Procuracao procedurer
En snurrig dag som började kl 08.00 när jag försökte att scanna in 27 sidor dokument - men nej, Icloud var full. (Har nu uppgraderat till 2 Terra)
08.30. Muarabo får besked att en nära släkting har avlidit på morgonen. Han kastar sig iväg till sjukhuset för att hämta hem kroppen till den avlidnes bostad.
09.20 plockar jag ihop mina pärmar, papper, telefoner och allt annat i den nyinköpta capulana handväskan. Snyggaste väska jag haft på länge
09.35 Kör Hanna mig in till stan för en träff med den kvinnliga advokaten. Vi kom tio minuter försent.
10.15 Muarabo flåsar in på kontoret för att skriva på papper om procuration. Han skall signera de sista handlingarna för husförsäljningen när jag har rest till Maputo och senare hem till Sverige.
10.25 Rusar han ut genom dörren. Skall köpa trä till kistan, svepning, tvättutrustning för den sista tvätten av den avlidne.
10.30 Hanna kör mig till Notariatet. Den officiella byrån för godkännande av handlingar.
10.40 Dyker Muarabo upp igen vid Notariatet. Han har redan hunnit köpa brädor. Han är stor och kraftig, välbyggd och med en imponerande muslimsk huvudbonad av den finare sorten på huvudet. Han vinkar åt mig - "Kom här!" Fogligt trippar jag efter honom in bakom disken förbi 20 andra snällt köande människor. Han går genast fram till den som tycks bestämma, lutar sig över bordet. och säger: "Min syster har just avlidit, jag har inte tid att stanna. Hon", säger han och pekar på mig "skall ha en procuracao gjord."
Kvinnan tittar förvånat på mig, ser att jag är "gammal" och alltså alltid har förtur, och säger: "Gå ut där, dörren i mitten, nästa hus."
I nästa sekund var han försvunnen och jag gjorde som hon sagt. Gick över den minimala gården och in i porten i mitten.
Airkond! Vad skönt. Vid skrivbordet satt en kraftig kvinna med pondus. Hon skällde just ut en man som kommit in för att registrera ett nyfött barn samt en skilsmässa. Trumpet gick han ut genom dörren och hon vänder blicken mot mig som hade stelnat mitt i ett steg innanför dörren.
"Ärende" fräser hon fram.
"Procuracao" svarar jag och ser henne i ögonen.
"Jasså, procuraco." hon räckte fram handen. "Få se" befallde hon. Då sa jag sött: "God fortsättning på det nya året." Hon stannade till och plötsligt så log hon. Isen var bruten.
Hon läste igenom dokumentet som advokaten med flera års erfarenhet hade skrivit och jag undertecknat. Flera gånger läste hon igenom texten och sa att det saknades uppgifter. Vem var det som var advokat? Det måste framgå i dokumentet, vilket inte är sant eftersom denna processen kan skötas av en vanlig person. Jag nämnde namnet och sa att det är lika bra att vi ringer upp henne. Signalen gick fram Advokanten svarade och jag satte på högtalaren. Då hade kvinnan börjat fylla i en tabell i en liggare och lät Advokaten vänta. Makt! Intuitivt tyckte jag mig förstå vad kvinna säkert tänkte "Advokat ha ha, tro inte att du är någon, det är jag som bestämmer över stämplarna."
Nåväl, de pratades vid och det slutade med att Advokaten skulle komma med en USB- sticka med texten, eftersom kvinnan inte hade någon email eller uppkopplad dator.
Mera väntan...jag ägnade mig åt telefonen och facebook under tiden. Messade lite med Hanna som satt i bilen utanför och väntade. Träbänken var hård och jag började bli trött i ryggen.
En ung man knackade på fönstret och frågade efter den vita kvinnan.
"Här" röt den viktiga.
Förskräckt öppnade han dörren och sträckte in en arm med ett vitt USB minne. Vi log mot varandra och han skyndade iväg.
Jag lade USBn på kvinnan ord, räckte fram en ask sockerfri Läkerol med eukalyptus och sa: "Ta ett par de är bra för halsen". Hon log, tog två och såg nöjd ut.
Mera väntan. Efter en kvart gick hon fram till datorn vid ett annat ord och började skriva. Det tog ännu mera tid. Så småningom reste hon sig, tog ur tonern från printern och började skaka den. Jag sa då: "Så gör jag också, sedan knackar jag den hårt i bordet på båda ändarna."
Hon skrattade och knackade tonern hårt mot skrivbordet. Sedan print ut av 2 ex.
Åter till hennes skrivbord och jag undertecknade. Då pekade hon på sitt eget namn som var riktigt långt. "Oj" ni måste ha varit ett mycket älskat barn med så många namn."
"Ja det var jag, mycket älskad" och hon såg uppriktigt glad ut att någon hade förstått att hon också hade varit ett barn en gång som varit älskad. Jag kände mig med ens rörd av denna kvinnan. Hon kämpade för sin status och använde de maktmedel hon kände till. Så när jag kommer hem till Sverige skall jag skicka henne ett stort och vackert vykort till hennes arbete och tacka för ett bra arbete. Jag tror hon behöver det. Kollegerna kan då se att hon är uppskattad. Kanske blir hon lite vänligare av det. Vem vet.
Men det var inte slut här.
Tillbaka till det andra huset för att betala. Jag sa att jag inte hade 1200 mts (190 kr) i kontanter men om jag kunde betala med kort så vore det bra. Då nickade mittendamen myndigt mot mig. Läste igenom dokumentet en gång till och tryckte på ytterligare en stämpel.
"Gå dit" sa hon och pekade på kvinnan bredvid henne. Lydigt gick jag dit och ställde mig medan den andra kvinnan satte in kortläsarens elsladd i vägguttaget. Sedan kallade hon på en man som tydligen var kortläsarteknikern på kontoret. Han knappade in summan och jag bekräftade med min kod. Det var nog ok, men han kunde bara få ut ett halvt kvitto. Lite pillande och en pappersrulle trillade ner på bordet. Stoppade in den igen, tryckte lite och fick bara ut halva kvitton. Då sa jag att jag kunde kolla med min bank om pengarna hade dragits.
Några minuter senare visade jag mittenkvinnan och hennes granne att det var ok. Då blev de lite irriterade och sa "ja det vet jag, jag såg det."
Jaha tänkte jag det såg du inte alls, för du förstod nog inte Nordeas redovisning i kronor.
Jag tackade högt och skyndade mig ut till Hanna.
Sedan åkte vi till café VIP och slog oss loss med kaffe, vatten och söta bakverk. Det slutade med att den unga vackra kaféägaren bjöd oss på världens godaste cheescake i glas.
Välkomna åter! sa han och log mot oss.
