Gästbloggaren Tora Greve fortsätter
Nu sitter jag här på Gran Canaria, närmare bestämt Puerto de Mogan, där
jag brukar ha mitt vinterviste och får skrivro.
Nu är inte historian om valparna helt ny. Den började redan på
1950-talet, och under 1960-talet var hela persongalleriet klart.
Jag har varit i Puerto de Mogan under vintern i flera år, bekantat mig
med byn och invånarna där. Flera av dem arbetar i turisthotellen i
granndalen Taurito. För några år sedan rasade vägen mellan Taurito och
Puerto de Mogan. Nu fanns bara motorvägen genom tunnlar kvar, och den
har bara en upp- och nerfart till Taurito. Ska du dit från Mogan, måste
du köra helt till nästa avfart och vända i rundkörningen där, så du kan
komma ner från rätt sida. Detta beror dels på förbud mot att ta för
mycket av nationalparken till vägar, dels på att berggrunden är osäker.
Strax innan pandemin skrev jag en motion till kommunstyrelsen i Mogan
där jag föreslog en glasbro längsmed berget, liknande en som finns i
Kina, mellan Taurito och Puerto de Mogan. Men det visade sig geologiskt
omöjligt, då fjället var för ruttet. Istället planerades för en tunnel
på 1,4 km mellan de två dalarna. Den ska mynna ut vid bensinmacken i
Puerto de Mogan. Bygget stoppades tillfälligt av pandemin, men är på
gång. Kommunen kanske väntar på EU-pengar, varken jag eller mina
kontakter vet annat än att det fortfarande är aktuellt.
Men vad har detta med Valpens välde att göra?
Vid en märklig tillfällighet delar en av bröderna i Valpens välde,
Moreno, namn med eldsjälen för planeringen av utvecklingen i Puerto de
Mogan, vars legat kommunstyrelsen fortfarande ärar.
Bild: Minnesplakett Moreno.
Läs mer på https://tiratigerforlag.se/valpens-valde
