Puhhh vilken Upplevelse!
Trasslade mig fram till Rue De La Harpe där min väninna bor. Porten var öppen och jag klev in i det "urgamla" huset med nedslitna trappsteg i en smal mörk trappa. Vi möttes på halva vägen, hon med en godiskasse i handen. Alltid när vi träffas har hon något sött med sig till mig. Typiska Iranska läckerheter blandat med hemgjorda bitar som jag inte vet vad de heter.
"Kom, vi skall gå till museet tvärs över gatan", var bland det första hon sa innan hon fortsatte: "Jag har varit där flera gången och det känns lika speciellt varje gång." Lite senare skulle jag förstå vad hon menade. Den gamla delen av byggnaden är från 1st century efter Kristus och det var någon sorts kloster. (Musee de Cluny)
Säkerhetskontroll av väska och "flygplatsbåge" att gå igenom för scanning. Men konstigt nog fick jag behålla väskan. Annars är det så noga med att väskor skall låsas in, men inte här.
Efter några olika hallar kom vi in i det som var ursprungsbyggnaden.
Där och då hände det. Jag blev helt stum, hjärtat slog dubbla slag och jag kände hur tiden försvann. Jag befann mig känslomässigt i medeltiden. Det går inte att beskriva med vanliga ord vad som hände men det svindlade till och jag fick sådan lust att gråta. Inte av sorg eller ledsnad, det var något annat. De nakna väggarna där varje sten, varje tegelsten var synlig i den enorma salen. Jag förnam något jag inte förstod, bara kände. Det har hänt förr och då har ja blivit rätt, men inte denna gången.
