Äntligen hemma igen!
Flås flås, stress och oro. Jo så vill jag nog definiera de senaste månaderna.
Till slut - HUSET ÄR SÅLT!
Han som bott i huset och är gravt sjuk har haft svårt att acceptera att han inte kommer att överleva i Mozambique. Han ville dra ut på det hela och hade svårt att inse verkligheten, men att sälja tar tid. Jag hade bestämt att inte sälja utan hans medgivande.
Efter upprepade samtal med äldste sonen och med mig, så ville han ändå inte ge upp. Då ringde mellansonen och sa: Visst, stanna du där och glöm att du har en familj och barnbarn i Sydafrika!
Den 24 december ringde han och sa. OK du kan sälja. Deadline var den 20 december för att hinna med allt administrativt, inte minst med tanke på att alla offentliga myndigheter stänger över jul och nyår och däremellan.
Men det finns änglar. Köparen som jag till slut hittat, erbjöd mig att använda deras advokat, helt utan kostnad. Dessutom betalade de min skatt på försäljningssumman. Advokaten satte igång processerna och den 4 januari signerade jag säljkontraktet och dagen efter lämnade jag Nacala.
Tillbaka till Nampula och min stora familj med fem barn under 11 år. Under ett antal chaparesor (Överbelastade minibussar avsedda för7 personer men med ett 20-tal passagerare) åkte jag in till centrum och sista avskeden till andra gamla vänner.
Jag var/och är helt fast besluten om att aldrig mer återvända till Mozambique. Jag har spenderat 19 år där, arbetat och haft det bra på alla sätt. Men landet har dykt rakt ner i en grop med utbredd fattigdom, utom för de välutbildade med fasta jobb eller de som ägnar sig åt korruption eller droghandel.
Den 13e januari flög jag ner till Huvudstaden Maputo för att träffa några gamla vänner. Pizza på Mundos. Jag säger då det. De har fortfarande världens bästa pizza. Därefter en tur till hantverksmarknaden, där jag genast hittade nya bekanta att slänga några ord med.
Tisdagen den 15 påbörjades resan hem. Maputo, Addis Abeba, Wien, Köpenhamn, Malmö och Holma/Fosiedal.
Nästa överraskning. I Addis Abeba, på stolen bredvid mig vid gaten satt en storväxt man, som jag förstås började samtala med. Det visade sig att han sedan närmare tre år tillbaka bor några hus ifrån mig här i Holma/Fosiedal. Som avslutning fick jag ett synnerligen trevligt sällskap under min hemresa.
Vatten varje dag i kranen och inga dagliga strömavbrott och inte 340 C värme.
DET ÄR SÅ HÄRLIGT ATT VARA HEMMA IGEN!!!!
