Att våga - och lyckas.
Jag kan inte, jag törs inte. Det blir inte bra. Så lät det när vi skulle börja måla. Husets barn har målat och ritat ett flertal gånger tillsammans med mig vid det här laget, men deras kusiner kom först idag. De hade hört ryktet om färger, penslar och pennor. Den äldsta 11 år sa att de ville också prova.
Jag dukar upp allt som kan behövas och sex av dem sätter sig lydigt omkring bordet och väntar. Jag börjar med att inget är fel, allt man ritar eller målar är rätt. Det skall nämligen inte föreställa något. Så tar jag ett papper och drar en massa krumelur-kurvor hit och dit med en grov spritpenna. Kusinerna tittat misstänksamt på mig.
Jag tar så en finare penna och börjar runda ut alla skarpa kurvorna.
Jag räcker fram den tjockaste pennan och frågar: "Vem vill börja?"
"Inte jag", hörs det i kör. Då tar husets unga hemhjälp (11 år) pennan och börjar. Hon är van att fatta självständiga beslut och är inte rädd. Sedan kommer de andra efter. Alla gör på sitt sätt, helt och hållet.
Efter en timma kommer akvarellfärger och penslar fram. Vid det laget har alla hämningar lagt sig och de börjar intensivt att måla. Den äldsta tittar förvånat upp efter en stund och ler medan hon säger "Det blir ju fint". Jo det blev fint.
