Tant Greta som kom tillbaka.

Nu skulle ni se mig. Ett enda stort SMILE. Jätteglad - alla proverna var nästan bra. Vad det känns skönt att bli friskförklarad igen. Har nu kommit tillbaka till Nampula efter en veckas vistelse i Maputo, Moçambiques huvudstad 250 mil söderut. Haft ett kanon bra samarbete med Tina, min kollega, hela denna veckan mellan alla läkarbesöken.

Som alltid när jag skall flyga inrikesflyget så är det strul. Kom till Flygplatsen i Maputo i god tid. Incheckningshallen var full av folk, och alla trängde sig samtidigt fram mot incheckningsdisken.

KÖ - vad är det? Blir full i skratt. Där är fullständig kaos och några flygplats anställda med gula västar springer omkring och ropar samtidigt som de försöker få folk att gå till rätt disk. Men det är ju inte så lätt när hälften av incheckningsdiskarna var omarkerade, men trots det i full sving. Man kunde välja mellan flyg till Lichinga, Pemba, Beira eller Nampula samtidigt. DET är minsann mer än vad man kunde klara av. d.v.s passagerarna som alla hade något vilt i blicken. Personalen bakom diskarna gjorde så gott de kunde, men oj oj oj. Tänk dig passagerare som har minst fem bagage, en del tio plastkassar fyllda till bristningsgränsen, hoptejpade papplådor, blommor, växter, parabolantenn modell större eller bröllopstårta vackert dekorerad med snirkliga detaljer i flera färger och kabinväskor av alla sorters modeller. Personalen stressad, övervikt - betala - nej det vill de man inte - jo måste - diskussioner och upphetsade svettiga passagerare.

Vi är några damer som skrattar åt eländet vilket förstås hjälper.

Ganska rejält försenade kommer vi så in i avgångshallen där metalldetektorn verkat ha hakat upp sig och tjuter hela tiden, några ur personalen vinkar på oss att skynda ut till ett av de fyra flygplanen, en Boing. (vi slapp propellerplanen)

Vi går ombord, placerar alla handbagage både högt och lågt, vi trycker och stuvar, sitter sedan ner och spänner fast. Jag bläddrar lite i flyplanets färgglada tidning och börjar läsa en artikel om capulanor. DÅ SÄGER KAPENEN. “Vi har ett tekniskt fel, vill ni vara vänliga att ta med allt handbagage och återvända till flygplansbyggnaden“. Nu börjar faktiskt de flesta att skratta, någon klappar i händerna.

Vi lämnar planet och skojar om vad tur att de upptäckte felet innan vi började flyga. Efter en timma har de kört fram ett annat plan och vi kan nu gå ombord igen.

Flygturen går fint och vi äter den vanliga flygplansbullen med skinka och några skivor frukt, dricker kaffe, tea juice eller läsk - helt gratis kan jag tillägga. DET har ni i alla fall inte på SAS i Sverige.

I morgon börjar jag på ny kula på kontoret. Berättar om det i morgon kväll.