Tant Greta som kom tillbaka.

Har seglat omkring på ett ljusblått moln med en obestämd glädje som genomsyrat varje por av mig själv hela dagen. Vet inte varför, känner mig bara så där glad och lycklig. Kanske för att jag snart skall ha semester, kanske för att det har fungerat fint på kontoret, kanske för att alla 1800 frivilliga äntligen blir tränade i andra utbildningspaketet, kanske bara för att jag lever, är frisk och har en längtan efter framtiden. Just nu älskar jag hela världen.

Alldeles tyst ute, nästan kusligt. Inga bilar, ingenting, inte ens Maly, min lånehund skäller, han ligger på verandan och sover i korgstolen. Myggnätet över sängen sackar, det verkar som om allting har lagt av. Det är sista veckan på jobbet innan min två månaders långa semester och jag har börjat planera överlämnandet till mina kolleger. På jobbet en massa möten på gång, fyra olika besökare på ingång, två konsulter på väg och jag bara ler lyckligt och tänker - Ja, det får dom andra ta hand om. Bryr mig inte, skall bara se till att lämna ett rent skrivbord och inga högar. Jimme vad gott! Jag njuter.

Kanonfest på Evas restaurang Ancoradoura på Ilha. Alla hennes stamgäster och vänner var inbjudna. Trummorna dundrade på och några av oss kunde inte sitta still utan dansade, ja vi var förstås bara kvinnor som vågade. Herrar har ju lite svårare för att göra bort sig. Men vi vickade på rumporna, rullade med magarna och svängde på höfterna till det hetsiga rytmiska trummandet - vansinnigt kul. Min yrsel hjälpte förstås till att göra det hela lite mer svängigt.

Så upptäckte jag att “Gruppies” finns även här. Den attraktive keyboard spelande grabben hade en söt liten gruppie vid sin sida hela tiden. Hon stod troget vid hans sida hela kvällen och log med hela ansiktet. De små flätorna stor rakt ut och hon såg ut som en liten igenkott.

Som den “slitna kvinna” jag är, så gick jag hem redan vid halvelva tiden. Men Eva höll på till 04 på morgonen då hon kom hemtrippandes. Sedan klockan 08 på morgonen var hon uppe igen. Den kvinnan sover visst aldrig.

Vi åt frukost och jag begav mig av till Nacala, men först efter att ha besökt Michelle, min Peace Corp volontär som jag ansvarar för.

Nacala - där var det oroligt vid salinas. På morgonen hade ett 40-tal före detta arbetare blockerat grindarna till saltfarmens maskinförråd och porten till villan där jag bodde. Stora trädstammar på uppfarten och skränande berusade män. Inte kul. Det går inte att resonera med alkohol-påverkade arga män, som dessutom aldrig har gått i skola. Dessa männen hade haft ett fyra månaders tidsbegränsat extrajobb och nu ville de ha avgångsvederlag. Det var tre veckor sedan deras jobb upphörde, men denna helgen hade de kommit på att de ville ha extra pengar förutom de löner som de redan fått. Förmodligen för att det var storhelg i Mozambique och då dricker de flesta män sig rejält berusade. Då blir det lätt aggressioner och ilska som denna gång riktade sig mot den förre arbetsgivaren. Polisen var på plats, men kunde inget göra. Det hela slutar med att nu är hela salt farmen stängd fram till dess att man har fått lugn och ro igen. Vilket nu innebär att det är flera hundra andra män och kvinnor som inte kan arbeta dessa dagarna och alltså inte får någon inkomst.

Men nu är jag hemma i Nampula igen, lugnt och tryggt, med vakt och hund på min gård, sitter i sägnen och hör det rytmiska trummandet lång bort på någon annans gård. I natt skall jag sova lugnt.

Min kollega Ce var mycket ledsen idag. Hennes treåriga dotter hade i går blivit våldtagen av deras nioåriga grannpojke. Vad säger man? Ce upptäckte det när hon skulle bada flickan igår kväll.

När sådana här saker händer måste man först gå till polisen som ger en remiss till sjukhuset där de då ger omedelbar förtur till läkarbesök. Annars tar sjukhuset inte emot.

Pratade just med Ce, flickan gråter och har ont och Ce är helt förtvivlad. Mormodern som har hand om flickan när Ce arbetar är handikappad på grund av kraftig övervikt. Hon har stora svårigheter att röra sig, och befinner sig för med mesta inomhus, och naturligtvis är det inte den tillsyn som behövs av en nyfiken liten treåring.

Pojken ifråga har mycket svåra hemförhållanden med hugg och slag och vem vet vad som mer förekommer inom det hemmets väggar. Detta var nämligen inte första gången som gossen har förgripit sig på ett barn.

Pappan till flickan ansåg att flickan var skyldig - vilket förstås är enormt upprörande. En treåring skyldig till att ha blivit våldtagen! Det finns mycket informationsarbete att göra inom detta område.

I kväll har jag lyssnat på mig själv.

I Oktober 2004 när jag var i Sverige på semester köpte jag en MP3 spelare för att bland annat spela in min mor och hennes “minnespratande”. Det blev sex stycken diskar. Hon har alltid haft mycket att säga, lätt till skratt och lika lätt till ilska.

Oktober 2004, några dagar före hennes födelsedag hade jag också pratat in lite dagbok. INTRESSANT att möta sig själv 6 år senare. Med ens blir jag påmind om vad tungt det var att alltid tillbringa hela semestrarna på hennes soffa, alltid finnas till och inte många timmar för mig själv, utom just 2004 då jag beslöt mig för att hälsa på vänner och bekanta. Men det var INTE populärt och hon blev arg, eller kanske snarare besviken. Men jag tror att den tiden jag tillbringade med henne under mina semestrar var bra mycket fler timmar och mer kvalitet än många andra barn tillbringar med sina gamla föräldrar på ett helt år. Alltså inget dåligt samvete. Hade jag däremot bott i Sverige, hade jag kanske “gått under” av hennes krav.

Afrika var lagom långt bort.

När jag “blir gammal”, så vill jag bo i ett kollektiv med likadana åldringar som mig själv. Då sitter vi där i jeans och t-shirt, dricker vin och lyssnar på 60-tals musik alltmedan vi låter de unga vackra gossarna och flickorna från hemtjänsten ta hand om oss.

Jag skall nog beställa en racermotor till min framtida rullstol så vi kan ha lite kul.

En liten naken flicka i cirka 2-årsåldern springer lyckligt fram längs med gatan. Hon håller sin vita plastpotta i ena handen, huvudet och kroppen glittrar av vatten droppar. Efter henne springer en andfådd “Nanny”, barnflickan, eller i detta fall barnkvinnan. Jag antar att den lilla har rymt från kvällsbadet och passade på att ta pottan med sig. Det ser så lustigt ut, så till och med skolbarnen på väg hem från skolan skrattar gott.

Annars så har jag en annan fin berättelse idag.

Min Empregado = hemhjälp, Rodriguez berättade idag att han skulle på begravning klockan ett. Hans kusin som bott hos honom ett antal år innan han skaffade eget hus, hade blivit sjuk och åkt till ett annat landsting för att opereras och kom tillbaka till Nampula i förrgår.

Igår kallade han samman alla vänner och familjen, Pratade med dem alla, och sa att nu var hans vandring bland de levande nu var avslutad och han ville bara säga tack och adjö. Senare på kvällen bad han hustrun och barnen komma in till honom där han låg på sängen. Han tog först hustrun i hand, sedan barnen ett och ett och till slut tog han hustruns hand, lade sig ner och dog. Jo han dog som om det var beställt. Nästan svårt att tro att sådant händer i verkligheten inte bara på film. Idag begravning efter ett fint avslutande. Tänk om det kunde få vara så i fler fall, så mycket onödig förtvivlan och grubblande man skulle kunna undvika.

Nu har vi bestämt, jag och Ulla-Britt, det blir INDIEN till våren. Jag har ju sagt upp mig på jobbet till den 31 oktober, efter det vet jag inte vad jag skall göra mer än att jag vill flaxa runt lite.

När jag var sjuk hade jag anledning att tänka över vad som egentligen är viktigt i livet. Tänkte att om jag visste att jag endast har en begränsad tid kvar att leva - vad skulle jag göra då? Jo, då skulle jag resa till bland annat Indien.

Så nu blir det så, utan att ha passerat en svår livskris. Visst låter det som en bra plan?

En av mina favorit bloggare, Happy  http://happyontheway.blogspot.com/ frågade hur jag anser att det allmänna sinnesläget är i Mozambique. Hon nämnde Marschlovs behovstrappa och våra olika behovs nivåer.

Jo, det är faktiskt något jag funderat över själv ibland. Man är definitivt INTE lyckligare här med sina enklare liv. Man har bostad och kläder, men inte alltid mat eller trygghet. De flesta lever i ett konstant tillstånd av osynlig inre existentiell stress. Man visar det inte utåt, man pratar och beter sig som man bör, men under ytan ligger oron för ekonomi och framtid. Folk vet att de tillhör ett av världens fattigaste länder, att de aldrig kommer att kunna få det som vi andra har. De hoppas för sina barn, de studerar på kvällsskolan för att lära sig mer. Även om det i realiteten inte innebär något nytt jobb.

En dag tog jag med mig min digitala blodtrycks manschett till jobbet. Damerna på finansavdelningen hade bett mig mäta deras blodtryck. Jag mätte och alla hade för höga värden. Ryktet spred sig att jag hade apparaten med mig, och det slutar med att jag står i köket med apparaten på bordet, personalen köar och jag mäter och mäter och mäter. Det är faktiskt sant att cirka 90% av dem hade för högt blodtryck. Stress, ja det tror jag faktiskt.

Folket på landet, de oroar sig för malaria, svåra förlossningar och AIDS. De har inga pengar att skicka sina barn till högre utbildning efter 4:e klass, och vårdcentralen ligger i vissa fall 30 km bort. De vet att de är fångar i sin fattigdom.

Men den bästa behandlingen är att skratta och skoja. Hade en gång en lärare från Brazilien som sa att han har aldrig skrattat så mycket i hela sitt liv som när han bodde i en kartong på soptippen utanför Rio de Janeiros huvudstad. Man skrattar och överlever eller man deppar och går under.

Igår var det inget internet som fungerade. Det kom igång på morgonkulan igen.

Amir, en av mina skyddslingar dök upp igår kväll. Han var bekymrad. Han jobbar ute i ett distrikt = kommun som finanschef. Han är den ende i hela distriktet som har en licenciatura i administration och ledarskap. Men på grund av att han är ärlig och vägrar delta i korruption och stöld ur stadskassan har han och hans fru och barn nu utsatts för dödshot via feticheiro =häxdoktor.

Hans chef - distriktsadministratören avsatte Amir från hans chefspost och ersatte honom med en annan man med endast 10 års skolgång. På så vis kan chefen lättare manipulera de 7000 mts (2500 kr) som varje distrikt får en gång om året. Dessa pengarna skall avsättas för att utveckla småprojekt bland lokalbefolkningen.

I vissa distrikt smugglades alla pengarna undan direkt i andra förbättrade direktörerna sina hus medans i vissa distrikt pengarna användes verkligen till det de var avsedda till.

Alltså, befolkningen i Amirs distrikt blev till slut så arga och protesterade så pass högt att distriktsadministratören blev avsatt. Detta skedde för cirka två månader sedan.

Den nye distriktsadministratören har ingen högre utbildning, men han har förmodligen de rätta kontakterna, den rätta partifärgen eller de rätta släktingarna.

Jag blir så TRÖTT på allt detta fubbande. Jag vet att regeringen vill städa upp, men först måste de göra rent i eget bo.

Hela kroppen protesterar och skriker NEJ NEJ inombords av trötthet, när jag lämnar huset på väg tillbaka till jobbet efter lunchen idag. Sakta vankar jag fram, rundar hörnet med den illgröna muren.

Jag ser en liten man i blågrå overall sitta på en pall framför televerkets grå järnlåda. Tiotusentals blå och röda stubintrådar spretar ut ur boxen i en hysterisk röra. Jag stannar till, betraktar röran och tänker: Hur kan han hålla reda på allt detta? Innan jag ens har tänkt mig för, har jag frågat mannen hur han kan veta vad som skall vart. Han vänder sig om, tittar på mig och svarar: Jo det vet jag. Ett kort svar utan vidare förklaringar.

På marken ligger en stor bunt stubintrådar och jag frågar då vad han gör med dem. Han svarar: De har sin väg. Jaha tänker jag, de har sin väg, precis som allting annat här i Mozambique, inget får förspillas.

Jag blir ståendes i ytterligare en liten stund, och frågar sedan om jag kan få några bitar. Förvånat tittar han på mig, en vit kvinna som vill ha några trådar från ett televerksskåp. Så plötslig ler han och säger, Javisst om du kan tala om för mig vad du skall ha dom till. - Jag skall göra örhängen, svarar jag.

Jag kan se att han undrar om jag egentligen menade - göra örhängen. Han böjer sig ner och plockar ihop en rejäl bunt. Min trötthet försvinner med ens, och jag tar glatt emot bunten. Jag skall faktiskt ha dem till örhängestillverkning.

Några timmar senare, på väg hem från jobbet ser jag återigen den lille mannen vid teleskåpet. Nu har han satt in nya trådar, alla snyggt organiserade och inget hänger löst. Då kan jag inte låta bli att fråga hur han vet vad som skall vart och hur han kan veta var mitt telefonnummer kan vara placerat. Då ger han en detaljerad förklaring om boxar och nummer, centralen och informationer som han kan få.

Efter en bra stunds pratande vet jag att han heter Jorge och att hans bästa kompis i jobbet som han varit tillsammans med sedan 1982 dog i förra veckan. De var alltid tillsamman ute på jobben, men nu måste han göra allt ensam.

Det finns så många fina människor omkring oss varje dag, utan att vi lägger märke till dem. Mitt möte med Jorge idag gav mig en liten glimt av en stolt arbetare och hans stora kunskapsbank.

Det är nu 35 år sedan Mozambique blev fritt från Portugal och det finns fortfarande ett behov av att förena landet och folket. Därför har man nu en fackelstafett som går per fot genom alla distrikten i alla provinserna i hela landet. Facklan väger 8 kg och är gjord av mässing och jag tror att det är en sorts petroleumfackla för lågan ser ut som en maschall. Folk vandrar med facklan längs vägar och alla som vill får tillfälle att vidröra den eller hålla den för en liten stund. Symboliskt vackert att alla Mozambikaner skall ha kunnat vidröra samma sak, samma fackla som symboliserar sammanhållning och nationell identitet. Känner mig rörd av denna vackra symboliska händelse i ett land som kämpar mot fattigdom, hög barnadödlighet, malaria och AIDS. Folk kämpar för sina liv med studier och överlevnad, de hyser ett stort hopp om en bättre framtid för sig själva och sina barn. Jag tror att man kanske kan likna detta lite vid Sverige på 50-talet med Hermods kurser och drömmen om ett bättre liv.

Alla satt på sina platser när jag lite försenat anlände till kontoret. Perfekt början på mitt nya mer avstressade liv. Efter en och en halv timma får jag veta: Vi har sju besökare från England. De kom i morse Kan du göra en presentation till klockan ett? - Ja, så skall vi ut i distrikt fram till torsdag tillsammans med dem.

Jag drar ett djupt andetag och svarar: Jo, jag kan göra presentationen klockan ett, men åker inte med ut i distrikt.

Han verkar nöjd med svaret.

Klockan ett, alla samlade, han presenterar programmet och överlämnar sedan resten av eftermiddagen till mig. Men det var ett trevligt gäng och vid halv sextiden var vi klara.

Nu, efter första dagen är jag bustrött och skall snart knoppa in.

Nu skulle ni se mig. Ett enda stort SMILE. Jätteglad - alla proverna var nästan bra. Vad det känns skönt att bli friskförklarad igen. Har nu kommit tillbaka till Nampula efter en veckas vistelse i Maputo, Moçambiques huvudstad 250 mil söderut. Haft ett kanon bra samarbete med Tina, min kollega, hela denna veckan mellan alla läkarbesöken.

Som alltid när jag skall flyga inrikesflyget så är det strul. Kom till Flygplatsen i Maputo i god tid. Incheckningshallen var full av folk, och alla trängde sig samtidigt fram mot incheckningsdisken.

KÖ - vad är det? Blir full i skratt. Där är fullständig kaos och några flygplats anställda med gula västar springer omkring och ropar samtidigt som de försöker få folk att gå till rätt disk. Men det är ju inte så lätt när hälften av incheckningsdiskarna var omarkerade, men trots det i full sving. Man kunde välja mellan flyg till Lichinga, Pemba, Beira eller Nampula samtidigt. DET är minsann mer än vad man kunde klara av. d.v.s passagerarna som alla hade något vilt i blicken. Personalen bakom diskarna gjorde så gott de kunde, men oj oj oj. Tänk dig passagerare som har minst fem bagage, en del tio plastkassar fyllda till bristningsgränsen, hoptejpade papplådor, blommor, växter, parabolantenn modell större eller bröllopstårta vackert dekorerad med snirkliga detaljer i flera färger och kabinväskor av alla sorters modeller. Personalen stressad, övervikt - betala - nej det vill de man inte - jo måste - diskussioner och upphetsade svettiga passagerare.

Vi är några damer som skrattar åt eländet vilket förstås hjälper.

Ganska rejält försenade kommer vi så in i avgångshallen där metalldetektorn verkat ha hakat upp sig och tjuter hela tiden, några ur personalen vinkar på oss att skynda ut till ett av de fyra flygplanen, en Boing. (vi slapp propellerplanen)

Vi går ombord, placerar alla handbagage både högt och lågt, vi trycker och stuvar, sitter sedan ner och spänner fast. Jag bläddrar lite i flyplanets färgglada tidning och börjar läsa en artikel om capulanor. DÅ SÄGER KAPENEN. “Vi har ett tekniskt fel, vill ni vara vänliga att ta med allt handbagage och återvända till flygplansbyggnaden“. Nu börjar faktiskt de flesta att skratta, någon klappar i händerna.

Vi lämnar planet och skojar om vad tur att de upptäckte felet innan vi började flyga. Efter en timma har de kört fram ett annat plan och vi kan nu gå ombord igen.

Flygturen går fint och vi äter den vanliga flygplansbullen med skinka och några skivor frukt, dricker kaffe, tea juice eller läsk - helt gratis kan jag tillägga. DET har ni i alla fall inte på SAS i Sverige.

I morgon börjar jag på ny kula på kontoret. Berättar om det i morgon kväll.

Läkarbesök hos öron-näs- och halsläkare, ortoped, invärtesmedicinare, gynekolog, och tandläkare; CT skalle, nackröntgen, CT käke och öra, panoramaröntgen, mammografi och en hel massa laboratorieprover. Så nu är jag undersökt på både tvären och längden och en massa dollar har det kostat. Tror att jag nu är uppe i 32 000 kronor. Privatvården kostar så gnäll inte på svenska skatten. Det är inte alla som skulle kunna ta in på privatsjukhus när behovet är som störst.

Men tack och lov täcker min försäkring en stor del av summan.

I morgon blir det mina två sista läkarbesök, när jag skall få veta resultat av diverse blodprover och mammografin, som har skickats och analyserats i Indien. De ni.

Det snurrar fortfarande när jag ändrar läge och min läkare tror inte på kristallerna L . Han vill ha ytterligare en magnetröntgen - som förhoppningsvis kan göras i Sverige, även om jag där betraktas som utlänning och får betala därefter.

Nog om detta.

Jag har också jobbat lite och haft ett bra möte med Tina idag., där vi har rätat ut en hel del frågetecken om “Monitoria e Avaliacao” samt “Growth monitoring”.

Jag bor hemma hos Hanna , Arimane och Muriricho i deras fyrarummare här i Maputo. TV,n visar första matchen mellan Sydafrika och Mexico. Gissa vilka vi hejar på?

EUREKA!!! Nu vet jag varför jag är så trött. Mitt calcium i blodet är alldeles för högt. Gallfärgämnet bilirubin likaså och så kolesterolet och blodsockret och sänkan - allt för högt. Det enda som är för lågt är total proteinet i blodet.

Vilken tur att jag fick min akuta balansrubbning så allt det andra också blev upptäckt. Känner mig riktigt glad över att nu kanske det finns en förklaring till en hel del. Det är lättare att bekämpa den fiende man ser än den som är osynlig.

I går och idag gjorde jag ADL träning (Activity Daily Living) dvs har tagit promenader utanför huset och till och med gått upp till stan. Det kändes nästan helt normalt. I morgon blir det mer promenerande.

På måndag åker jag ner till huvudstaden Maputo för ytterligare läkarkontroller, så jag blir nog frånvarande ytterligare minst en vecka. I morgon är det ingen elektrisk energi i stan på hela dagen, så något bloggande kan det inte bli. Men jag tänker på er alla.

Den första juni är det barnens dag här i Mozambique. Alla familjer som har råd köper eller syr upp nya kläder,till sina skolbarn, och på kvällen innan kokar man extra fin mat för sina söner och döttrar att ta med till skolan dagen efter. Då skall de bjuda sina lärare på mat. Men vad händer? Alla äter och har kul, och alla lärarna är berusade på öl och alltså redan mätta, så blir det en hel del mat över till barnen själva. Dagen efter kommer inga lärare till skolan - förstås - och barnen fortsätter njuta av efterdyningarna av barnens dag med att vara lektionsfria. Tragiskt, men så här är det faktiskt. I alla fall i Nampula och i bairron, Muhivire dvs. ett av bostadsområdena utanför “cementstaden” där de flesta bor. Inne i staden är det mer kontroll, och “suparvanan” är inte så utbredd. Detta är ingen hemlighet, alla vet hur barnens dag firas i Moçambique. Men jag vet också att det finns starka krafter som försöker rätta till problemen.