Helena
I morse dog Helena. För några månader sedan var jag på hennes födelsedagskalas. (se tidigare inlägg)
Det känns så konstigt att hon den vilda glada och oberäkneliga Helena inte finns mer. Vem skall nu ta hand om hennes fina campingplats i Lumbo? En gång för mycket länge sedan var hon gift med en svensk man och de fick en dotter tillsammans, en dotter som numera bor i Brazilien tillsammans med sin familj.
Yngsta dottern Karin är bara 13 år. Helena har hela tiden anat att hennes tid var begränsad efterson har varit svårt sjuk i diabetes och astma sedan en lång tid tillbaka. Därför har hon ordnat med att Paula har fått ta hand om dottern större delen av tiden. Nu kommer det antagligen att bli på heltid. Vi är många som kommer att sakna henne.
Livet är så tillfälligt och kan plötsligt bara ta slut.
Med vind kommer regn
Klockan är halv sex när jag lämnar kontoret. Det blåser en varm och intensiv vind som smeker mina bara armar. Jag tittat upp mot den gul-grå-blå himlen och konstaterar att den är ovanligt vacker. Vakten som sitter på en stol utanför dörrarna, ser min blick och säger: Nej det kommer inget regn i kväll. Vi nickar avsked och jag går vidare. Knappast utanför grinden så kommer de första regndropparna. Vi tittar på varandra och skrattar. Så vinden hade rätt, den bär alltid med sig regnet här i Afrika.
Cirka 700 steg och jag är hemma vid min port. Vakten öppnar, hundarna hoppar och vill ha uppmärksamhet, vi pratar några ord, och så säger vakten: Jag är svullen på ena foten. Då ser jag att han har ingen riktig sko på ena foten, bara en “chinelos” typ hårdplast strandtoffel.
Får jag se, säger jag. Han tar av sig skon och visar en trasig fotsula. Så säger han, det rann ut en massa vit vätska när jag öppnade. Jag skakar på huvudet. Han har själv skurit upp foten för att få ut det som var innanför huden. Med vad har han skurit? När gjorde han det? Han har inget förband, bara en naken fot i en smutsig plasttoffel. Det är svullet och huden runt det upp snittade såret är vit.
Det regnar fortfarande och jag vet att han skall jobba till i morgon bitti. Har ingen antibiotika hemma, och inget desinfektionsmedel. Men så går jag i alla fall in och hämtar en ny tvål och en ny svamp att skrubba foten med. En ren handduk och ett stort förband som han kan sätta på. Jag vet att han kommer inte att gå till sjukhuset. Han väntar på att jag skall behandla hans fot, och det kommer jag förstås att göra. Förtroendet för sjukhuset är inte så stort. Men det är ju inte klokt.
Afrika, Mozambique, Nampula
I den bruna trekanten bor jag, Det är Nampula provinsen = Landsting, med 4 miljoner invånare. 21 distrikt = kommuner varav jag ansvarar för 14. Ja så är det. Måndag idag och har stressat som vanligt. Månadsmöte med mina kommunövervakare, men det fick min andreman Agy ta hand om idag. Möte med en annan organisation som arbetar i ett av mina distrikt. Sedan vidare utveckla vårat utbildningsmaterial för våra 1800 Animadoras, dvs. frivilliga som i sin by i sin tur undervisar 30 kvinnor i hälsa och nutrition. I morgon presentationer och ja, sedan flyger förstås veckan iväg igen med raketfart. Tänker ibland på det där med tidstjuvar.Fortfarande regntid
Vägarna är svårframkomliga och på vissa håll helt omöjliga. Jag blir så trött i nacken av att balansera huvudet hit och dit mellan groparna och parerandet till än den ena sidan, än den andra. Marzine, åksjuketabletter hjälper till att hålla illamåendet stången. En dag hade jag glömt, och fick då rådet av chauffören att köpa en citron, skära upp den och suga på det sura. OCH DET GJORDE JAG, kanske hjälpte det lite. Men snart har vi vinter och svalt i luften. Jag längtar.Kiss och Bajs
Ibland behöver man gå på toa. Har man tur så är man på besök hos en familj som verkligen har en latrin. Tro mig, latriner på landsbygden är bra mycket trevligare än toaletterna på restauranger och andra offentliga ställen.
Det där med latriner kan vara lite komplicerat. I vissa familjer måste man ha två latriner, eftersom mannen i huset inte får använda samma latrin som svärmodern. Men att göra två latriner är ett tungt arbete. Marken är hård och ofta väljer man att gå ut i buskarna i stället.
Muslimerna vid kusten föredrar att bajsa direkt vid stranden, eftersom de då kan tvätta sig med vatten direkt. Ilha är en ö med cirka 17 000 invånare och de flesta har ingen toalett eller latrin hemma. 17 000 personer på en ö som är 2.5 km lång och 600 meter bred på det bredaste stället = trångbott. Med lite enkel matematik så kan man tänka sig att åtminstone 15 000 personer lägger en kabel på cirka 3 hg varje dag. Det blir då cirka 4,5 ton bajs per dag längs med stränderna. Tidvattnet tvättar rent två gånger per dygn och tur är väl det. Men det är alltså ingen ö där man badar precis - åtminstone inte jag. Avsked och Välkomnanden
Visst är det något speciellt med flyplatser. Avsked och välkommen, allt på en gång. Idag kom Lotta tillbaka efter fyra månader i Jemen, samtidigt flög Tina och Brad tillbaka till Maputo, i morgon bitti flyger Eva till Damaskus och dessutom kommer Katja på snabbvisit från Gurue till Nampula.
Två små ivriga pojkar, Emerson och Edison hoppade av glädje när Lotta klev av planet i kväll, sedan smet de snabbt in i ankomsthallen. Som små blixtar smet de förbi dörrvakten och jag hann för ett ögonblick se hur de hoppade och studsade runt Lotta, precis som små hundvalpar. Ja, nog kan hon känna sig VÄLKOMMEN HEM.
I morgon
Hit skall jag i morgon, reser klockan 06 och kommer hem vid 18-tiden. Tyvärr ingen tid över för badande i det varma vattnet. Det får bli en annan dag. Har nu ägnat kvällen åt att förbereda mig för morgondagens möte och nu slocknar jag snart. Tip Tap
Hygien, Diarra, rinnande vatten, det är stora frågor här. Att tvätta händerna, när man inte har tillräckligt med vatten. Jo, man gör som kvinnan på bilden. Man tillverkar en tip tap och jag lovar det fungerar alldeles utmärkt. Jag har själv ett liknande system i mitt kök för de dagar när jag inte har ström och därför inget vatten. Detta är en av de saker som vi lär ut till landsbygds befolkningen. Tvätta händerna med såpa eller aska efter latrinbesök, innan man äter eller innan man lagar mat. Hur många Svenskar gör egentligen det? Begravning
Återigen har vi kolleger burit en kistan från kapellet till bilen. En av oss blev påkörd i söndags av en minibuss och dog direkt på platsen.
Vi var många som samlats, det är trångt i kapellet och vi sitter på golvet , på bänkar eller där man kan få någon plats. Kvinnor och män sjunker växelvis och det låter så rofyllt och vackert. Det är en Afrikansk-katolsk begravningsceremoni med blommor, levande ljus och mycket sång blandat med böner.
Efteråt upplever jag en känsla av ro, det känns bra att ha sett Mauricio en sista gång och att säga farväl. En sorts bekräftelse på att det verkligen har hänt.
Mauricio
Knappast hade jag kommit innanför dörren till kontoret idag när jag fick nyheten. Vår kollega, Mauricio hade blivit påkörd och dödad av en minibuss. Vi är alla chockade. Mauricio, en ung, trevlig och ambitiös man som vi jobbat tillsammans med varje dag - finns inte längre. Att någon är sjuk och dör, det kan man acceptera, men att bli påkörd av en minibuss när man står och väntar på en trottoar bredvid en bensinstation - det är hårdsmält. Idag har det varit ovanligt tyst och stillsamt på kontoret. Inga skratt eller glada skämt. I morgon skall vi gå till bårhuset för att säga adjö, sedan tar familjen med sig kroppen hem till Malema, för begravning på Fredag. Dörren in till hans kontor är nu stängd på obestämd tid och vi blir påminda varje gång vi passerar på väg till köket eller på väg ut. Återigen tänker jag på hur viktigt det är att man LEVER så länge man lever.
Vecka i fält
Bilarna rullade fram i karavan, först den stora USAID bilen, sedan vi, Clusa och sist Africare. 19 personer på resa i fem dagar. Det har regnat, varit hett och dammigt, stora djupa lergropar i vägar och på stigar, men trots allt så har stämningen varit god. Ja, förutom andra dagen då vi inte fick något i magarna förrän klockan halv tre på eftermiddagen.
En dag hamnade vi mitt i en åskskur med kraftig blåst och stört regn och ingen stans att ta vägen, eftersom vi var mitt ute på ett fält en bra bit ifrån våra bilar. Befolkningen skrattade gott åt oss där vi stod och försökte föra någon sorts samtal med dem. Du kan ju tänka dig att gå in i morgonduschen med kläderna på. Precis så var det. Det som tidigare var en stig hade nu förvandlats till en liten flod, så 19 personer tar av sig skorna, rullar upp byxben eller drar upp kjolar och börjar vada uppåt längs bland högt gräs och buskar, det är slipprigt och några faller i leran, vi skrattar och fnittrar, ingen blir irriterad. När vi efter ett antal timmar slutligen kommer fram till en stad och ett hotell, måste vi ha varit en ganska lusting syn. Tack och lov var det bara tre andra personer i lobbyn, som försiktigt kikade på oss ur ögonvrån..
Vi har fått både ros och ris under de här dagarna, men det har också varit oerhört givande för alla parter. Hoppas nu att det leder till vissa förändringar i programmet och organisationen - det måste helt enkelt ske. Jag har gett mig själv till slutet av Juli eller som längst till Oktober innan jag slutar och lämnar över mitt jobb till min efterträdare, Agy . Han är en enormt duktig och kapabel Mozambikansk man, eftertänksam, humanist och ärlig. Vi har haft många bra och givande diskussioner genom åren. Bloggpaus fram till Lördag den 20 Mars.
I morgon kommer USAID och vi skall åter igen ut i distrikten. Först Mossuril, sedan Ilha,, Angoche, Moma, Monapo, Nacala porto, Nacala a Velha och så tillbaka till Nampula igen på fredag. Det blir en tröttsam vecka med mycket bilåkande och många besök hos bondegrupper och nutritionsgrupper. Men trots hettan och dammet så ser jag fram emot dessa dagarna. Det finns förstås inget internet därute, så nu blir det en bloggpaus på en vecka fram till Lördag den 20:e. Ha det så gott och hälsa våren.
Minnen
Vissa minnen är man ju faktiskt helt ensam om, minnen som gör en människa till den hon blir. Det kom över mig i kväll när Tutt, min kusin från Sverige som är på besök här i Nampula nämnde att hon kom ihåg mitt rum på vinden. Jag bodde där som barn under endast ett par år. Plötsligt upplever jag en stark känsla av glädje - någon mer än mig kommer ihåg mitt rum på vinden. Att dela en liten del av detta minnet med någon, för ingen annan vet egentligen om mitt liv på vinden, känns bra. Skall nog berätta för mina barn en dag, det är så mycket som dom inte vet. Hur vattnet hade frusit till is i glaset bredvid sängen, att jag sov med mössa på huvudet och tyckte det var normalt. Det är kanske därför jag nu bor i Afrika sedan 1996. Vad är det egentligen som styr våra val?
Frivilligt "Fängelse"
Jag hade rusat in på shoppingcentret för att handla lite frukt och grönsaker när jag hör en bekant röst bakom mig. Det var T, en före detta kollega som numera arbetar i Afghanistan. Vi beslutar oss för att äta middag tillsammans senare under kvällen. Under samtalets gång får jag veta att där har man hemresa var tredje månad. Det är cirka 50 meter mellan bostadsrummet och kontorshuset, och inga möjligheter att röra sig utanför detta strikt begränsade område. Arbetsdagen är sex timmar med lediga fredagar. Fritiden går åt till att läsa böcker och se diverse filmer. Med andra ord ett frivilligt valt fängelse för en period av sitt liv. Kan det verkligen vara värt det? Att kasta bort flera år av sitt enda liv i ett “fängelse” när man inte ens tycker att kriget har något som helst berättigande. 9 år senare har man fortfarande inte hittat sin huvudfiende - Bin Laden .
I kväll
Jag är trött i kväll.
Jag är glad i själen.
Tutt är genomförkyld.
Noddy sover i soffan.
Gästhundarna Malu och Laika busar utanför på verandan.
Magen är full av fruktsallad.
God natt nu skall jag sova.
Tutt å Ausi
- Men skulle du inte kunna lägga på lite mer här, lite rosa?
- Nej jag tror nog att det är tuschen som….
- Vill du ha lite mer rosa?
- Nej, Men du sa det först. Helt otroligt faktiskt.
Jag smyglyssnar på Tutt och Ausi där de sitter framför mig och pillar med Ausis Laptop. De håller på att redigera ett foto av en gammal släkting, tar bort lite rynkor, men inte för mycket, ger ögonen styrka och lyster. Jag känner en varm glädje sprida sig i kroppen och tänker på det fantastiska att jag har två egna släktingar här hos mig. DET är fantastiskt faktiskt.
Ausi har fått ett antal jobb erbjudanden och jag tror att hon kommer att ha fullt upp under detta kommande året. Hon är superduktig fotograf och “bara” 23 år, men med en 40 årings erfarenheter. Nu har Noddy fått ett ryck och vill leka med Tutt, men på sina egna villkor. Får hon inte som hon vill så blir hon sur - den lilla rackaren.
8 Mars idag.
FSCCI Food Security Community Capacity Index, ja det håller vi på och studerar nu i tre dagar. Det är ett instrument som Africare, en Afroamerikansk organisation har använt i över 12 års tid i olika länder i Afrika. Det går ut på att öka kompetensen hos by innevånarna så att de kan lära sig en metod att utvärdera och planera sina aktiviteter beroende på behov i byn och sedan hur de går tillväga för att få eventuell hjälp utifrån.
Men innan föreläsningarna startade reste sig alla männen, någon höll ett litet tal till kvinnan och applåder. Det är ju den internationella kvinnodagen idag. Den 7 April är det den Mocambikanska kvinnodagen och då är alla lediga. Då skall männen ge sin kvinna en gåva och dessutom koka maten den dagen och det händer faktiskt.
Ismael
Ismael, min beskyddare. Han kommer någonstans ifrån. Jag fick honom av Paula då vi bodde i Tete, och nu befinner han sig i mitt vardagsrum. Efter flera år ute i sol och regn har han grånat och fått sprickor, men virket är gott och han kommer att överleva mig och mina barnbarn om de vill ha honom en gång i framtiden. Och det tror jag nog att någon av dem vill.Lördagslunch och hundliv
Lördagslunch hos Nina
Åter en lördag har jag sluppit kokt spagetti med ost och salt, vilket är min normala helgmat när jag inte har någon kock som fixar åt mig. Bortskämd va!!! Och LAT.
Men Nina är en pärla som ofta bjuder på lördagslunch, och idag var vi tre vid bordet. Det var Becky, Nina och jag. Lotta saknades förstås, men hon är ju i Yemen och räddar små flyktingbarn tillsammans med rädda barnen där. Men vi hoppas att hon snart kommer hem till Moçambique igen.
Annars har lördagen varit lugn. Jag åkte ut till “bairron” = bostadsområde, där jag hämtade tillbaka Malu, hanhunden som jag tillfälligtvis tagit hand om och gav bort i förra veckan. När jag var där på en inspektionsrunda, så upptäckte jag att han fått sår på båda öronen, på grund av bitflugor. Dessutom var han bunden till ett träd, med mycket liten svängradie. Alltså är han nu tillbaka här hos mig igen i väntan på en ny “fosterhemsplacering”. Han är glad och sprallig, blir ivrigt slickad på de trasiga öronen av Laika. Hennes saliv är läkande och han har redan slutat blöda och det verkar bli rent och torrt i såren.
Jag kan inte ta hand om honom på mer permanent basis, eftersom Noddy är liten och rädd för honom, dessutom vill jag inte ha några valpar, om de nu skulle lyckas med det äventyret. Laika skall ner till Maputo så fort det blir en anständig transport för henne. Vilka hundliv man har dragit på sig.Även den minste
En av mina nya kolleger har behandlat en av chaufförerna på ett synnerligen otrevligt sätt under en veckas arbetsvistelse i en annan kommun. Det var en annan medpassagerare och medarbetare som upprört berättade hur det hade gått till. Vid samtal med kollegan, berättar hon en lång redogörelse över diverse händelser som skett de senaste två veckorna. Vid några tillfällen vet att hon ljuger eftersom jag varit direkt inblandad i de händelser hon åberopar.
Men det jag tänker på just nu är att man vet egentligen inte vem man har framför sig, vem man behandlar väl eller dåligt. Även den minsta i rangordningen kan en dag vara chef eller ha en annan betydelsefull post.
Jag vill ge ett exempel. Jag hade sökt ett jobb som jag mycket gärna ville ha. Man hade tagit mina referenser och beslutat sig för att ringa upp min dåvarande chef Dr. XX. Företagets personalansvarige ringer upp och begär att få prata med Dr. XX. Växeltelefonisten frågar vad det rör sig om och får till svar att de vill ta referenser på Greta-Stina. Växeltelefonisten svarar då rappt: Det behövs inte. Sedan gör hon en utläggning om vem denna Greta-Stina egentligen är. Jag fick jobbet och min chef fick aldrig veta att de ringt.
Ett, två, tre, HOJA
Fyra smågrabbar springer två och två, samtidigt som de håller takten och ropar “um, dois, três HOJA, un dois três HOIA, um dois três HOJA“. De är antagligen söner till militärer eller så har de sett de värnpliktiga när de springer förbi i tidiga mornar. Min far brukade säga: “Det skall krökas i tid det som krokigt skall bli”
Samtidigt som jag tillsammans med andra fotgängare skrattar lite lätt åt den lilla truppen, så kan jag inte låta bli att känna en grå klump i magen. Vem vet vart Mozambique egentligen är på väg. Hur kommer detta landet se ut om ytterligare tio år? Det bubblar under ytan, men hur allvarligt är det, hur djupt ner går missnöjet och vilka är de, hur många är det som är missnöjda med vad? Som utlänning är det svårt att verkligen veta vad som är på gång. Vi kan bara ana och spekulera och göra som strutsen, nämligen “stoppa huvudet i sanden” och jobba på som om ingenting händer. Och kanske ingenting heller händer.
På jobbet
Jag ler för mig själv, där jag nu sitter vid mitt skrivbord på jobbet. Min kollega tuggar tuggumi och smäller blåsor. Det gör hon alltid när hon är koncentrerad på något, och detta något idag är att hon måste samla och analysera en massa information som kommit in från de 14 olika kommunerna. Hon har ett sjå med att få folk att fatta att även hon har en deadline att passa, och snart blir det USAID besök igen. Vi är alla lagom stressade över detta kommande besöket, eftersom de kommer att tillbringa en hel vecka här tillsammans med oss i Nampula. De skall kolla in programmets olika delar och se om vi förtjänar få pengar till ytterligare ett års arbete.
Storchefen reste till huvudstaden idag och nästchefen tar nu hand om rodret. Båten gungar lite, men det är faktiskt ett konstant tillstånd och jag har nästan vant mig. Meningar som ”Vamos ver”, ”não e problema” och “fica para amanha” (låt oss se, inget problem, vänta till i morgon) är tyvärr ganska vanliga meningar, sagda eller outsagda. Som den orginal Värmlänning som jag är så tänker jag numera också ibland: ”Dä gör ja i mörra”
