Chapa resor
Charmen med att åka chapa (minibuss som transporterar folk) håller på att svalna. Det är egentligen ganska tröttsamt att sitta på halva rumpan, medan den andra hänger över kanten på det som kallas sidoplats. Jag är inte lika bra vadderad i baken med en massa muskler eller fett, som de flesta mocambikaner, så ibland känns det rejält obehagligt. Idag lutade platsen så mycket åt vänster, så hade inte dörren varit stängd hade jag trillat rakt ut i gatan. Men, vissa dagar har det faktiskt varit riktigt trevligt. Folk har engagerat sig i "min" hållplats, vänliga förvånade leenden över att en vit kvinna åker chapa och jag anar att de tänker. "Stackars kvinna vi måste hjälpa henne". Jag bor bredvid muslimska kyrkogården Mwako Wanvela (= trötta berget på lokalspråket Makhowa) och moskén. Nästan alla känner till var det är.
Ärligt talat Jag måste erkänna att det är riktigt praktiskt. Jag går 25 meter från huset upp på stora vägen N1, tittar åt höger. De kommer förbi var och varannan minut. Ser jag en chapa närma sig, då sträcker jag ut armen och signalerar - jag vill åka med. Chauffören tvärbromsar, jag går då fram och kikar in i bussen. Finns det något utrymme kvar där jag kan sitta? Det går nästan alltid att klämma in en till.
Avståndet mellan min bostad och centrum är cirka 4 km och det finns nog bara två formella hållplatser. Så när det är dags att gå av knackar man i taket, eller slår med en slant på rutan alternativt säger till mannen som tar hand om pengarna - om man inte sitter längst bak. För då för man ut armen genom den ständigt öppna vindrutan och bankar på taket. Det fungerar prompt. Bussen stannar precis vart som helst. Ganska trevligt faktiskt. Kanske något att införa i Malmö. Minibussar som cirkulerar runt i stan, utan tidtabell. Chaufför och en kassör som hänger ut genom den halvöppna skjutdörren och ropar ut slutdestinationen. Nåja, kanske inte i alla fall.
❤️💕❤️
❤️💕❤️
