Känner en explosion av tacksamhet just nu.
Jag har just kommit hem efter att ha besökt en gammal god vän. Jag kom femton minuter för tidigt till busshållplatsen. Det var lugnt ute och fåglarnas kvällskonsert hördes tydligt. Luften, lagom varm luktade sommar. Så fick jag sällskap av en man med en ljusblå resväska på hjul. Han måste lämna sin bostad i minst två månader på grund av en vattenskada. Det blev en halvtimmas möte med en annan äldre människa, ett möte vid en busshållplats och bredvid varandra på bussen. I Hyllie tog vi i hand sa adjö och önskade varandra lycka till och god natt. Det är sådana livspärlor som gör mig så lycklig.
Just nu känner jag mig så innerligt tacksam för allt. På TV och på Nätet så matas vi dagligen av mord, katastrofer och elände. Det finns så många människor som blivit inlåsta i en bur av ångest, smärta eller sorg.
Och här sitter jag. Inga bomber faller över staden i natt, vatten i kranen, egen bostad, goda grannar, friska barn och barnbarn. Jag är fri och kan göra vad jag vill - nästan i alla fall.
Lite ont här och där ibland, men allting slits ju ut med åren vare sig det är motorer eller människor. Så egentligen är den ynka lilla smärta jag kan känna ibland bara ett kvitto på att ha levat och fortfarande lever.
Vilken fin liten historia. Det är ju så det är. Berättelserna finns runt oss om vi bara lyfter blicken och lyssnar lite extra.
Vi har mycket att vara tacksamma för.
