Tant Greta som kom tillbaka.

Tolv bord, fyra stolar, plast och stålrör och bara män, de flesta i medelåldern och med rejäla magar och en flaska vatten i handen.

Jag sitter på andra våningen på café VIP i Nampula och ser alla männen som samlats nedanför mig ute på trottoarserveringen. Detta är marknadsplatsen för de män som har något att erbjuda eller behöver en tjänst. Hyra ett hus, transport av varor en speciell dag, ordna med några varor eller tjänster, arbete sökes och erbjuds. Alltså Nampulas egen arbetsförmedling, hemnet och blocket, allt i ett. Praktiskt. Inget skatteverk eller polis som vet vad som avhandlas och vilka tjänster som utbyts.

     Jag har en stark känsla av att statsapparaten ligger ett kommatecken efter den informella marknaden där allt görs upp med ett handslag. Ännu mer idag än för några år sedan. Men livet rullar på, och det fungerar - för de flesta.

      Orkar man inte stå i kö för att köpa mer el hos elverket, ja då åker man till närmaste bensinmack, pratar med någon som knappar in numret till elmätaren på en dosa och så fixar det sig på några minuter.

     Jag har själv åtnjutit fördelen med det informella. En tjänsteman för telefonbolaget kom hem till oss och fixade med ett SIM-kort, registrering och gav en utförlig förklaring.

     Samma sak med förlängningen av mitt icke existerande visum. Mozambikanska ambassaden i Stockholm hade inte pejl på vad som gäller och hänvisade mig till migrationsmyndigheten i Nampula. Det är bara det, att de utfärdar inga visum, bara förlängning. Men det fixade sig och jag slapp åka "utomlands" för att komma in igen. Nordbor har nämligen en månad visumfritt, men måste i alla fall betala 10 USD innan passkontrollen.

     Men lite frustrerad blir jag i alla fall. I Sverige kan jag lita på att myndigheterna har en viss koll, för det mesta. Det känns tryggt. Jag längtar hem...