Det närmar sig slutet för Ovaro - kanske.
Jag sitter bekvämt i min ärvda kontorsstol, kaffe med havremjölk i muggen och en bit mörk choklad på en bit papper. Det är söndag. Tankarna spinner. Kan det bli bättre?
Ovaro, huvudkaraktären i den första boken har nu blivit 31 år och befrielsekriget är i full gång i Mozambique. Hela världen faller sönder inför hans ögon.
Jag har nu kommit fram till kapitel tretton och det är omkring år 1970. Men minst två kapitel kvarstår att skriva. Jag vet mer eller mindre vad som kommer att hända innan Naahe, Ovaro´s kusindotter, får ta över i bok två.
Du anar inte vad skönt det är att befinna i denna skrivbubblan. Det är som att vara en osynlig statist i en film där jag själv har skapat kulisserna. Jag vet precis hur det ser ut, hur det luktar, känns och oron inför hotet - regeringssoldaterna, banditer och guerillaarmen, vem är vem?
