Skratta eller gråta.
En av mina favorit bloggare, Happy http://happyontheway.blogspot.com/ frågade hur jag anser att det allmänna sinnesläget är i Mozambique. Hon nämnde Marschlovs behovstrappa och våra olika behovs nivåer.
Jo, det är faktiskt något jag funderat över själv ibland. Man är definitivt INTE lyckligare här med sina enklare liv. Man har bostad och kläder, men inte alltid mat eller trygghet. De flesta lever i ett konstant tillstånd av osynlig inre existentiell stress. Man visar det inte utåt, man pratar och beter sig som man bör, men under ytan ligger oron för ekonomi och framtid. Folk vet att de tillhör ett av världens fattigaste länder, att de aldrig kommer att kunna få det som vi andra har. De hoppas för sina barn, de studerar på kvällsskolan för att lära sig mer. Även om det i realiteten inte innebär något nytt jobb.
En dag tog jag med mig min digitala blodtrycks manschett till jobbet. Damerna på finansavdelningen hade bett mig mäta deras blodtryck. Jag mätte och alla hade för höga värden. Ryktet spred sig att jag hade apparaten med mig, och det slutar med att jag står i köket med apparaten på bordet, personalen köar och jag mäter och mäter och mäter. Det är faktiskt sant att cirka 90% av dem hade för högt blodtryck. Stress, ja det tror jag faktiskt.
Folket på landet, de oroar sig för malaria, svåra förlossningar och AIDS. De har inga pengar att skicka sina barn till högre utbildning efter 4:e klass, och vårdcentralen ligger i vissa fall 30 km bort. De vet att de är fångar i sin fattigdom.
Men den bästa behandlingen är att skratta och skoja. Hade en gång en lärare från Brazilien som sa att han har aldrig skrattat så mycket i hela sitt liv som när han bodde i en kartong på soptippen utanför Rio de Janeiros huvudstad. Man skrattar och överlever eller man deppar och går under.
Tänk att det är så att en hel nation i princip går runt och oroar sig. Att de aldrig får lägga sig trygga i vetskapen om att det finns möjlighet till en blomstrande framtid. Tänk att vår värld är så underutvecklad att vi tillåter sådana skillnader, att det ens är möjligt. Obegripligt. Jag vill inte jämföra länderna och därmed "skämmas" över att vi har det så bra här. Däremot funderar jag över hur vi kan hjälpa andra länder att omstruktureras och bygga nya möjligheter. Tänk om vi allihop - ALLA länder - kunde träffas och brainstorma. Det vore något :-)
Förresten, i ett tidigare inlägg skrev du om hur befolkningen blev hotade av häxdoktorer o liknande, all korrumption som pågår. Då kom jag att tänka på Damernas Detektivbyrå. Hette den inte så - filmen och boken. Har du sett/läst den. Kommer inte ihåg i vilket afrikansk land den utspelar sig.
KRAM!
