37 grader
Tillbaka i Mozambique
En utflykt till gamla minnen
Hur många brun-grå-gröna nyanser finns det? Utanför tågfönstret susar landskapet förbi när vi är på väg till den sjunkande staden. Eller är det bara rykten att Kristianstad håller på att sjunka? Staden ligger redan en bra bit under havsnivån och vallarna som skall skydda blir mer och mer ansträngda. En tanke svindlar till. Tänk om man om 500 år gör dykar-utflykter till det som en gång kallades för Kristianstad, men blivit en "turistattraktion" för unga historieforskare. Hur levde man i praktiken för 500 år sedan på 2000 talet? Detta kanske man frågar sig i framtiden. Kanske säger någon: På den tiden var det mesta digitalt. Det är därför det knappast finns några foton kvar.
Vad kommer dom att leta efter? Vad kommer dom att hitta? Var det klimatkrisen som ställde till det?
Jag och min väninna är på väg att besöka hennes far som dessutom är en mycket god vän sedan mer än 50 år tillbaka. Han har alltid ägnat sig åt musik, och det blev helt naturligt att eftermiddagen gick i dansens och minnenas tecken. Jag lämnade framtiden och kom tillbaka till här och nu.
Jag njöt! Tack PA
Praktiskt och "vetenskapligt" idag
Hurra för Youtube instruktions videos!
Min ganska gamla Samsung laserprinter gick i strejk och vägrade mata papper.
Alltså far jag ut och dansar runt på nätet - EUREKA, en liten irriterande pligg som vägrar samarbete. Kopplar ur alla sladdar och öppnar än en gång. Hittade pliggen! MEN jag måste lyfta pliggen manuellt efter att ha tagit bort tonern. Alltså framöver skall alla papper matas under de som redan finns på plats. Så nu slipper jag köpa en ny printer.
Varje onsdag är vi ett gäng pensionärer som sätter oss på skolbänken. Idag var temat aerodynamik. Föredragshållaren som berättade heter Arnold Olsson och han är nog ett geni. Allvarligt talat så tror jag det. P o = P + q. q = 1/2 P V2
Han försökte förklara, men då hängde jag inte med längre. Säga vad man vill, men i bland blir vi riktigt vetenskapliga i vårat seniorgäng:) Men teckningarna på tavlan förstod jag. Efter en timma brakade det loss med frågor. Riktigt intressant. Jag tycker synd om alla er som inte är pensionärer och bor i Malmö:)
Nya djupare insikter
Tack vare U-B så halkade jag in på Kanonteaterns filmvisning i Malmö. Vi fick uppleva en indisk familj med mycket speciella och tydliga karaktärer. En ny person anländer i familjen och blir katalysatorn till stora förändringar. Med ens förstod jag hur mycket traditionen går in i människornas celler på den allra djupaste nivån, och hur orubbligt det kan sitta fast. Att bryta med en tradition är att helt förlora sig själv. Med intellektet kunde jag förstå allt detta innan, men under själva filmen och den efterföljande diskussionen upplevde jag även i mitt hjärta känslan av vad tradition innebär. Då kommer tankarna. Alla nysvenskar som anländer med sina varierande traditioner, krocken mellan dom och oss. Vilka enorma trauman detta kan medföra. Det syns inte utanpå. Nu hälsar jag och tittar på mina grannar med nya mer förstående ögon.
Byåkrati och krångel i kubik och kvadrat.
Min lilla pension från Danmark, med några hundra kronor i månaden har nu stoppats. De har plötsligt inte mitt kontonummer? Men det har jag ju haft i många år.
Jo så här är det. De har sedan ett bra tag tillbaka bytt system både här och där, då man bland annat har gått ifrån sifferkoder som identifikation. OK. Så nu har jag en dosa i stället. Bra. Men den dosan går inte till allt. Och så har man ändrat om till ytterligare ett annat system.
Åter en gång får jag göra en fysisk resa över sundet för att reda ut det som inte fungerar via hemsidor och min laptop. Browserproblem. Jaha, jag har tre olika browsers installerade.
Men idag regnar det och jag är SUR... Jag ids inte sitta i telefonkö för att reda ut det hela - om jag ens skulle komma fram. Det kan jeg ikke holde ud med!!!
Att sitta i skylten
Inte sedan jag som 18-åring gjorde ett besök på Reeperbahn i Tyskland kunde jag tro att jag skulle sitta i ett skyltfönster. Men idag hände det. Tillsammans med en skrivande väninna satt vi bekvämt tillbakalutade i just skyltfönstret på Konditori Katarina vid Triangeln i Malmö. Ganska stimulerande att sitta och prata samtidigt som livet fortsatte där ute i kylan. Strax intill oss satt ett ungt par - de var helt tysta. Det var nog vi som bjöd på underhållningen denna eftermiddagen. Men de stannade inte så länge. Hur man nu skall tolka det.
Snöflingornas dans
Stora "heffaklumpar" av snö dansar vilt förbi fönstret utanför Espressohouse vid Triangeln i Malmö. Ovädersvarningarna i södra Sverige tycks vara befogade. Tåg och bussar är delvis inställda, så min väninna kunde inte komma på besök idag. Vår planerade filmupplevelse får vänta.
Men jag sitter bekvämt i en av de mjuka fåtöljerna och försöker diskret räkna hur många vi är som sitter med våra laptoppar öppna, och kommer fram till åtta stycken inklusive mig själv. Men det är något som inte stämmer. Jag är rastlös och skriver bara en sida. Dricker sedan ur koppen med Earl Grey tea och packar ihop.
Sedan blir jag sittandes och observerar. Jo, jag tjuvlyssnar nog lite också på paret bakom mig. De verkar vara på en första dejt som man säger nuförtiden, eller är det arbetskamrater som ännu inte känner varandra? Hon skrattar ofta och han underhåller. Men är det nervösa skratt för att hon känner sig obekväm? Det lär jag nog aldrig få veta. Så till sist nämner hon en pojkvän. Snyggt.
Vid bordet snett framför mig sitter två ambitiösa yngre kvinnor. Troligen studerande. De skriver intensivt och jag skymtar en tabell på den ena skärmen. Med ens längtar jag tillbaka till studier och skola. Kittlingen när man lärt sig något nytt, något som lockar till mera.
Skall nog kolla in vad det finns för kurser, distans eller ordinarie.
Måla=meditation
Att måla är att försvinna in i en annan värld. Doften av Terpentin och olja, kladdiga fingrar, skön musik i bakgrunden och en stor kopp kaffe med havremjölk. Det är meditation.
För ett litet tag sedan gjorde jag ett försök till landskapsmåleri. Delar av bilden tycker jag känns ok, men nederdelen av tjärnet saknar något. Det är för spetsigt. Så jag har fastnat, bilden är inte färdig. Jag tar gärna emot förslag.
Inte ens min huvudfigur Ovaro kan tala om för mig hur jag skall avsluta bilden. Nåja, det beror förstås på att han lever och bor i Afrika, medan mitt landskap är typiskt svenskt.
Jag får väl sova på saken, kanske be barnbarnet om hjälp. Ibland skapar vi ju tillsammans via facetime eller messanger.
Klockan 03.18 vaknar jag.
Huvudet går igång och tankarna snurrar runt som i den värsta tombola.
Min kreativa sida löper amok så här denna tidiga morgon och huvudet fylls av idéer. Alltså öppnar jag laptoppen och börjar skriva.
Förslag till Malmö Kommun. Det gäller hundbajs och platser där man kan placera lämpliga uppsamlingskärl för just hundbajspåsar.
Förslag på aktiviteter för de boende i vårt bostadsområde.
Efter några timmars skriverier har trycket lättat i min hjärna och jag kryper ånyo ner i sängen.
Men då dyker min huvudkaraktär Ovaro upp och pockar på uppmärksamhet. OK då, jag får nog också ge honom lite tid denna underliga morgon.
Han befinner sig hos sin bror i Lourenco Marques. Befrielsekriget har pågått i många år men någonstans börjar en försiktig optimism växa. De båda bröderna lyssnar på illegala radioutsändningar och hittar snart en rutin i sin vardag. Brodern blir allt sjukare och Ovaro måste börja tänka på framtiden utan sin bror.
"Som du redan sett så är jag sjuk. Dom kallar det schizofreni, men det tror jag inte"
"Ingen i vår familj har någonsin haft den sjukdomen." Ovaro skakade på huvudet medan han svarade och fortsatte sedan: "Varför tror du att du är sjuk?"
"Jag förlorar mig ibland."
"Hurdå förlorar dig?"
"Allt blir svart och jag vaknar på golvet och sedan kommer gråten."
"Har du fått några tabletter mot sjukdomen?"
"Jo, men jag vill bara sova när jag tar dom. Så det har jag slutat med." Ekvaho reste sig upp, gick fram till sängen och drog fram en väska..
"Se här!" Han vände sig mot Ovaro och visade en påse fylld av vita, blå och rosa tabletter. "Jag har sparat alla. Tycker du jag skall mata fålarna med dom?" han skrattade hysteriskt.
Snart tröttnar Ovaro på mig och jag kan börja planera min dag.
SMS med besked om att min nya Samsonite kabinväska har anlänt efter två och en halv dags resa från Tyskland. Otroligt! Och i kväll skall jag hem till en gammal god vän, äta gott och prata om allt mellan himmel och jord. Tänk att man kan ha det så bra.
Är jag jinxad?
"Vi hade en vattenläcka här, kunde inte öppna dörren." Hon tittade beklagande på mig och fortsatte: "Synd att du var tvungen att åka ända hit."
Jag befann mig på Nobinas hittegodsavdelning i Malmö. Dessförinnan hade jag suttit i telefonkö på förmiddagen utan resultat, och beslöt mig alltså för att åka dit personligen. Igår tappade jag nämligen mitt busskort och körkort på buss 6. De gled ur fickan när jag tog upp telefonen för att svara på ett samtal.
Så irriterande!!! Först resväskan som kostade 48 Euro i extrakostnad, sedan gick den inte att öppna och nu förlorat buss och körkort. Är jag jinxad? Nå, så illa är det nog inte. Men allt brukar ju vara tre i rad, både gott och ont. Alltså har jag betat av de tre:)
När jag ändå hade åkt ända till Värnhem så gick jag in på mitt gamla bekväma Espressohouse där jag tidigare spenderat många timmar med en kaffe-latte och min laptop som sällskap. Så bekant allt var, så mysigt! Nu sitter jag här efter att ha fortsatt på historien om Ovaro. Han har nu kommit fram till sin bror i Lourenco Marques. Inget var som han tänkt sig. Fortsättning följer:)........
Nästan övergivit Ovaro
Under dagarna i Paris hade jag nästan övergivit min huvudkaraktär Ovaro. Han är på flykt, och befrielsekriget pågår för fullt i Mozambique. Men nu har jag kommit hem till Malmö, öppnat laptopen och hälsat på honom igen.
Här ett litet smakprov:
Hytten var liten. Ovaro genomfors av en känsla av trygghet och lugn. Här fanns ingen som lyssnade, eller försökte få upplysningar av honom, inga dofter av sjukhus, svett, infekterade illaluktande sår och starka desinfektionsmedel. Han vände sig om på den friska sidan. Såg in i väggen och upptäckte att någon med minimala bokstäver klottrat I trupperna väntar man inte och sedan en klumpig teckning av någon som skulle föreställa Salazar tecknad med den långa näsan, tjocka ögonbryn och lång rak mun. Ett tjockt ilsket streck över teckningen. Även här fanns kampen hann han tänka innan det knackade på dörren.
Jo Ovaro lierade sig med motståndsrörelsen FRELIMO i Mozambique under befrielsekampen. Han tillfångatogs, misshandlades och hamnade på sjukhus. Nu i berättelsen är han på väg med en lastbåt från Porto Amelia (dagens Pemba) ner till Lourenco Marques som är dagens Maputo, huvudstad i Mozambique. Där väntar hans äldre bror Ekvaho.
Det ska bli intressant att se vad som händer under resten av resan och när han kommer fram. Jag vet faktiskt inte. Händelserna utspelar sig som en film inuti mitt huvud och kommer spontant när jag skriver.
Jag får ge mig till tåls för om några timmar skall jag promenera iväg till seniorträffen på Glocala här i Malmö. Idag skall Kerstin von Seth berätta om Handelsfartyget som försvann - S/S Sten Sture.
Man kan lita på Samsonite - rena FORT KNOX.
Det började vid incheckningen på CDG i Paris. Min cabinväska var plötsligt för stor? "Vi har stor säkerhet här" sa den söta damen vid incheckningen hos Easyjet. Det har aldrig hänt förut och den håller faktiskt måttet, om jag bortser från hjulen. Inga argument hjälpte. Jag och den lilla röda har sällskapat under otaliga resor då den varit ett perfekt fotstöd under flygturerna. Förvånad och lagom irriterad fick jag betala 48 Euro. Vanligtvis checkar jag in online, men inte denna gången.
Efter några obehagliga erfarenheter från mindre säkra länder, har jag blivit överdrivet misstänksam när det krånglar vid incheckningen. Nåväl väskan kom fram. Snabbt ryckte jag den från rullbandet och försökte öppna för att se om någon rört innehållet. Ok, mest choklad och ett antal böcker och några överlevnadskläder, alltså inget direkt värdefullt - men ändå. Det gick INTE. Koden var korrekt. Men låset vägrade.
Tullarna måste nog vara experter. Gick till rött och bad om öppningshjälp. Nehej, det var inte tillåtet. Inte ens min egen väska.
Kommer hem och försöker igen. Försökte framifrån, bakifrån och från sidorna. Googlade... Youtubade...Aj aj DÅ TOG JAG TILL STORA BATTERIET. Och det slutade med att jag drog ur pliggarna i "gångjärnet" där bak.
Jaha, nu undrar jag. Nästa kabinväska en billig 200 kronors sak med blixtlås eller en ny Samsonite?
Fast den var ju en klar favorit :(. SUCK!!!
Puhhh vilken Upplevelse!
Trasslade mig fram till Rue De La Harpe där min väninna bor. Porten var öppen och jag klev in i det "urgamla" huset med nedslitna trappsteg i en smal mörk trappa. Vi möttes på halva vägen, hon med en godiskasse i handen. Alltid när vi träffas har hon något sött med sig till mig. Typiska Iranska läckerheter blandat med hemgjorda bitar som jag inte vet vad de heter.
"Kom, vi skall gå till museet tvärs över gatan", var bland det första hon sa innan hon fortsatte: "Jag har varit där flera gången och det känns lika speciellt varje gång." Lite senare skulle jag förstå vad hon menade. Den gamla delen av byggnaden är från 1st century efter Kristus och det var någon sorts kloster. (Musee de Cluny)
Säkerhetskontroll av väska och "flygplatsbåge" att gå igenom för scanning. Men konstigt nog fick jag behålla väskan. Annars är det så noga med att väskor skall låsas in, men inte här.
Efter några olika hallar kom vi in i det som var ursprungsbyggnaden.
Där och då hände det. Jag blev helt stum, hjärtat slog dubbla slag och jag kände hur tiden försvann. Jag befann mig känslomässigt i medeltiden. Det går inte att beskriva med vanliga ord vad som hände men det svindlade till och jag fick sådan lust att gråta. Inte av sorg eller ledsnad, det var något annat. De nakna väggarna där varje sten, varje tegelsten var synlig i den enorma salen. Jag förnam något jag inte förstod, bara kände. Det har hänt förr och då har ja blivit rätt, men inte denna gången.
Fem våningar paradis för en bokälskare.
På jakt efter boken Les Trois Femmes Du Consul av Jean-Christophe Rufin, gick jag längs med Rue des Ecoles ner mot boulevard Saint-Michel, och där i hörnet låg den. BOKHANDELN (Gilbert Joseph på 26, 30, 34 Bd Saint Michel) med fem våningar och ytterligare en filial bredvid fylld av småprylar, pennor och anteckningsböcker.
Men tillbaka till de fem våningarna, det fanns även en källarvåning med enbart barn och ungdomslitteratur. Varför har vi inte ett sådant bokpalats i Sverige? Är det för att vi köper det mesta online eller använder oss av ljudböcker? Jag gör bägge delarna men känslan av att hålla i en bok, läsa på baksidestexten, kika försiktigt inuti - den känslan är enorm.
Att gå mellan hyllor och bord är att förflytta sig över kontinenter, uppleva kulturer, religioner, ja kort sagt ALLT. Hela huset var väl organiserat med tydliga skyltar som talade om vilken världsdel, språkområde, typ av litteratur osv. Där fanns personal inom varje område som kunde sina hyllor.
Helt utmattad av upplevelsen sjönk jag ihop som en punkterad ballong när jag kom hem.
Men kusinen är inte den som ger sitter stilla. En snabb lunch och snart var vi på väg på vår dagliga långpromenad. Retsamt dyker det längs med vägen upp en trottoar-begagnat-prylar-antikhandel även med böcker ute på ett bord. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att göra ett fynd. Boken skulle kosta en euro, jag fiskade upp 30 cent i småpengar och fortsatte leta efter fler småmynt när försäljerskan sa: "det räcker så" och gav mig boken som jag då fick för cirka tre kronor. Hon fortsatte sedan: "Ingen vill ha småpengar nuförtiden det tar sådan tid att hålla reda på". Jaha tänkte jag, och hemma pantar vi burkar och flaskor för några kronor. Märkligt.
Paris igen
Vägen till Paris tog tre dagar tack vare stormen Otto som fick bron att stänga och flygplanen att stå stilla. (31 meter i sekunden på Kastrup) Fem timmar i kö för information och hotellbokning var också en intressant upplevelse. INGA arga eller frustrerade miner trots att det var passagerare från åtta flygplan som trängdes tillsammans framför Easyjets informationsdisk. Folk började prata med varandra och delade med sig av snacks och annat gott. Jag fick två nya spännande väninnor. Dagen efter åt vi en gemensam frukost på hotellet och sedan begav vi oss till Modern Art Museum och hade en toppendag tillsammans. I Paris skildes våra vägar men då hade vi redan bestämt att träffas igen vid annat tillfälle. Alltså Tack Otto för att det ändå blev en vinst.
Pandemin ställde till det. Det har gått tre år sedan jag sist var här i Paris, men allt känns ändå precis som vanligt. Bor hos kusinen, går långa promenader och sitter på Café och skriver. Dagens café/restaurang heter Canon Des Gobelins på 25 Avenue des Gobelins. Helt perfekt ställe där jag kände mig hemma bland andra laptops-focuserade-skrivare. En äldre man satt och läste i en gulnad pocketbok samtidigt som han gjorde anteckningar i ett block bredvid och en annan man satt med en tjock bunt med textfyllda A4 blad som han noggrant gick igenom med penna och suddgummi.
Jag går nog dit fler gånger.
Gästbloggaren Tora Greve fortsätter
Nu sitter jag här på Gran Canaria, närmare bestämt Puerto de Mogan, där
jag brukar ha mitt vinterviste och får skrivro.
Nu är inte historian om valparna helt ny. Den började redan på
1950-talet, och under 1960-talet var hela persongalleriet klart.
Jag har varit i Puerto de Mogan under vintern i flera år, bekantat mig
med byn och invånarna där. Flera av dem arbetar i turisthotellen i
granndalen Taurito. För några år sedan rasade vägen mellan Taurito och
Puerto de Mogan. Nu fanns bara motorvägen genom tunnlar kvar, och den
har bara en upp- och nerfart till Taurito. Ska du dit från Mogan, måste
du köra helt till nästa avfart och vända i rundkörningen där, så du kan
komma ner från rätt sida. Detta beror dels på förbud mot att ta för
mycket av nationalparken till vägar, dels på att berggrunden är osäker.
Strax innan pandemin skrev jag en motion till kommunstyrelsen i Mogan
där jag föreslog en glasbro längsmed berget, liknande en som finns i
Kina, mellan Taurito och Puerto de Mogan. Men det visade sig geologiskt
omöjligt, då fjället var för ruttet. Istället planerades för en tunnel
på 1,4 km mellan de två dalarna. Den ska mynna ut vid bensinmacken i
Puerto de Mogan. Bygget stoppades tillfälligt av pandemin, men är på
gång. Kommunen kanske väntar på EU-pengar, varken jag eller mina
kontakter vet annat än att det fortfarande är aktuellt.
Men vad har detta med Valpens välde att göra?
Vid en märklig tillfällighet delar en av bröderna i Valpens välde,
Moreno, namn med eldsjälen för planeringen av utvecklingen i Puerto de
Mogan, vars legat kommunstyrelsen fortfarande ärar.
Bild: Minnesplakett Moreno.
Läs mer på https://tiratigerforlag.se/valpens-valde
Gästbloggaren Tora Greve gör ett besök
Fakta om Sirius: Dubbelstjärnan Sirius är den starkaste stjärnan vi kan
se från jorden. Den kallas Hundstjärnan då den ligger i stjärnbilden
Stora Hund. Sirius B kallas Valpestjärnan då den är en vit dvärgstjärna.
Avvikelser i banorna till de båda stjärnorna i Sirius-systemet fick
astronomerna under 1800-talets slut att misstänka att det även skulle
finnas en Sirius C på 0,05 solmassor. Denna har krympt i storlek efter
observationer med Hubbleteleskopet och måste vara mindre än 4
Jupitermassor och röra sig 10 AU som längst bort från Sirius A. Alltså
är den mer en planet eller en brun dvärg i storlek än en tredje stjärna.
Att något finns där som förorsakar avvikelserna kan inte bortförklaras.
Greta-Stina har provläst flera kapitel i min bok Valpens välde.
Under 2022 skulle de två stjärnorna vara som längst från varandra och
därför var det läge att skriva om dramatiska klimatkatastrofer och
konflikter på Sirius C. Så låt oss ta en resa till en värld där
verkligheten är helt annorlunda än på jorden. Planeten ligger bara 8,7
ljusår från oss och rör sig runt de två solarna i Sirius solsystem. Den
unge härskaren Netra vill bara ha fred med de andra klanledarna efter
att hans fars rike föll sönder efter faderns död. Han tvingas bemästra
sitt öde och befria sig från faderns skugga, hjälpt av sina bröder Kylon
och Moreno. Men hans söner är mer lika sin farfar och motarbetar honom
och varandra. Valpens välde är en fascinerande berättelse om konflikter
och missriktad moderskärlek. Följ med på en spännande resa full av
klimatkatastrofer, vilda djur och religiös fanatism. Bli förtrollad av
den här sirianska berättelse som kommer att förvåna dig med sin udda
dramatiska kurva.
Läs mer på https://tiratigerforlag.se/valpens-valde
Bild: Framsidan Valpens välde.
Nu är han på väg
Ovaro, huvudkaraktären i bok nr ett har lämnat sjukhuset i Arvedo. Han har varit inlagd där i närmare ett år efter att ha misshandlats svårt av den hemliga polisen. Befrielsekriget är i full gång i Mozambique och regeringssoldaterna letar intensivt efter befrielsearmens folk. Ovaro befinner sig nu på en båt mellan Porto Amelia (Pemba) och Lourenco Marques (Maputo). Där väntar hans bror Ekvaho.
Ja, så långt kom jag idag när jag Caféskrev på Espressohouse vid Centralstationen i Malmö idag. Boken närmar sig sitt slut. Nästa bok kommer att handla om hans kusindotter Naahe som utbildar sig till traditionell läkare och häxdoktor.
Det närmar sig slutet för Ovaro - kanske.
Jag sitter bekvämt i min ärvda kontorsstol, kaffe med havremjölk i muggen och en bit mörk choklad på en bit papper. Det är söndag. Tankarna spinner. Kan det bli bättre?
Ovaro, huvudkaraktären i den första boken har nu blivit 31 år och befrielsekriget är i full gång i Mozambique. Hela världen faller sönder inför hans ögon.
Jag har nu kommit fram till kapitel tretton och det är omkring år 1970. Men minst två kapitel kvarstår att skriva. Jag vet mer eller mindre vad som kommer att hända innan Naahe, Ovaro´s kusindotter, får ta över i bok två.
Du anar inte vad skönt det är att befinna i denna skrivbubblan. Det är som att vara en osynlig statist i en film där jag själv har skapat kulisserna. Jag vet precis hur det ser ut, hur det luktar, känns och oron inför hotet - regeringssoldaterna, banditer och guerillaarmen, vem är vem?