Tant Greta i Afrika

Står i den långa kön till kassan i matbutiken. Det känns som en hel timmas väntan i värmen. Kassörskan tycks ha problem med “prisläsaren”, en apparat bakom en till synes smutsig glasruta. Hon tar fram en gråbrun trasa torkar och torkar i ett enfaldigt försök att få apparaten att fungera. Det slutar med att hon måste slå in alla varornas koder manuellt och kön bakom mig växer. Min vagn är full av varor och mannen bakom mig tittar på min vagnen, ler lite försiktigt och visar sin påse med två brödstycken. OK, gå före mig i kön, säger jag väl medveten att tiden ändå står stilla här. Efter tjugo minuter kommer en ung vacker kvinna med ett paket lichifrukt i handen. Hon tittar på mig, säger: Jag är sjuk, får jag gå före. Nja, alla medel är tillåtna tänker jag, och frågar henne: Hur vet jag att du verkligen är sjuk? Men då ser jag, mörkgula ögonvitor, vitt sjukhusplåster på båda armarna. Hon säger: Jag har just kommit ut från sjukhuset, har TBC. UPS tänker jag, TBC här är samma sak som AIDS. Känner en stark värme för denna utsatta unga kvinna, vi börjar prata lite och när hon går före tar vi varandra i hand. En feberhet hand, och jag vill nästan gråta. Vad är mina frustrationer och små problem, jämfört med denna kvinnas kamp för sitt liv.

Jag, Ausi och Luis har just slagit oss ner vid den Libanesiska restaurangen i Nampula. Maten har kommit och hummusen smakar förträffligt. Jag ser tre små killar i cirka 7 årsåldern. Den ena grabben stänker smutsigt vatten på en parkerad kornblå småbil, den andre gnider “rent” med en gråbrun trasa och den tredje som inte når upp till motorhuven har någon sorts vit smörja i en före detta vattenflaska. Detta “vaxet” kletar han på däcken och börjar sedan putsa frenetiskt med en liten borste. Bilägaren sitter förmodligen vid något bord intill vårat och tittar på när hans små så kallade vakter fixar med hans bil. Jag är bara tacksam att det inte är min bil som repas ner med smutsigt vatten och en trasa som legat på marken, inte mina däck som utsätts för någon kemisk blandning för att de skall skina. Det är varmt i solen och jag ser hur killen med trasan bränner sig på plåten när han kommer emot med handen. Men han visslar och verkar helt nöjd med att ha fått en uppgift. Till slut, bilen är klar, åtminstone så långt upp som små grabbar når. Snart får de sin belöning. De flesta betalar för tjänsterna och jag betalar för att slippa och alla är nöjda.

Elektrikern kom idag för att fixa med min lampa i arbetsrummet. Det är lördag och då betyder det att han har något på hjärtat. Man går inte hem och fixar jobb frivilligt en lördag utan orsak. Det tog inte många minuter innan han hade förklarat problemet för mig. Han behövde 300 Mts, ungefär 100 kronor för att resa till ett Namialo fram och tillbaka idag. Ett telefonsamtal hade väckt honom tidigt i morse. En äldre släkting till hans fru meddelade att brodern till frun hade dött igår. Här meddelar man inte den tråkiga nyheten direkt, utan försiktigt via ombud, i detta fallet är det maken till den omkomnes syster som får ta emot beskedet. Nu behövde han resa till Namialo för att förhöra sig om hur det hade gått till och andra praktiska detaljer. Först därefter skulle han resa tillbaka till Nampula och i lugn och ro berätta för sin hustru att hon förlorat sitt enda syskon, sin lillebror, i en trafikolycka.

Jag får mig en tankeställare. Att vara kvinna här är så helt olika emot att vara kvinna i Sverige, men ändå har vi så mycket gemensamt. En tanke fladdrar förbi i mitt medvetande: Vad skönt om någon tar över mitt ansvar. Eller nej, inte alls, jag vill veta, bestämma och sköta allt själv, eller vill jag det?

Kommer ihåg när jag jobbade i Saudi Arabien i den lilla byn Al Bahah, hur kvinnorna gick framför sina män i butiken, pekade med sitt lilla finger och mannen plockade flitigt ner varorna i kundvagnen, bar på barn och betalade i kassan, alltmedan kvinnan passivt väntade. Det hade jag nog gärna velat byta till mig, tror jag…..

Förresten, jag är feberfri idag och känner mig nästan pigg igen.

Antonios pappa som blev opererad har tillfrisknat och åkt hem till Memba, eskorterad av sin son Antonio.

Lördag kväll, lugn och ro på gatan utanför mitt hus och jag ser fram emot en härlig sovmorgon i morgon, dessutom kommer Ausi tillbaka från sin lilla minisemester i Dar es Salam i Tanzania. Då vill jag höra ALLT…..

I morgon är alla i hela landet lediga, ja nästan alla. Det är nämligen “Hjältarnas dag”. Alla de hjältar som kämpade i kriget under befrielsekampen då Mozambique frigjorde sig från Portugal. Vad hr vi för hjälltar i Sverige? Pratade med min son lite tidigare idag och vi kom överens om följande:

Raoul Wallenberg

Sven Dufva

Zlatan

Inte så tokigt valt va?

Idag på väg tillbaka till Nampula från Ilha, jag befinner mig någonstans på vägen mellan Namialo och Nampula. Det regnar kraftigt. Vid sidan av vägen ser jag ett par barn en pojke och en ficka i cirka tio års åldern. De är båda magra, går snabbt och ser glada ut. Pojken, den blivande mannen, håller en tom pappkartong över flickans, den blivande kvinnans, huvud så att hon inte skall bli våt om alla små flätorna som sticker ut från huvudet. Ingen har förmodligen lärt honom att vara speciellt artig mot flickor, utan detta gör han antagligen av helt fri vilja. Är det kärlek? Jag tror faktiskt det och jag blir glad och känner hopp för Afrika och Moçambique. En ny generation som inte minns kriget, som tror på en framtid.

Man går in genom en port tillverkad av korrugerad plåt, alldeles bakom postkontoret,. I gången står det två gamla bilar parkerade, tar till höger och där finns en hög med sönderplockade Tv apparater och ett övergivet träbord. Jag går in genom den alltid öppna dörren och där finns alla Nampulas små stålblå målade postboxar. Jag har min egen postbox nr 765 sedan flera år tillbaka, men vi är flera som använder den. Idag var det två spännande saker. En Lapp om ett paket till Lottas man Domingos och ett brev till mig från Malmö. Nu har jag inte Domingos telefonnummer, men hoppas få tag på honom på måndag eftermiddag då jag kommer tillbaka från en utflykt i jobbet. Som du kanske har förstått så finns det inga brevbärare här, utan all posten kommer till stadens postkontor. Ja, det är lite grann som Sverige förr i tiden.

Det andra brevet var en - TRISSLOTT. Jojomensan, en riktig trisslott från Sverige. Har faktiskt aldrig tidigare ägt en trisslott, så det var riktigt spännande att börja skrapa. Ingen vinst, men lite kul i alla fall. Den kom som en liten present för att jag fått tröstepriset i en tävling där jag var helt ute och cyklade. Ibland stämmer den gamla slitna frasen “Friskt vågat hälften vunnet“.
Ilha-Eva och jag har gjort stan idag, provat kjolar, blusar svettats i små provhytter och det slutade med att  jag köpte en scanner i stället. Känns fakttiskt bra mycket roligare om jag skall vara ärlig. Man är ju apparatfreak.

Har gjort en av alla dessa måsten idag, nämligen gått och handlat på shoppingcentret. Jag HATAR att gå in där, men allting var slut, så var det ett måste. Carnflakes, branflakes, smör, mjölk, ägg och ost (ja numera har vi ost i Nampula). Affären är full, har just rivit sönder en plastpåse med äpplen och tar bara de bästa. Samma pris på lösvikten som inplastat så det spelar egentligen ingen roll. Så plötsligt blir det becksvart. Jaha, stömavbortt igen. Efter ett par minuter kopplas generatorn igång och vissa lampor tänds. Tänker på alla småvaror som hittade sin väg ner i diverse fickor. Vankar vidare i butiken och fyller långsamt min kundvagn. Då ser jag dom, två grabbar “utlänningar” dvs afrikaner men ej Mocambikaner. Dom tittar på mig, tittar ner i min vagn, pratar med varandra. Sedan lägger jag märke till dom vid flera tillfällen och ser att de iakttar mig, det känns olustigt. Folk är hungriga och jag har en hel del åtråvärda varor i min vagn. Dessutom tar jag aldrig bilen när jag handlar, utan använder min svenska “dramatenvagn”. Olusten tilltar när jag ser att de är strax efter mig i kassan, men utan varor. Då bestämmer jag mig. Vänder mig om, stirrar dom i ögonen en lång stund, sedan vänder jag mig sedan sakta framåt igen. Det blev ingen promenad hem idag, det blev taxi.

Jag är på väg hem från jobbet när jag får syn på henne, en lång äldre Macondekvinna. Det är ytterst sällan som man ser dessa kvinnorna från landet inne i stan. Hon har regelbundna tatueringar i hela ansiktet och ser faktiskt riktigt vacker ut med sin ålder och raka hållning. Hon har sällskap av fem yngre tonåringar, tre gossar och två flickor som alla allvarligt följer henne där de med snabba steg går längs gatan. Ungdomarna har varsin ryggsäck och på huvudet diverse bagage inlindat i stora tygstycken, så kallade capulanor. Jag får intrycket av att hon är någon sorts auktoritet, kanske traditionell lärare. För en tiondels sekund möts vår blickar, och jag känner mig nästan generad inför hennes blick. Hon, klädd i färgglad men enkel capulana och en enkel blus, jag i min vanliga knäkorta kjol och vita bomullstopp med broderier. För några sekunder möts två helt skilda världar på en gata i Nampula.

Ausi har flyttat idag, Eva kom för att vara här i några dagar och Gus kom på t eftermiddagen och var sjuk. Gissa vad han har ----MALARIA. Regnsäsong och malariamyggorna förökas, det är varmt och folk går avklädda även på kvällarna. Anofpheles myggorna som bär malarian vaknar till när det börjar skymma och är sedan aktiva fram till tidiga morgontimmarna. Små elakingar som inte ens hörs när de smyger sig på en. Nu sitter jag under mitt gröna myggnät, skriver några rader och känner sömnen sakta smyga sig på. God natt!

I november berättade jag om vaktbolaget Omegas personal som inte fått sina löner på sju månader. De hade då gått i strejk och fört en hel del oväsen. Chefen hade sagt att han inte kan spy upp pengar och arbetarna var rejält upprörda. De hade tvingats låna pengar av alla i sin närhet och nu var grannars och vänners tålamod slut. Nåväl, de fick två månadslöner utav sju och lovades få två i december och så vidare till dess hela skulden var betald. Inget hände förstås i december och inte heller i januari. Jag sitter på första parkett eftersom vaktbolaget har sitt kontor mitt emot mitt hus.

Men nu kommer det kusliga. Arbetarna hade satt upp en VOODO docka och i går kväll dog chefen i en bilolycka. Tur i oturen att det var en bilolycka och inte en naturlig död hemma. Hade han dött hemma skulle någon genast ha anklagats för förgiftning och en oskyldig hamna i fängelse.

VOODO är skrämmande och jag har sett det hända tidigare här i Afrika..

Svetten rinner utefter halsen och ner på bröstet, fingrarna klibbar vid tangentborde. Det tär nog närmare 35 grader i rummet där vi sitter i ett “Senior Management Team meeting” Dagens heta ämne är alla de fyra olika rapporter som skall vara klara innan fredag! Hej och hå i blåbärsskogen….Det är nya format och nya utvärderingsverktyg som presenteras av vår provinschef Utan förvarning skall jag plötsligt läsa på väggen och översätta 9 sidor tätskriven text. Helt vansinnigt och dessutom är det varmt. Nåja, jag börjar, men beslutar efter en sida att läsa och sammanställa i stället. Så småningom utbryter en liten diskussion och stämningen lättar. Alla är lika påverkade av värmen och tillslut blir vi nästan lite fnittriga. Mötet avslutas vid lunchtid och klockan två har jag fått nog. Packar ihop mina grejer och går hem för att jobba vidare i mitt eget svala arbetsrum. Har sedan varit riktigt flitig och fått klart en av rapporterna. SKÖNT nu är jag trots allt nöjd med dagen.

Ett sms på min telefon. I need frech air, if you are at home? Det är Luis.

Så plötsligt står han där i dörren med sitt rynkiga väderbitna ansikte, ett varmt leende och en bukett blommor i handen. De kommer från min trädgård, säger han.

Jag blir alldeles varm i bröstet. Tar blommorna, går ut i köket där jag sakta pillar av de omsorgsfullt inlindade stjälkarna från vått papper och stanniol. Men jag har ju ingen vas, tänker jag. Tar ett av mina dricksglas, fyller med vatten och sätter blommorna på bordet.

Jag ser honom sitta i soffan, tillbakalutad med slutna ögon. Han är sjuk i malaria och han ser inte bra ut. Men jag vet att han har inlett behandlingen och måste nu se tiden an.

Vi pratar lite, jag försöker förgäves erbjuda mat, men det enda han vill ha är ett glas vatten.

Jag visar en bild som Ausi tagit, en bild av ett magert nyfött barn som tittar in i kameran med en bekymrad min. Barnet ser ut som en gammal man. Vi tittar på bilden, pratar lite om barns villkor här i tredje världen. Han är Afrikan med hjärtat i den varma jorden och drömmar i den ljusblå himlen. En kvart senare har han sagt adjö och är på väg tillbaka hem till sig.

Mandelträdet utanför mitt vardagsrumsfönster ger frukt i år. Skall bli spännande att se vad s om gömmer sig i kärnorna. Mandel kanske. Avocadoträdet som Ludvig och Suzanne planterade har nu vuxit till minst fyra meter högt och nu väntar vi på avokados - fast det gillar jag inte. Jag föråt mig på Kuba 1972. Varje dag under ett par månaders tid bytte jag ut min öl mot en avokado. Gissa om jag var populär bland grabbarna… Det blev för bra till slut. Vill inte äta mer avokado. Anona eller Ata trädet har några gröna klumpar som jag ivrigt väntar på. Passionsfrukt busken högg min flitige vakt ner en dag. Han tyckte den skräpade L . Söndag och har inget speciellt för mig och det känns så gott. Haft besök av Amir sedan Nina och snart kommer den malariasjuke bekantingen som bakade banankaka igår.