Tant Greta som kom tillbaka.

Man går in genom en port tillverkad av korrugerad plåt, alldeles bakom postkontoret,. I gången står det två gamla bilar parkerade, tar till höger och där finns en hög med sönderplockade Tv apparater och ett övergivet träbord. Jag går in genom den alltid öppna dörren och där finns alla Nampulas små stålblå målade postboxar. Jag har min egen postbox nr 765 sedan flera år tillbaka, men vi är flera som använder den. Idag var det två spännande saker. En Lapp om ett paket till Lottas man Domingos och ett brev till mig från Malmö. Nu har jag inte Domingos telefonnummer, men hoppas få tag på honom på måndag eftermiddag då jag kommer tillbaka från en utflykt i jobbet. Som du kanske har förstått så finns det inga brevbärare här, utan all posten kommer till stadens postkontor. Ja, det är lite grann som Sverige förr i tiden.

Det andra brevet var en - TRISSLOTT. Jojomensan, en riktig trisslott från Sverige. Har faktiskt aldrig tidigare ägt en trisslott, så det var riktigt spännande att börja skrapa. Ingen vinst, men lite kul i alla fall. Den kom som en liten present för att jag fått tröstepriset i en tävling där jag var helt ute och cyklade. Ibland stämmer den gamla slitna frasen “Friskt vågat hälften vunnet“.
Ilha-Eva och jag har gjort stan idag, provat kjolar, blusar svettats i små provhytter och det slutade med att  jag köpte en scanner i stället. Känns fakttiskt bra mycket roligare om jag skall vara ärlig. Man är ju apparatfreak.

Har gjort en av alla dessa måsten idag, nämligen gått och handlat på shoppingcentret. Jag HATAR att gå in där, men allting var slut, så var det ett måste. Carnflakes, branflakes, smör, mjölk, ägg och ost (ja numera har vi ost i Nampula). Affären är full, har just rivit sönder en plastpåse med äpplen och tar bara de bästa. Samma pris på lösvikten som inplastat så det spelar egentligen ingen roll. Så plötsligt blir det becksvart. Jaha, stömavbortt igen. Efter ett par minuter kopplas generatorn igång och vissa lampor tänds. Tänker på alla småvaror som hittade sin väg ner i diverse fickor. Vankar vidare i butiken och fyller långsamt min kundvagn. Då ser jag dom, två grabbar “utlänningar” dvs afrikaner men ej Mocambikaner. Dom tittar på mig, tittar ner i min vagn, pratar med varandra. Sedan lägger jag märke till dom vid flera tillfällen och ser att de iakttar mig, det känns olustigt. Folk är hungriga och jag har en hel del åtråvärda varor i min vagn. Dessutom tar jag aldrig bilen när jag handlar, utan använder min svenska “dramatenvagn”. Olusten tilltar när jag ser att de är strax efter mig i kassan, men utan varor. Då bestämmer jag mig. Vänder mig om, stirrar dom i ögonen en lång stund, sedan vänder jag mig sedan sakta framåt igen. Det blev ingen promenad hem idag, det blev taxi.

Jag är på väg hem från jobbet när jag får syn på henne, en lång äldre Macondekvinna. Det är ytterst sällan som man ser dessa kvinnorna från landet inne i stan. Hon har regelbundna tatueringar i hela ansiktet och ser faktiskt riktigt vacker ut med sin ålder och raka hållning. Hon har sällskap av fem yngre tonåringar, tre gossar och två flickor som alla allvarligt följer henne där de med snabba steg går längs gatan. Ungdomarna har varsin ryggsäck och på huvudet diverse bagage inlindat i stora tygstycken, så kallade capulanor. Jag får intrycket av att hon är någon sorts auktoritet, kanske traditionell lärare. För en tiondels sekund möts vår blickar, och jag känner mig nästan generad inför hennes blick. Hon, klädd i färgglad men enkel capulana och en enkel blus, jag i min vanliga knäkorta kjol och vita bomullstopp med broderier. För några sekunder möts två helt skilda världar på en gata i Nampula.

Ausi har flyttat idag, Eva kom för att vara här i några dagar och Gus kom på t eftermiddagen och var sjuk. Gissa vad han har ----MALARIA. Regnsäsong och malariamyggorna förökas, det är varmt och folk går avklädda även på kvällarna. Anofpheles myggorna som bär malarian vaknar till när det börjar skymma och är sedan aktiva fram till tidiga morgontimmarna. Små elakingar som inte ens hörs när de smyger sig på en. Nu sitter jag under mitt gröna myggnät, skriver några rader och känner sömnen sakta smyga sig på. God natt!

I november berättade jag om vaktbolaget Omegas personal som inte fått sina löner på sju månader. De hade då gått i strejk och fört en hel del oväsen. Chefen hade sagt att han inte kan spy upp pengar och arbetarna var rejält upprörda. De hade tvingats låna pengar av alla i sin närhet och nu var grannars och vänners tålamod slut. Nåväl, de fick två månadslöner utav sju och lovades få två i december och så vidare till dess hela skulden var betald. Inget hände förstås i december och inte heller i januari. Jag sitter på första parkett eftersom vaktbolaget har sitt kontor mitt emot mitt hus.

Men nu kommer det kusliga. Arbetarna hade satt upp en VOODO docka och i går kväll dog chefen i en bilolycka. Tur i oturen att det var en bilolycka och inte en naturlig död hemma. Hade han dött hemma skulle någon genast ha anklagats för förgiftning och en oskyldig hamna i fängelse.

VOODO är skrämmande och jag har sett det hända tidigare här i Afrika..

Svetten rinner utefter halsen och ner på bröstet, fingrarna klibbar vid tangentborde. Det tär nog närmare 35 grader i rummet där vi sitter i ett “Senior Management Team meeting” Dagens heta ämne är alla de fyra olika rapporter som skall vara klara innan fredag! Hej och hå i blåbärsskogen….Det är nya format och nya utvärderingsverktyg som presenteras av vår provinschef Utan förvarning skall jag plötsligt läsa på väggen och översätta 9 sidor tätskriven text. Helt vansinnigt och dessutom är det varmt. Nåja, jag börjar, men beslutar efter en sida att läsa och sammanställa i stället. Så småningom utbryter en liten diskussion och stämningen lättar. Alla är lika påverkade av värmen och tillslut blir vi nästan lite fnittriga. Mötet avslutas vid lunchtid och klockan två har jag fått nog. Packar ihop mina grejer och går hem för att jobba vidare i mitt eget svala arbetsrum. Har sedan varit riktigt flitig och fått klart en av rapporterna. SKÖNT nu är jag trots allt nöjd med dagen.

Ett sms på min telefon. I need frech air, if you are at home? Det är Luis.

Så plötsligt står han där i dörren med sitt rynkiga väderbitna ansikte, ett varmt leende och en bukett blommor i handen. De kommer från min trädgård, säger han.

Jag blir alldeles varm i bröstet. Tar blommorna, går ut i köket där jag sakta pillar av de omsorgsfullt inlindade stjälkarna från vått papper och stanniol. Men jag har ju ingen vas, tänker jag. Tar ett av mina dricksglas, fyller med vatten och sätter blommorna på bordet.

Jag ser honom sitta i soffan, tillbakalutad med slutna ögon. Han är sjuk i malaria och han ser inte bra ut. Men jag vet att han har inlett behandlingen och måste nu se tiden an.

Vi pratar lite, jag försöker förgäves erbjuda mat, men det enda han vill ha är ett glas vatten.

Jag visar en bild som Ausi tagit, en bild av ett magert nyfött barn som tittar in i kameran med en bekymrad min. Barnet ser ut som en gammal man. Vi tittar på bilden, pratar lite om barns villkor här i tredje världen. Han är Afrikan med hjärtat i den varma jorden och drömmar i den ljusblå himlen. En kvart senare har han sagt adjö och är på väg tillbaka hem till sig.

Mandelträdet utanför mitt vardagsrumsfönster ger frukt i år. Skall bli spännande att se vad s om gömmer sig i kärnorna. Mandel kanske. Avocadoträdet som Ludvig och Suzanne planterade har nu vuxit till minst fyra meter högt och nu väntar vi på avokados - fast det gillar jag inte. Jag föråt mig på Kuba 1972. Varje dag under ett par månaders tid bytte jag ut min öl mot en avokado. Gissa om jag var populär bland grabbarna… Det blev för bra till slut. Vill inte äta mer avokado. Anona eller Ata trädet har några gröna klumpar som jag ivrigt väntar på. Passionsfrukt busken högg min flitige vakt ner en dag. Han tyckte den skräpade L . Söndag och har inget speciellt för mig och det känns så gott. Haft besök av Amir sedan Nina och snart kommer den malariasjuke bekantingen som bakade banankaka igår.

Jag är hemma hos Nina och vi har just avslutat lunchen, när Aidinha kommer. Aidinha är den lilla 13 åringen som brukar komma hem till mig och surfa på internet (i stället för att studera engelska). Hon har just kommit från sin “far” en god vän till mig som hon besöker en gång i veckan. Hennes historia är märklig. Hon är ett hittebarn och jag skall inte berätta hela historien här, men sedan hon var bara några veckor gammal har min vän lovat kvinnan som tog hand om henne att han skulle försörja dem om hon tog hand om barnet. Det har aldrig varit något förhållande dem emellan och inte många känner till denna historien, men han gav ett löfte till en äldre kvinna som tog hand om ett övergivet barn.

Min vän är en inbiten ungkarl som är 150% gift med sitt jobb och har alltid varit så. Men idag har han bakat en banankaka men hjälp av Aidinha och en bit har nu förärats mig. När jag ringer för att tacka visar det sig att han är sjuk i malaria och mår tjuvtjockt, men vill inte att jag kommer. Han mår pest men bakar ändå en banankaka tillsammans med flickan. Det vill jag kalla en riktig karl.

Det är mörkt ute, luften är varm och jag hör ett ensamt djur låta i det stora trädet strax utanför min gårdsmur. Hon låter så sorgsen, så jag frågar min nattvakt vad det är för djur. Han svarar att det är en sorts fågel som liknar en fladdermus. Jag kan inte se något djur över huvud taget i det stora mörka trädet. Nu blir jag ännu mer konfunderad, för ljudet låter inte alls som någon fågel. Kanske har han rätt eller så har han fel. Men den stackaren låter så ledsen. I morgon skall jag försöka ta reda på vad det var.

Slut på veckan och en envis huvudvärk håller på att krypa in i min skalle. Post jobb-stress-syndorm kanske. Måste i alla fall jobba en hel del under helgen. Men det känns bra, så får jag undan en del saker som legat och grott i mina högar på skrivbordet. Har många kul uppgifter framför mig också, som att åka ut på landet och prata med några frivilliga kvinnor som på eget bevåg kollar upp undernärda barn i sin by. Jag vill veta hur de gör, varför och vilka svårigheter de har.

Tre grabbar i sexårsåldern rullar glatt fram ett varsitt bildäck. De har satt två pinnar i vardera däcket och nu styr de sina “bilar” mitt på den riktiga vägen. Många små pojkar här i Mozambique drömmer om att bli chaufförer eller kanske chef som en av “mina” grabbar en dag sa. Han heter Jaime och brukar hjälpa mig med att rulla hem min mat från affären. Jag har ju en “dramaten” från Sverige - gubevars. En dag när vi var på väg hem med fullpackad rullväska och han just hade bett om mer pengar till sina skolböcker, frågade jag honom vad han hade tänkt att utbilda sig till. Han svarar då prompt: Jag skall bli CHEF, för då behöver men inte jobba. Aha, det visste jag inte svarade jag. Hur kommer det sig då, frågade jag honom.: Jag är ju chef men jag jobbar nog mer än alla andra på mitt kontor. Skeptiskt tittat han på mig från sidan. Han tror mig inte. Jag är ju vit och väldigt rik i hans ögon, inte måste hon väl jobba, det gör väl dom andra, ser jag att han tänker. Ja, vad säger man? Det värsta är nog att jag tror att den föreställningen också finns hos en hel del som redan faktiskt är chefer i den offentliga sektorn. Ofta händer ingenting om man inte betalar en liten summa som tack för tjänsten man frågar om. Korruptionen tycks växa för var vecka och det irriterar mig. Nåja, ärliga undantag finns faktiskt, men jag skulle önska att de kunde få en charmkurs så de lär sig att le lite grann ibland. Public relations vet ja.

Varje morgon när jag vaknar, drar undan gardinerna i sovrummet och kikar ut, så vill jag veta: Är det molnigt idag? Om himlen är riktigt grå så kan jag inte låta bli att bli glad. Det betyder ännu en dag utan het sol och litervis av svett. Dessutom kommer det befriande regnet vid 13 tiden.

Idag hade jag glömt min regnponcho på jobbet innan jag gick hem, så fick jag låna vakternas när jag skulle gå tillbaka. (de har en extra) Jag bor precis mittemot en plats där många minibussar stannar, folk står och väntar, de ser min bil stå parkerad och kan nog inte förstå varför jag inte tar bilen. Men det är faktiskt bara 700 steg mellan mitt hus och till porten på jobbet. Har räknat. Det är regntid och det dominerar en hel del av vår vardag, med dagliga åskskurar och elavbrott. Hemma tänker ni på snön, hur länge den skall vara, här ser vi regnet, allt som växer och hoppas på goda skördar.

I kväll vill jag inte skriva något. Känner mig lite tom efter en intensiv men bra dag. Hej då, vi ses i morgon

Ausi ringer vid elvatiden. Hon och två andra personer hade fått lift från Ilha till Nampula och en av männen var sjuk med diarré och ont i kroppen. De åker till kliniken för malariatest som sedan visar sig positivt. Läkarbesök och medicinering, och andra diverse turer så skjutsar jag honom och kvinnan ut till flygfältet. Stackaren reser till Maputo ikväll, men det stört regnar ute och jag har fortfarande inte hört något flygplan varken komma eller gå. Flera timmar har nu gått och jag undrar hur han mår. I morgon skall han fortsätta till USA via Johannesburg flygplats med 8 timmars väntan innan nästa flyg. Alla som har haft malaria vet hur illa man mår, och han måste resa i morgon för han är musiker och skall ha en stor konsert på torsdag. Aj aj aj...

Tia Nina fixade födelsedagskalas med grillad kyckling, chokladtårta och present idag för Lottas yngsta bonusbarn. Oj vad han åt. Farbror Tony och bästa kompisen var också där. Nu väntar vi bara på att Lotta snart skall komma hem till Moçambique igen, efter att ha räddat små flyktingbarn i Yemen. Noddy, min malteserpudelflicka älskar att jaga ödlor i Ninas trädgård, upp och ner, framför och bakom, krukor, lådor och allt annat som kan finnas i en stor trädgård, så nu är hon rejält smutsig och måste få sitt veckobad. Helt utmattad ligger hon nu på golvet här hemma och pustar. Ute har det börjat störtregna igen, som vanligt nu under regntiden. Åskan mullrar i fjärran, en och annan blixt glimmar till och TVn har lagt av. När jag åkte hem från Nacala igår, upptäckte jag att en av mina favoritgenvägar hade regnat bort. Så det var bara att ta den långa vanliga asfalterade rundan ut ur stan. Snart går strömmen, så jag skall försöka få iväg detta innan. Har plockat fram oljelampan och stearinljusen. Jag är redo! Stora kramen till er alla.

Borta bra men hemma bäst. Den gamla slitna frasen gäller fortfarande. Har nu kommit hem till Nampula efter en vecka i Nacala Porto. Jobbet har flutit fint och jag är riktigt nöjd. Har ju en superbra kollega att samarbeta med och det gör 90%.

Är bustrött och skall sova på min egen kudde i natt……och i morgogn skall jag äta en riktig frukost.....Vi hörs

Ja inte speciellt mycket att berätta. Har lärt Antonio spela DOMINO, så han kan sysselsätta sin pappa och resten av familjen, eftersom de inte har någon TV. Har lagat mat!!! Vilket inte är så ofta eftersom jag helt saknar intresse för den konsten. Jo det blev en sorts stekta fiskpinnar och ris! Nina sitter i soffa och läser i National Geographic, Ausi fixar en kanna Roibostea och Noddy sover som vanligt. Nattvakten har kommit. JO - Vi har fått varsin EL-PISTTOL av Gus. Nu kan busarna försöka rycka väskor, telefoner eller kameror , då “skjuter” vi en nätt liten 1000 KV chock. Fint va…..

Nina är tillbaka i Nampula. Skönt. Gus har också kommit, så vi åt kokt kyckling till middag och pratade en massa om vad som händer i Sydafrika nuförtiden. Både Nina och Gus har varit där i några veckor, och deras versioner skiljer sig en del, inte minst på grund av att de ser på helt olika saker. Klart, Gus är Sydafrikan och Nina Svensk, så visst ser de med olika ögon. En sak kom de i alla fall överens om, tullövergången mellan Moçambique och Sydafrika håller på att förbättras med tillfälliga tältposteringar. Sydafrika förbereder sig nu för de stora spelen, och jag tänker på trafficking och människohandel. Såg tre mycket unga vackra flickor bli uppklädda av två utlänningar häromdagen. En av männen pratade i telefon och sa att dom var klara. Jo, det kan ju vara något helt annat som var klart, men skumt var det i alla fall. Nästa steg, pass och transport till bordellerna som väntar på de stora spelen, med unga fräscha flickor och “kunder” från hela världen. Förlåt om jag låter negativ, men verkligheten är inte alltid så vacker och ibland vill jag både gråta och skrika.

Tatannia 1 år idag och fest i hemma i bairron. Storebror har fixat med musik och 16 åriga mamma och hennes väninna har lagat maten och bakat tårta. 1 år måste firas, då har man överlevt. Mamma Sonjas övriga 6 syskon och deras kamrater har kommit, så har de närmaste grannarnas småbarn gjort. Efter några timmar är maten klar, ris, med en god böngryta, spagetti, lite pommes frites och så förstås den obligatoriska tårtan. PARABENS A VOCE, sjunger vi alla och Tatannia skrattar och förstår plötsligt att det är för henne som alla sjunger.

Ögonen glittrar och hon skrattar lyckligt när hon berättar att hennes svägerska testade negativt på sin HIV test idag. Det betyder att deras lilla barn på 4 månader inte är smittad. Det är “bara” maken som är HIV positiv, vilket han upptäckte för en månad sedan. Han är nu den 4e i samma familj som är smittad. Fadern dog för två år sedan, modern lever med viruset sedan tio år tillbaka, men börjar tackla av. Min väninna är än så länge negativ, men har en make som hon inte kan lita på. Sedan har hon en 18 årig lillebror i en annan stad, även han hiv positiv.

Hörde idag att inte alla i Sverige får testa sig, bara de som befinner sig i riskgruppen. Är det verkligen sant? Är det också sant att hotellen inte har kondomer på hotellrummen? Bibeln som oftast finns hjälper inte i alla situationer.

Antonios pappa mår inte alls bra. Kommer han att klara sig?

Soraya handlar och planerar födelsedagsfest

Rodriguez, min 71 åriga hemhjälp har köpt 9 stora mangos

Ausi har fotograferat Antonios familj idag

Ausi och Cremilde förbereder ett dokumentations projekt.

Jag mår fint.

Soraya, 15 år, har under året som gått pyntat sina väninnor, flätat deras hår i konstfulla slingor och sparat ihop till 100 meticais, motsvarande 35 kronor. För dessa pengarna har hon idag köpt ris, lite bönor och vetemjöl till en tårta. Hennes lilla dotter Tatinna fyller nämligen ett år den 8 januari. Ettårsdagen är den viktigaste födelsedagen i ett barns liv i Mozambique för då har barnet överlevat sina första kriser i livet och det måste firas. Idag fick jag en fantastiskt sött hopskriven liten inbjudan på en papperslapp. “CONITE, Tatinna tem a honra de convidar a Sra. Greta a participar seu lanche sera no dia 08/01/2010 pelas 18:00 horas, na residencia dos seus avos. NB: Nao perca a precensa” Med andra ord: INBJUDAN, Tatinna har äran att inbjuda Fr. Greta att delta i en måltid den 8 januari 2010 klockan 18.00 hemma hos sina far och morföräldrar. PS. Utebli inte.

Nej jag uteblir inte och jag tar med mig en levande kyckling.

Antonio, en av mina dagvakter är ledsen idag. Hans pappa blev akut opererad för ett stort ljumskbråck för tre dagar sedan och har redan skickats hem, febrig och med smärtor. Ja, hem är ju lite komplicerat i hans fall, eftersom han lever alldeles ensam. Här i Mozambique är det mycket ovanligt att någon bor helt själv, men det gör i alla fall Antonios pappa. Nu bor han dock tillfälligt hos Antonio och hans familj. Det är varmt både ute och inne i hans enkla hus byggt av lerblock, och det är inte svårt att föreställa sig hur den nyopererade mannen känner sig just nu. Antonio har nyss fått elektricitet installerat i huset, och nu har vi bestämt att han skall köpa en liten golv fläkt till sin pappa. Hoppas nu det går bra, annars blir det en begravning igen. Livet är så skört på vår halva av jorden.

Har pratat med Lotta i Yemen och känner mig betydligt lugnare nu. Hon befinner sig inte på några känsliga platser och säkerhetsföreskrifter har gått ut till alla. Eftersom jag känner henne väl, vet jag att dumdristig är hon i alla fall inte och dessutom arbetar hon i en Svensk organisation och inte Amerikansk. Ja det var skönt, hurra för mobiltelefoner. Kolla gärna in hennes blogg: http://lottaimoz.blogg.se

Första dagen 2010, sitter och tittar på Animal Miracles, blir glad och nickar jakande till det jag ser. Jovisst har djuren instinkt, hur många gånger har inte Noddy tröstat mig när jag varit deppig.

Idag skall jag starta med nya krafter, sortera ut en massa papper och sätta lappar på mina filer i plåtskåpet, söka nytt jobb, kolla in lite bloggar och betala hyran för fyra månader i Sverige.

Några timmar senare….

Har bjudit in Latifo, min vakt och han har just fått en DVD med foton från sin sons Initiations rit fest där jag var inbjuden som hedersgäst. Han sitter i soffan och tittat på bilderna via TV,s DVD spelare, pratar högst för sig själv och skrattar emellanåt. Lyckligtvis har han en egen DVD och TV hemma, så nu kan alla grannar se sig själva på TV! Det blir nog helgens högpunkt för dem. Jag tog cirka 200 bilder och en del filmsnuttar. Har en underbar liten filmsnutt där några dansande kvinnor kokar majsgrröt samtidigt som rumporna vickar upp och ner i takt med musiken. MEN TYVÄRR, internatet klarar inte några större filer. Tänk om jag ändå hade kunnat lägga ut det på U-tube.