade Mozambique. Två krig, familj som försvinner och hur han överlever och till slut får ett bra liv.

Vet inte hur mycket jag skall skriva om mitt skrivande här i bloggen. Det är ju min egen process och inget som jag kan lära ut till andra. Vi får se hur det går. Lovar inget. MEN JAG HAR RIKTIGT KUL NÄR JAG FANTISERAR OCH SKRIVER. 


Tillbaba i Mozambique

Efter drygt ett år i Sverige är jag nu tillbaka i Mozambique, men bara under två månader. Fixar med papper på huset och betalar den årliga fastighetsskatten. Nu är det klart, och bilen startade igen efter ett års vila och NU - äntligen lite semesterkänsla. Har kört de 450 km upp till Pemba från Nacala Porto och bor nu hos min väninna Hanna och hennes man Muarabo. De bor i en typisk "bairro", i ett hus med bambustaket runt omrkring. Till lyxen här hör en lång sandstrand 300 meter från huset, så nu har jag blivit nästan lite bränd.
En glad nyhet är också att jag har kommit in på författarskolan vid Lunds Universitet. Börjar den 29 augusti. Gissa om jag är lycklig. Mer nyheter kommer så småningom...

Jag Lovade

Jag lovade....att börja skriva i bloggen igen. Men startsträckan är lång. Nu har jag i alla fall börjat få lite struktur på min historia. Den handlar om några människor i Mozambique, främst då gatuförsäljare, vakter, hemhjälp och deras liv. Under mina 18 år i Mozambique lärde jag känna en hel del intressanta människor, fick ta del av deras historier och livsöden. Det är det jag vill försöka beskriva. Vet inte om jag någonsin kommer att lyckas hamna bland de 0,3 promille som blir publicerade, men jag skriver i alla fall. Inte minst för mig själv som en slutuppgörelse med mitt nu avslutade liv i Afrika.

 

Idag har jag skrivit om Abdallah som är 74 år och nyligen har fått arbete hos en ung familj i en uppdiktad by, Xylia, utanför Maputo. Abdallah kommer från norr, har varit en lyckad handelsman, men sjukdom och de två krigen tog allt ifrån honom, fru och fem barn. Han flyttade ner till huvudstaden för att bo hos sin äldre bror som var pensionär efter många år som soldat i befrielsekriget. Men brodern dog och Abdallah hamnade på gatorna för att försörja sig.

 

Dagens text utspelar sig under en måltid hemma hos det unga paret Brito och Celine.

Jag kommer inte att skriva några detaljer här i bloggen, men vill gärna låta er som eventuellt läser detta få en liten glimt in i min process med själva skrivandet.

Kommentarer och idéer är mycket välkomna.


Oj Oj Oj vad tiden går….Nu skall jag bli författare....tror jag.

Har nu varit hemma i Sverige i ett år och 13 dagar! Ärligt talat – varje dag har varit helt fantastisk. Efter närmare 20 år i värme och sol, så kan jag lova att en mulen himmel, regn, snö och frisk luft känns som en befrielse.

Det finns så mycket att berätta och därför planerar jag att försöka formulera mig i en bok. Men först vill jag lära mig skrivandets hantverk – och det är en konst i sig har jag förstått. 

Men det finns de som vet, så i november förra året deltog jag i en skrivarhelg som leddes av Veronica Grönte, från författarskolan och hennes Maketemetod.  Hej å hå, vilken upplevelse! Så nu har jag bestämt mig för att fortsätta i en femdagars kurs hemma hos henne, då jag får lära mig mer om dramaturgi och persongestaltning.

JO, jag har redan skrivit ner ett skelett eller benet som Kim Kimselius kallar det, men nu måste jag hitta metoderna för att sätta kött på benen, och se till så att historien blir lite spännande att läsa.

Alltså, har jag tänkt mig att börja starta blogga igen, och kanske ge er lite glimtar av hur det går med min nya verksamhet som ”författare”.

Jag räknar också med dig som läser detta, att du kanske kan ge mig feedback och lite nya idéer på det som jag kommer att delge dig genom bloggen.

 


Snart kommer den på riktigt - VÅREN.

Malmö håller på att tina upp. Uppknäppta jackor, och man går med lite långsammare steg än vanligt. En och annan vågar sig på att sitta ute med sin kaffe-latte i handen. Längtan efter den riktiga våren, med löften om en sommar är påtaglig idag. Känner hur glädjebubblorna rumlar runt i min kropp. Om en timma skall jag träffa min son, vi skall ta en promenad tillsammans, prata lite och kanske dricka en kopp kaffe. Han är nog den vackraste och finaste mannen och pappan i hela Sverige, säger jag - en stolt och lycklig mamma-farmor.


18 år en månad och 23 dagar.

Slutet på en epok och början på en ny. Har nu lämnat Moçambique och flyttat tillbaka hem till Sverige efter en L Å N G tid. Det blir Malmö, för här finns barn och barnbarn, förutom de som bor i Kalifornien.

Nåja, jag kommer att pendla mellan Moçambique och Sverige, så länge jag kan och orkar. Har ju mitt hus vid havet i Nacala med fri utsikt mot bukten. Där kan jag se valarna när de har kalvat och tar ut sina små på simturer. Det är helt fantastiskt att se dess jättar när de hoppar upp i luften och sedan plask ner i vattnet.

Det har redan gått två månader sedan jag anlände, men det känns som minst ett halvår. Mycket har hänt under dessa två månaderna. Jag har köpt lägenhet, träffat vänner, barn och barnbarn, varit sjuk (som man alltid blir efter långflygningar) och sorterat gamla papper.

Men mest njuter jag av att varje kväll är fredagskväll och varje morgon är lördags morgon. Visst har jag det bra.

Kanske kommer jag nu att börja skriva lite igen, vi får se.


Några lediga dagar och hela kroppen jublar TACK.

SEMESTER - Började med helkroppsmassage, sedan en heldag bland bommor och växter i ett soligt Kirchenbach Botaniska trädgård, därefter en dagsutflykt till ytterstan änden av den berömda goda-hopps udden som lär vara alla fortidens seglares mardröm. Idag stillhet och promenader i omgivningarna. Hout Bay - det är ett märkligt ställe. Husen formligen klättrar längs med bergsidorna, envist hållande sig fast i klipporna. Samma hus kan ha en höjdskillnad på 40 meter från entré till nedersta, eller översta rummet beroende på var man kliver in. Man skall inte ha anlag för svindel när man närmar sig fönstret och balkongen som vilar på långa pelare. Men oj vilken utsikt! I morgon “flyttar” vi in till själva Kapstaden och ockuperar Monikas lägenhet för några dagar.

Kapstaden

Strålande väder, bra Guesthouse, god mat, tyst och lugnt, jag NJUUUUTER!!!!!!!!

Jag har blivit Adopterad!

En kvinna i Kapstaden har plötsligt bestämt sig för att adoptera mig som sin lillasyster. För några månader sedan kom det ett mail med 14 sidor långt attachment med hennes familjehistoria. Lite senare, via bulvan fick jag ett paket med en silveramulett med 4 stycken foton, några böcker skrivna av en gemensam bekant, en elegant långklänning med en mycket speciell historia, böcker om traktens blommor och övriga historia. Ja vad säger man? På Lördag skall jag och min väninna Nina åka till Kapstaden för en tio dagars mellan-semester. Skall då se till att träffa denna kvinna för första gången. Skall bli intressant. Hon är helt klart lite annorlunda. Hon är dessutom medlem i “Red Hat Society”. Googla så kan du se vad det är.

Kroppen börjar bli skör, och det är skrämmande.

Igår. Det kom inget vatten ur vattenkranarna., så jag beslöt att ta ett “Splash bath” där man skopar sig med hjälp av en stor plastmugg ur en hink med vatten, som alltid finns redo för tillfällen som detta. Jag lutar mig framåt för att skölja ur schampot, när det plötsligt bränner till i nacken ner mot skuldran. Aj det gjorde ONT. Jag blev helt orörlig av en intensiv smärta. Kunde inte röra vänster arm. Då blev jag rädd. Var det en nackkota, eller var det en muskelbristning? Tack och lov var det en muskelbristning. Så nu kom värmedynan fram och en kapsel Indometacin. Egentligen är jag rädd för Indometacin då det förstör de vita blodkropparna, men det har hjälpt mig tidigare ett par gånger, och då redan inom två dagar. Här köper man läkemedel över disk, men jag vet inte om det läkemedlet är tillåtet Sverige längre. Idag, dagen efter en natt på värmedyna, muskelsalva och ytterligare en Indometacin på morgonen, känner jag mig öm men betydligt bättre än i går. Jag som en gång var tävlingsgymnast, simmade och paddlade kanot, kan nu inte ens skölja ur håret. Det känns trist.

Oj oj oj, det här har inte varit lätt.

Jag tystnade i min blogg när jag lämnade arbetet i en NGO i norra Mozambique och flyttade ner till huvudstaden. Livet blev så annorlunda, där tankarna och verkligheten gjorde en rejäl “U-turn”i en helt annan verklighet. Jag lämnade en organisation som arbetar direkt ute på fältet, till att bli rådgivare i en helt annan kontext, arbeta för en givare (som betalar organisationerna). Det har varit tufft och jag är lite skakad av alla politiska vändingar, motstånd, hänsyn och manipulationer. Många tankar som jag inte kan skriva ner, därav min tystnad. Jag vill vara ärlig, utan att skada, men hur gör jag det? Att vara idealist och passionerad för att hjälpa de alla fattigaste - stämmer inte alltid med vad som krävs för att utvecklingen skall gå vidare. Men det finns ljuspunkter. Kontakterna med gatuförsäljarna, av vilka några har blivit mina “vänner“. Vi pratar, skrattar och delar informationer, som jag inte kan få någon annan stans. Informationer som trots allt får mig att se lite ljusare på tillvaron, i denna nyfödda superstressiga huvudstad med trafikstockningar, doft av bensin och dieselavgaser, dunster av avlopp som blockerats, kissdoft från träden på de mörkare platserna, maskinbuller från alla nybyggnationer av höghus som växer upp i hundratal. Ja ja ja, vi får se om jag återkommer med lite mer bloggande. Kanske.

Hej Igen från Mozambique

Det var ett tag sedan jag sist skrev några rader på bloggen. Men nu vill jag ge en liten uppdatering.
Bor I huvudstaden sedan slutet av 2010, med ett helt annat liv än i Norr. Jobbar numera som konsult med nutrition och hälsa som specialitet. Det är ett enormt sug av nutritionister, och än så länge väldigt få inhemska. Nja, jag är inte någon formellt utbildad nutritionist, men har praktisk erfarenhet sedan 2003 med vad som heter ”food security and nutrition programs” här i Mozambique, så en del har jag lärt under dessa åren.
Är numera anställd av Danska ambassaden som nutritions-konsult med ett landsbygds focus.
Mitt jobb består av möten, möten och mera möten här i Maputo, men också en hel del resor till ett par olika landsting.
Men varför nutrition?
Det är enkelt att svara på med några klara fakta:
Närmare häften av alla barn under fem år är kroniskt undernärda här i Moçambique. Paradoxalt nog är det fler undernärda i Landsting med hög matproduktion. Det har sin förklaring, men det vill jag inte skriva om nu.
Om ett barn svälter och inte får tillräckligt med vitaminer och mineraler från fosterstadiet och fram till två års ålder, är det hög risk att detta barn
1. Har svårt att lära sig läsa och skriva
2. Har svårt att få en bra utbildning med ett någorlunda välbetalt jobb
3. Blir som vuxen ofta överviktig på grund av att kroppen blev programmerad för överlevnad genom att sänka ämnesomsättningen och ”spara allt” som kom in i munnen.
4. Diabetes, hjärt-kärlsjukdomar och sämre immunförsvar – vilket leder till ökad sjukfrånvaro och högre dödlighet.
5. Undernärda blivande mödrar föder undernärda barn som växer upp och fortsätter föda undernärda barn. En ond cirkel.
Tag så i beaktande att närmare hälften av landets befolkning är under 15 år.
MEN DET FINNS HOPP!
Folk blir mer och mer medvetna, och nästan alla föräldrar vill att deras barn, även flickor, skall gå i skolan. Det finns skolor i alla hörn av landet, även om det är under ett träd.
NU skall jag inte trötta ut dig med mer torra fakta, men återkommer en annan dag med lite exempel på vad som är på gång.
Till dess, njut av att du fötts i den priviligierade delen av världen.

Vilken skön helg!

Vilken skön helg! Har inte gått utomhus på två dagar, bara njutit och vilat från bilar, försäljare och värme. Av och till har jag gått fram till balkongdörrarna, tittat ut på det oroliga havet , lyssnat på vindens visslande genom otäta dörrspringor och betraktat de vita gässen på vågorna. Nu klockan nio på kvällen är det plötsligt lugnt igen, och jag kan åter höra bilarna nere på gatan. Jättekoppen med starkt roibostea och mjölk smakar ovanligt gott i kväll. Det har varit en fin helg och jag har haft utmärkt sällskap hela dagen idag av min lilla portabla radio och BBC world. Tänk att man kan ha det så bra!

Mannen i gula jackan.

Den enarmade mannen har inte suttit på sin pall utanför restaurang Mundos på länge. Lite fundersam blir man ju när en av gatu-figurerna plötsligt försvinner, ja till och med lite orolig. Men idag när jag passerar var han på plats, och jag kände en lätt glädje över att se att han verkade OK. Jag stannar, vi skakar hand, och växlar några ord. Han har varit sjuk i lunginflammation, men är nu bättre. Hostan är nästan borta och nu orkar han gå ut igen, ta promenaden till sin egen inmutade plats där han sitter på sin gula pall och tittar på alla som går förbi, växlar ett och annat ord med de unga försäljarna av illegala DVD filmer eller grabbarna som putsar (=rispar) bilar med smutsiga trasor. Känns gott att allting är som vanligt igen.


Tillbaka

Puuuuuh, har nu äntligen installerat internet med antenn och hela apparaten med wireless här hemma. Det har dröjt, eftersom jag inte vetat om jag vill bo kvar eller inte. Har dock beslutat mig för att kompromissa och fortsätta bo kvar här hos den gamla damen. Hyrorna har klättrat i höjden och 5000 USD per månad i hyra är numera vanligt här i Maputo. Alltså är jag inneboende, men med tillgång till hela lägenheten. utsikten är fantastisk och säkerheten är så bra den nu kan bli i denna  Afrikanska storstad. Alltså, grattis till mig och mitt beslut. Kram alla

Vem är han egentligen?

Varje dag sitter han där, på en liten pall strax utanför restaurang Mundos i Maputo.  En storvuxen man i 70-års åldern, på huvuet en röd keps och ena armen amputerad, vänliga ögon och en mun son nästan alltid ler. Han ser ut att trivas med sitt liv, trots handikapp och inget jobb. Han sitter där han sitter och tittar på folk som passerar förbi, pratar med vakten i huset intill eller grabbarna som frenetiskt putsar några bilar. Det händer att jag sticker till honom en liten summa, och då lyser han upp, skrattar och tackar. Han tillhör inte de allra fattigaste, har förmodligen en liten minimal krigspension och kanske några barn i närheten. Han tigger aldrig, men det känns gott att ge honom det där lilla extra. En dag skall jag fråga honom om jag får intervjua honom om hans liv. Är faktiskt lite nyfiken på vem han egentligen är. Maputo, liksom alla andra stora städer har en massa intressanta öden, som på ett eller annat sätt tar sig igenom livet, dag efter dag, år efter år. Ibland undrar jag hur de gör.


Det blir kallt idag.

Det blir kallt idag, 25 grader sa de på TV. 82-åriga Beatrice kommer ut från sitt sovrum, väl påklädd i en stor tjock stickad brunorange tröja. Hon går böjd av ålder och smärtor i sitt vänstra ben. Det blir kallt repeterar hon, så att jag för säkerhets skull har fått meddelandet. Jag nickar och svarar, jag det ser ut att bli en kall dag idag. Har redan stått en bra stund framför balkongdörrarna och betraktat den gråmulna himlen och lyssnat till vinden som fortfarande piskar upp skum på vågorna i havet. Funderar på om jag skall ta den svart vit randiga långärmade T-tröjan idag. Den har legat nerpackad en längre tid, men nu är det nog dags att byta till vintergarderoben. Går ut i köket, sätter på tevatten, brer en smörgås och gör mig beredd på att äta frukost i salongen. Har just satt mig ner när Beatrice kommer, och än en gång konstaterar att det blir kallt idag, men denna gången är hon nere på 23 grader. Det är illa, vi fryser i Maputo.


Oväder och prestationsångest

Vinden har bråttom och havet är upprört, de fem små segelbåtarna i småbåtshamnen guppar hit och dit som om de dansar twist.  Det tjuter och viner i springan under dörrar och emellan otäta fönster i lägenheten. För femton minuter sedan ”gick” strömmen och jag drog en lättnandes suck att jag hade hunnit hem ett par minuter innan. Annars hade det blivit en bra stund i en mörk hiss mellan botten och 13:e våningen.   

Jag är INTE nöjd med min dag. Prestationsångesten blommar och det är så svårt att acceptera att jag inte har skrivit minst fem förberedande sidor idag. Har börjat på en manual för utbildning av traditionella by-ledare, där de skall påverkas i att inse vikten av att vaccinera alla barn, ge dem A-vitamin ersättning och avmaska när magarna är stora som om de vore gravida. Ledarnas makt är enorm. Om en ledare säger att man inte skall vaccinera sitt barn (av rädsla för att befolkingen skall förgiftas), så ser föräldrarna till att ”skydda” sina barn och håller dem undan när det är Vaccinations- och hälsokampanjer.

De flesta av by-ledarna är äldre, varken ser eller hör och har inga eller minimala läskunskaper. De skall utbildas av halvfrivilliga hälsoarbetare som fått en 18 månaders kurs i förebyggande hälsovård och viss akutsjukvård. Så nu skall jag tänka till. Skallen är full av idéer, men de måste sorteras, organiseras, spaltas upp, värderas och omvärderas, tas med, tas bort…..Teckningar, bilder, översättning till lokalspråk, vem gör det? Vi har ju 16 olika lokalspråk här i Mozambique. Men det blir nog bra till slut. Det är ju inte första gången jag skriver en manual. Börjar nästa tycka att jag är lite ”Manual-expert”.


Massor av båtar

Sitter på balkongen och äter min frukost med te, fruktsallad och en skål med mysli. Njuter, det är en mulen morgon och ännu svalt i luften. Bor på 13e våningen i centrala Maputo, (huvudstaden i Mozambique), med utsikt över havet. Just nu ser jag en lastbåt på redden, sju mindre motorbåtar och sjuttionio små fiskebåtar. Det är en lugn vindstilla morgon, jag är bättre i halsen och känner livet återkomma.

I kväll skall författaren Mia Couto lansera sin sista bok och jag har blivit inbjuden DET ser fram emot  - att mingla lite. Bra inledning på helgen.


Jäklar - inte nu igen!

Tungt i bröstet, röd i halsen, torrhosta, tjock i skallen – nej jag vill inte mer!

Har just avslutat en antibiotika kur i förrgår och dessförinnan en ganska tuff malaria kur. Nu vill jag vara frisk och göra något annat än att ta det lugnt.

Liten tröst, har i alla fall skickat iväg mitt 1a draft på 35 sidor av min rapport. Nu får Carlos ta vid och språk granska, sedan skall chefen säga sitt och sist går det till översättning från portugisiska till engelska. Den biten får någon annan ta - tack och lov. Vet precis vem som är läst lämpad och som gjort ett superbra jobb innan. Nu vill jag bara gå hem och krypa ner i sängen. Tyck synd om mig – det hjälperL


Tidigare inlägg
RSS 2.0