Tant Greta som kom tillbaka.

Det blev en lönande kvälls promenad tillsammans med Lotta. Har just kommit hem med en sprutt-grej = grodd apparat, en söt svart blus med vita prickar och en bok.

Tack vare Lottas initiativ att gå ut och äta middag tillsammans så har min helg inte bara bestått i att umgås med datan.

Det gamla Aurora eller "The Indian embassy"som vi brukade kalla stället, har nu bytt både ägare och namn och heter numera Batik. Riktigt lyft med en hel del förändringar, både estetiskt och mat-smakmässigt. En hel del av de gamla kunderna, mestadels halv indier och några portugisiska män, hade som vanligt träffats för att avhandla veckans händelser. Ibland skulle jag vilja vara som dem, gå på fik, träffa killarna och snacka runt om allt och inget och inte vara så förbaskat seriös och allvarlig.

Så nu, väl hemkommen, sitter jag här i mina alldeles för stora vita bomulls karate byxor och en vit jätteskjorta = anti-malaria-mygg utrustning. Men i morgon skall jag prova den nya blusen och försöka vara lite damig. Ups... det är inte precis jag, men ibland är det faktiskt kul att försöka. Man kan ju alltid låtsas emellanåt. 

Nu tror jag faktiskt att jag skall umgås lite med Maggie, min tillfälligt inneboende Peace Corp. tjej.

Kliver på de fem stenarna som ligger utlagda i bäcken som delar Muhivire stadsdelen i två delar. Den ena delen med cement hus (där jag bor) och den andra med traditionella lerhus och gräs-tak eller i flera fall zink tak. Jag är på väg hem till min hemhjälp Rodriguez och hans stora familj. Förutom frun så är det ytterligare elva personer i hans hushåll. Den "gamla" som är en kvinna som helt enkelt bara flyttade in. Hon var sjuk och har ingen familj. Ingen kände henne sedan innan, men sedan flera år är hon nu en av medlemmarna i familjen. Några fosterbarn som Rodriguez syster inte klarar av att försörja och äldsta dottern, Joaquina med barn och make. Det är hennes son, Danilo, som nu fyller ett år. Att fylla ett är en mycket viktig händelse här. Även de fattigaste gör vad de kan för att fira sina minsta.

Råttan, 2 dm lång, är död och så är hennes ungar, Loppbetten kliar mindre idag och bara 2 av 28 har jag rivit sönder tills blodet rann, försäkringsbolaget vill kanske betala min bilruta som sprack av ett stenskott i maj 2006, bilen är fixad och kan köras - så ikväll firar jag! Inte med öl eller vin, mitt beroende är av annat slag - socker. Så jag knäcker en stor Damaskus traditional fransk nougat nersköljt med en bamse stor kopp härlig roibos tea. Kram alla vänner, det är fredag.

Ja det blev succé med besöket på Ilha. Den första mammma gruppen, som vid det här laget tagit emot ett antal besök svarade käckt på alla frågor, frågade tillbaka och skrattade gott åt våra besökare. Jag fick till slut avbryta fråge-sprutorna och påminna om att vi skulle till en annan plats också.
2 timmars bilfärd på något som inte liknar väg, snarare ap-stig mellan buskar. Hörde sedan att den ena damen i sällskapet hade blivit riktigt rädd för att bilen skulle välta. Hon vägrade dessutom att lämna bilen vid ett tillfälle. BRA, så fick de se hur vår verklighet ser ut. Pappers planer och pappers beslut har sina konsekvenser i praktiken. De fick också träffa några hungriga apor som var ute på tjuv uppdrag, där de, en hel flock, stal upptagen mandioka rot.

Vi kom fram till Ilha efter att det blivit mörkt, men trots det så ville två av dem ha sin utlovade guidade tur runt ön. Nåja runt blev det inte, men en liten bit. Höjdpunkten var när jag visade dem Paulas hus Casa 2. Där blev de helt extatiska, fotograferade som galningar och kunde inte sluta att prata om vilka häftiga lösningar hon gjort. Väggen i rå cement, dörren som dekoration, köket med lamporna i en bräda, banan-plantorna i atriumhålet i mitten och så förstås Jumis (Jack Russel hund herre) klättrandes på muren. Så nu har Laura, min nutrition conselheira, från Ilha fått i uppdrag att leta efter lämplig ruin att köpa. Hon kanske skall slå sig på att bli ruin förmedlare på Ilha.

MEN alltig har sin baksida. Mina ben är fulla av loppbett och jag har full sjå i världen för att inte riva söder mig - igen. (Och råttan hemma har fått ungar)

Har i alla fall haft en skön helg tillsammans med Eva och lite småprat med Paula på Ilha. Hann dessutom med att jobba en hel del emellanåt. Skulle förbereda ett USAID besök som kommer i morgon. Som vanligt vill höjdarna åka till Ilha de Mozambique för att se våra aktiviteter i programmet. De andra 5 "Kommunerna" får nästan aldrig några besök.
Ilha är kultur historiskt intressant och det är klart att alla som läst på i Lonely planet vill till Ilha. Så i morgon bitti klockan 06.45 kommer min chaufför och hämtar. Resan tar 2,5 timmar till flygfältet i Lumbo där de landar. Det är en sandig flyg strippa och de kommer i en liten avioneta (två  motorigt plan).
Jag klär då på mig stora smilet och drar igång prat lådan.
Först bjuder vi på frukost för 12 personer, sedan bär det av i karavan till en by som ligger riktigt långt ut på landet. Där skall de träffa en av de volontärer som vi tränat i ett par år, men som vi nu har lämnat Hon fortsätter att arbeta vidare med sina kvinnogrupper en gång i månaden. Detta att hon faktiskt fortsätter gör mig så in i tusan stolt.

Efter det besöket så blir det ytterligare några timmar i bil på dammiga krokiga och guppiga småvägar innan vi kommer fram till nästa attraktion - Ajuda Mutua. Det är något nytt som vi har startat med, och det går ut på att fyra familjer slår sig ihop och arbetar tillsammans på varandras jord lotter. Annars så jobbar man inte alls tillsammans, tvärtom. Många har minne av tvångs arbete på farmer eller andra mer eller mindre frivilliga arbets system. Men i våra Grupper FUNKAR det eftersom de själva väljer vilka de vill jobba med och vad de vill göra. Det lägger vi oss inte i. Alla grupperna har hitten tills varit positiva, så nu skall vi införa detta i större skala. Håll tummarna så det funkar även i fortsättningen. Iden är att de skall kunna få mer gjort på sina jordlotter så de kan så och skörda mer och därigenom också sälja och tjäna pengar. Det har funkat och i en grupp tjänade de mer pengar än de hade sett i hela sitt liv.

Sitter i sovrummet och skriver eftersom min dator inte har något batteri kvar. Maggie, en Peace Corp Tjej som tillfälligt bor hos mig har just lämnat av pojkvännen på flyget, så nu sitter hon framför TVn och tröstar sig med någon film. Noddy är hel tokig i Maggie, och det känns urbra att hon är här. Jag kommer att sova borta en natt igen och då behöver jag inte ordna med "hundvakt".

Nej, nu vill jag inte skriva mer fast jag har massor att berätta.

Jäklar, råttan är kvar och har vuxit. Mitt kök är källan till mycket glädje för dessa grå  pälsade individer. Råttans år.... ha ha....Jag är faktiskt född i råttans år och vi lär vara smarta.

Nu är jag på krigsstigen och har lagt ut RATTEX. Glädjetjut när jag upptäckte att en stor bit vaxad rödskimrande trekantig RATTEX bit hade blivit "bortrövad" under natten. Nästa morgon ger jag Rodriguez, min 71 åriga manliga hemhjälp i uppgift att städa ur köket och det så kallade skafferiet ordentligt med starka saker. Det gör han.

På kvällen när jag kommer hem ser jag en sönderbiten RATTEX i soffan - NODDY!!!

Nu går pulsen upp i två hundra och jag kastar mig på datan och googlar, antidot, symtom doser och allt vad jag kan hitta om hundar och Råttgift. Blir inte lugnare av det och inser att jag bara kan vänta och se. Här i Nampula finns ingen veterinär och vitamin K i injektionsform lär jag inte hitta och dessutom har jag inte en aning om doser i mg för hundar. 

Idag när jag berättade om Noddy och Råttgiftet i soffan så tittade Rodriguez lite underligt på mig.......en lång stund......sedan sa han att han hittat en delvis söndergnagd rattex bakom spisen och att han då lagt den på golvet i skafferiet. GOLVET!!!

Med ens inser han att han kanske har gjort något mindre klokt.

Nåja, Noddy är fortfarande vid liv och åt med frisk aptit sin bön-gryta med ris vid lunch-dax.

Nu skall jag till butiken och inhandla minst femton råttfällor. A luta continua!