Tant Greta som kom tillbaka.

Oj, vilken fin dag det har varit. Tack för alla gratulationer som kommit idag via mail, sms, telefon och Facebook.

Ausi fixade en jättefin frukost redan klockan 06 med levande ljus, fruktyoghurt, nybakat bröd och presenter vackert inslagna. Vattenkokare som jag förstås inte hade någon, blå-turkos runda vackra örhängen från Zansibar och masalate kryddor. Sedan iväg till jobbet för ytterligare ett av två möten idag, hem tidigt och Ausi hade fixat en jättegod lunch. Nina kom och Lotta ringde från Yemen. I kväll har jag och Nina varit hemma hos Xica och Petri där vi också firade Xicas 36 årsdag med mat och tårta och hela kitet. Det var länge sedan jag sist firade min födelsedag och det har varit fantastiskt kul. Nu skall jag sova gott och drömma glada drömmar om det kommande året i mitt liv. Känner på mig att det blir ett bra år.

Mitt liv består av arbetsmöten, möten och flera möten. Men idag var jag tvungen att jobba lite, så jag stannade hemma fram till klockan 14.00 och hann jobba undan en hel del, innan jag rusade iväg till ett eftermiddagsmöte. I morgon klockan 08.00 fortsättning på dagens eftermiddagsmöte. Visst låter det lite galet, och det är det. Hurra för fredagskvällar och i morgon är det fredag och jag fyller 62 år.

Den bara kommer och går, precis som den vill - strömmen. Vet inte hur många gånger i kväll som vi varit strömlösa. Jo, det regnar ute och då brukar det alltid hända. Har gett upp, klockan är åtta på kvällen, så nu går jag och lägger mig. Passar på att skicka detta när vi tillfälligtvis har ström. Kram alla.

Det var hans sista offentliga möte, vår provinsdirektör för hälsa som mer eller mindre lyckat har försökt dirigera alla sjukvårds trupperna som har hand om 4 miljoner invånare. Ja, vår provins Nampula har faktiskt 4 miljoner själar varav hälften är under 15 år. Han har inte haft det lätt och jag har mer än en gång varit frustrerad över hans konstanta frånvaro och omöjligheten att få till ett möte. Men idag var hans sista dag, han presenterade sin efterträderska, en kvinna som tidigare jobbat på samma position men i Niassa provinsen. Mötet var trevligt, lagom uppsluppet och det slutade med en skvätt champagne. Det var helt oväntat. Tror faktiskt han är glad över att slippa ansvaret och i stället få ägna sig åt patienter igen, det som han ju faktiskt är utbildad för som läkare.

BREAKING NEWS, Hörde just precis att kriminalpolischefen för PIC (Policia de Investigacao Criminal) i Maputo har mördats för några timmar sedan. Han höll på med en utredning av något - förmodligen stort. På min gata tre hus längre ner blev en 12 åring kidnappad för fyra dagar sedan. Lösensumman betalades och grabben lämnades tillbaka i går natt. Och i distriktet Moma, där vi också jobbar, håller folket på och revolterar igen. De har slagit sönder sjukhuset, skolan och andra offentliga byggnaden och skyller på att de inte litar på staten, och orsaken är att de har så mycket kolera. Ja. Vad säger man?

Men annars är läget lugnt.

Oj, nu gick strömmen igen. Den går varje dag. Undrar vart den tar vägen. Men den kommer alltid tillbaka efter en liten stund. Men lite störande är det i alla fall. Om man ändå kunde får veta innan och vara lite förberedd med oljelampan, stearinljusen och ficklampan.

Batteriet i datan är laddat så jag fortsätter att skiva lite. Långt bort i fjärran hör jag hur åskan mullrar, snart kommer den kanske hit och tittar förbi hälsandes med blixtar och dunder och sedan det befriande regnet. Men det är kväll igen efter en bra dag med lagom mängder frustrationer. Skickar detta när jag kan - lite senare.

Vilken skön dag det har varit. Sov till klockan 12.00. Jo det är sant. Jobbade lite till hälsoministeriet och gjorde två teckningar. En pojke och en flicka båda under fem år gamla. De skall sitta som bilder på deras nya viktkurvor. Har sedan varit och pratat med Nina, slappat framför TVn och ätit rödbetor. Det var min dag idag, en riktigt bra söndag.

Gissa vad som väckte mig i morse? Ett envist kittlande på min högra underarm, jag vaknar och tittat under lakanet - en 5 cm lång kackerlacka! iiiiiiiiii. Kommer ihåg mitt första möte med kackerlackor, det var på Kuba. Vi bodde i militärbaracker i våningssängar tillverkade av armeringsjärn. En kväll när jag satt utanför baracken hör jag ett helikopterliknande oljud, och något surrar förbi. Detta något landar någon meter ifrån mig och jag ser ett svart nästan fyrkantigt odjur. På den tiden var jag hysteriskt rädd för allt var flygande kryp hette, stora som små. Då kommer en av våra kubaner förbi, han ser min reaktion och börjar skratta högt, men ändå vänligt. Vad är det, vad är det skriker jag åt honom. La cocaracha, la cocaracha blev det roade svaret. Kackerlacka. Sedan såg jag många fler kackerlackor modell fyrkantiga. Här i Mozambique är en del av dem spolformade och rödbruna och som sagt minst 4 cm långa.

Jag slog inte ihjäl den, det hade blivit kladdigt i sängen, så jag bara vispade ner den på golvet.

Nu vet jag inte om det är kackerlackan eller barata som de heter här, som har gjort Noddy helt toppad idag, eller om det återigen är en liten råtta i mitt sovrum. Hela dagen har hon varit på vakt i mitt rum, skällt ibland och rivit sönder en låda med Cd skivor. Det kommer att bli en orolig natt, Noddy kommer att “jaga” och jag kommer att sova i stötar. Tack och lov är det Söndag i morgon. Nu är det sov dax, och jag har en burk “By-gone” giftspray vid min sida i sängen. Tryggt och gott.

Nu har jag upptäckt det igen - kaffe är en drog med centralstimulerande effekter. Har egentligen inte druckit kaffe under flera år utan mest hålligt mig till koffeinfritt roibostea. Men för några veckor sedan hade jag huvudvärk och var trött. Bestämde mig för att dricka en kopp “riktigt” kaffe. (Vi har mest “surrogatkaffe” Ricoffey ). Det tog inte många minuter så var huvudvärken borta och jag blev plötsligt pigg och alert! KUSLIGT, jo faktiskt lite kusligt att det vanliga kaffet kan vara så centralstimulerande. Jag vet ju att blodförsörjningen ökar i hjärnan då man dricker kaffe, men ändå. Beroendeframkallande nja kanske. Jag som inte vill vara beroende av NÅGOT. Detta blir ett litet dilemma för det jagstarka jaget.

Har fått ett par oinbjudna hyresgäster. De har valt hålet där air konditionerings apparatens slangar går ut genom väggen. Herr och fru fågel är så flitiga med att bygga sitt bo på den mest olämpliga av alla platser här på min gård. Jag är rädd att de kan komma in i själva apparaten och skada sig. Varje morgon när jag stänger av oljudet hör jag dem bygga och bygga. Vad göra? Skall jag vräka dem nu innan det blir små ägg? Jo, det får nog bli så - i morgon.

Klockan 04, det är den svåra

Klockan 12.30 det är den lätta

Klockan 15.45 lite knepigt för då är man fortfarande på jobbet.

Klockan 18.00 lite beroende på när solen går ner

Klockan 19.30 den är svår. Då har man kommit hem från jobbet, är hungrig och trött.

Nu förstår jag varför mina muslimska kolleger, speciellt han som är muslimsk ledare är så trött ibland. Det blir ju faktiskt inte många timmars oavbruten sömn mellan alla fem bönerna. Tänk dig att gå upp vid tre halv fyratiden för att vara i moskén klockan 04. Jag hör deras böneutrop och väcks ibland av sången, men på ett behagligt sätt. Tycker faktiskt om deras melodiska kallan till bön. Kanske var jag muslim i mitt förra liv….. Tål att tänka på….kvinna eller man…..

Min kollega, Amur är Chêne, dvs religiös ledare, en titel som han fått i arv av sin far då denne dog i hög ålder. Fadern, som jag träffat några gånger på Ilha hade enligt ryktena 32 barn, men av dem alla så skrev han in Amur, en av de yngre sönerna, till att bli sin efterträdare. Den gamle gjorde faktiskt ett klokt val. Amur har en positiv utstrålning och ett sätt att vara, pigg alert och mycket omtänksam. Det är han som tar initiativet till personalvårdande insatser när någon behöver, det är han som är kontaktpersonen för vår organisation när det är begravningar, både kristna som muslimska. Det är han som valts till gruppen av förtroendemän/kvinnor bland personalen. Jag är riktigt stolt över att ha honom i mitt team och jag förlåter honom gärna när han nickar till en och annan gång under långa möten.

Står i den långa kön till kassan i matbutiken. Det känns som en hel timmas väntan i värmen. Kassörskan tycks ha problem med “prisläsaren”, en apparat bakom en till synes smutsig glasruta. Hon tar fram en gråbrun trasa torkar och torkar i ett enfaldigt försök att få apparaten att fungera. Det slutar med att hon måste slå in alla varornas koder manuellt och kön bakom mig växer. Min vagn är full av varor och mannen bakom mig tittar på min vagnen, ler lite försiktigt och visar sin påse med två brödstycken. OK, gå före mig i kön, säger jag väl medveten att tiden ändå står stilla här. Efter tjugo minuter kommer en ung vacker kvinna med ett paket lichifrukt i handen. Hon tittar på mig, säger: Jag är sjuk, får jag gå före. Nja, alla medel är tillåtna tänker jag, och frågar henne: Hur vet jag att du verkligen är sjuk? Men då ser jag, mörkgula ögonvitor, vitt sjukhusplåster på båda armarna. Hon säger: Jag har just kommit ut från sjukhuset, har TBC. UPS tänker jag, TBC här är samma sak som AIDS. Känner en stark värme för denna utsatta unga kvinna, vi börjar prata lite och när hon går före tar vi varandra i hand. En feberhet hand, och jag vill nästan gråta. Vad är mina frustrationer och små problem, jämfört med denna kvinnas kamp för sitt liv.

Jag, Ausi och Luis har just slagit oss ner vid den Libanesiska restaurangen i Nampula. Maten har kommit och hummusen smakar förträffligt. Jag ser tre små killar i cirka 7 årsåldern. Den ena grabben stänker smutsigt vatten på en parkerad kornblå småbil, den andre gnider “rent” med en gråbrun trasa och den tredje som inte når upp till motorhuven har någon sorts vit smörja i en före detta vattenflaska. Detta “vaxet” kletar han på däcken och börjar sedan putsa frenetiskt med en liten borste. Bilägaren sitter förmodligen vid något bord intill vårat och tittar på när hans små så kallade vakter fixar med hans bil. Jag är bara tacksam att det inte är min bil som repas ner med smutsigt vatten och en trasa som legat på marken, inte mina däck som utsätts för någon kemisk blandning för att de skall skina. Det är varmt i solen och jag ser hur killen med trasan bränner sig på plåten när han kommer emot med handen. Men han visslar och verkar helt nöjd med att ha fått en uppgift. Till slut, bilen är klar, åtminstone så långt upp som små grabbar når. Snart får de sin belöning. De flesta betalar för tjänsterna och jag betalar för att slippa och alla är nöjda.

Elektrikern kom idag för att fixa med min lampa i arbetsrummet. Det är lördag och då betyder det att han har något på hjärtat. Man går inte hem och fixar jobb frivilligt en lördag utan orsak. Det tog inte många minuter innan han hade förklarat problemet för mig. Han behövde 300 Mts, ungefär 100 kronor för att resa till ett Namialo fram och tillbaka idag. Ett telefonsamtal hade väckt honom tidigt i morse. En äldre släkting till hans fru meddelade att brodern till frun hade dött igår. Här meddelar man inte den tråkiga nyheten direkt, utan försiktigt via ombud, i detta fallet är det maken till den omkomnes syster som får ta emot beskedet. Nu behövde han resa till Namialo för att förhöra sig om hur det hade gått till och andra praktiska detaljer. Först därefter skulle han resa tillbaka till Nampula och i lugn och ro berätta för sin hustru att hon förlorat sitt enda syskon, sin lillebror, i en trafikolycka.

Jag får mig en tankeställare. Att vara kvinna här är så helt olika emot att vara kvinna i Sverige, men ändå har vi så mycket gemensamt. En tanke fladdrar förbi i mitt medvetande: Vad skönt om någon tar över mitt ansvar. Eller nej, inte alls, jag vill veta, bestämma och sköta allt själv, eller vill jag det?

Kommer ihåg när jag jobbade i Saudi Arabien i den lilla byn Al Bahah, hur kvinnorna gick framför sina män i butiken, pekade med sitt lilla finger och mannen plockade flitigt ner varorna i kundvagnen, bar på barn och betalade i kassan, alltmedan kvinnan passivt väntade. Det hade jag nog gärna velat byta till mig, tror jag…..

Förresten, jag är feberfri idag och känner mig nästan pigg igen.

Antonios pappa som blev opererad har tillfrisknat och åkt hem till Memba, eskorterad av sin son Antonio.

Lördag kväll, lugn och ro på gatan utanför mitt hus och jag ser fram emot en härlig sovmorgon i morgon, dessutom kommer Ausi tillbaka från sin lilla minisemester i Dar es Salam i Tanzania. Då vill jag höra ALLT…..

I morgon är alla i hela landet lediga, ja nästan alla. Det är nämligen “Hjältarnas dag”. Alla de hjältar som kämpade i kriget under befrielsekampen då Mozambique frigjorde sig från Portugal. Vad hr vi för hjälltar i Sverige? Pratade med min son lite tidigare idag och vi kom överens om följande:

Raoul Wallenberg

Sven Dufva

Zlatan

Inte så tokigt valt va?

Idag på väg tillbaka till Nampula från Ilha, jag befinner mig någonstans på vägen mellan Namialo och Nampula. Det regnar kraftigt. Vid sidan av vägen ser jag ett par barn en pojke och en ficka i cirka tio års åldern. De är båda magra, går snabbt och ser glada ut. Pojken, den blivande mannen, håller en tom pappkartong över flickans, den blivande kvinnans, huvud så att hon inte skall bli våt om alla små flätorna som sticker ut från huvudet. Ingen har förmodligen lärt honom att vara speciellt artig mot flickor, utan detta gör han antagligen av helt fri vilja. Är det kärlek? Jag tror faktiskt det och jag blir glad och känner hopp för Afrika och Moçambique. En ny generation som inte minns kriget, som tror på en framtid.

Man går in genom en port tillverkad av korrugerad plåt, alldeles bakom postkontoret,. I gången står det två gamla bilar parkerade, tar till höger och där finns en hög med sönderplockade Tv apparater och ett övergivet träbord. Jag går in genom den alltid öppna dörren och där finns alla Nampulas små stålblå målade postboxar. Jag har min egen postbox nr 765 sedan flera år tillbaka, men vi är flera som använder den. Idag var det två spännande saker. En Lapp om ett paket till Lottas man Domingos och ett brev till mig från Malmö. Nu har jag inte Domingos telefonnummer, men hoppas få tag på honom på måndag eftermiddag då jag kommer tillbaka från en utflykt i jobbet. Som du kanske har förstått så finns det inga brevbärare här, utan all posten kommer till stadens postkontor. Ja, det är lite grann som Sverige förr i tiden.

Det andra brevet var en - TRISSLOTT. Jojomensan, en riktig trisslott från Sverige. Har faktiskt aldrig tidigare ägt en trisslott, så det var riktigt spännande att börja skrapa. Ingen vinst, men lite kul i alla fall. Den kom som en liten present för att jag fått tröstepriset i en tävling där jag var helt ute och cyklade. Ibland stämmer den gamla slitna frasen “Friskt vågat hälften vunnet“.
Ilha-Eva och jag har gjort stan idag, provat kjolar, blusar svettats i små provhytter och det slutade med att  jag köpte en scanner i stället. Känns fakttiskt bra mycket roligare om jag skall vara ärlig. Man är ju apparatfreak.

Har gjort en av alla dessa måsten idag, nämligen gått och handlat på shoppingcentret. Jag HATAR att gå in där, men allting var slut, så var det ett måste. Carnflakes, branflakes, smör, mjölk, ägg och ost (ja numera har vi ost i Nampula). Affären är full, har just rivit sönder en plastpåse med äpplen och tar bara de bästa. Samma pris på lösvikten som inplastat så det spelar egentligen ingen roll. Så plötsligt blir det becksvart. Jaha, stömavbortt igen. Efter ett par minuter kopplas generatorn igång och vissa lampor tänds. Tänker på alla småvaror som hittade sin väg ner i diverse fickor. Vankar vidare i butiken och fyller långsamt min kundvagn. Då ser jag dom, två grabbar “utlänningar” dvs afrikaner men ej Mocambikaner. Dom tittar på mig, tittar ner i min vagn, pratar med varandra. Sedan lägger jag märke till dom vid flera tillfällen och ser att de iakttar mig, det känns olustigt. Folk är hungriga och jag har en hel del åtråvärda varor i min vagn. Dessutom tar jag aldrig bilen när jag handlar, utan använder min svenska “dramatenvagn”. Olusten tilltar när jag ser att de är strax efter mig i kassan, men utan varor. Då bestämmer jag mig. Vänder mig om, stirrar dom i ögonen en lång stund, sedan vänder jag mig sedan sakta framåt igen. Det blev ingen promenad hem idag, det blev taxi.

Jag är på väg hem från jobbet när jag får syn på henne, en lång äldre Macondekvinna. Det är ytterst sällan som man ser dessa kvinnorna från landet inne i stan. Hon har regelbundna tatueringar i hela ansiktet och ser faktiskt riktigt vacker ut med sin ålder och raka hållning. Hon har sällskap av fem yngre tonåringar, tre gossar och två flickor som alla allvarligt följer henne där de med snabba steg går längs gatan. Ungdomarna har varsin ryggsäck och på huvudet diverse bagage inlindat i stora tygstycken, så kallade capulanor. Jag får intrycket av att hon är någon sorts auktoritet, kanske traditionell lärare. För en tiondels sekund möts vår blickar, och jag känner mig nästan generad inför hennes blick. Hon, klädd i färgglad men enkel capulana och en enkel blus, jag i min vanliga knäkorta kjol och vita bomullstopp med broderier. För några sekunder möts två helt skilda världar på en gata i Nampula.