Tant Greta som kom tillbaka.

Kanonfest på Evas restaurang Ancoradoura på Ilha. Alla hennes stamgäster och vänner var inbjudna. Trummorna dundrade på och några av oss kunde inte sitta still utan dansade, ja vi var förstås bara kvinnor som vågade. Herrar har ju lite svårare för att göra bort sig. Men vi vickade på rumporna, rullade med magarna och svängde på höfterna till det hetsiga rytmiska trummandet - vansinnigt kul. Min yrsel hjälpte förstås till att göra det hela lite mer svängigt.

Så upptäckte jag att “Gruppies” finns även här. Den attraktive keyboard spelande grabben hade en söt liten gruppie vid sin sida hela tiden. Hon stod troget vid hans sida hela kvällen och log med hela ansiktet. De små flätorna stor rakt ut och hon såg ut som en liten igenkott.

Som den “slitna kvinna” jag är, så gick jag hem redan vid halvelva tiden. Men Eva höll på till 04 på morgonen då hon kom hemtrippandes. Sedan klockan 08 på morgonen var hon uppe igen. Den kvinnan sover visst aldrig.

Vi åt frukost och jag begav mig av till Nacala, men först efter att ha besökt Michelle, min Peace Corp volontär som jag ansvarar för.

Nacala - där var det oroligt vid salinas. På morgonen hade ett 40-tal före detta arbetare blockerat grindarna till saltfarmens maskinförråd och porten till villan där jag bodde. Stora trädstammar på uppfarten och skränande berusade män. Inte kul. Det går inte att resonera med alkohol-påverkade arga män, som dessutom aldrig har gått i skola. Dessa männen hade haft ett fyra månaders tidsbegränsat extrajobb och nu ville de ha avgångsvederlag. Det var tre veckor sedan deras jobb upphörde, men denna helgen hade de kommit på att de ville ha extra pengar förutom de löner som de redan fått. Förmodligen för att det var storhelg i Mozambique och då dricker de flesta män sig rejält berusade. Då blir det lätt aggressioner och ilska som denna gång riktade sig mot den förre arbetsgivaren. Polisen var på plats, men kunde inget göra. Det hela slutar med att nu är hela salt farmen stängd fram till dess att man har fått lugn och ro igen. Vilket nu innebär att det är flera hundra andra män och kvinnor som inte kan arbeta dessa dagarna och alltså inte får någon inkomst.

Men nu är jag hemma i Nampula igen, lugnt och tryggt, med vakt och hund på min gård, sitter i sägnen och hör det rytmiska trummandet lång bort på någon annans gård. I natt skall jag sova lugnt.