Tant Greta som kom tillbaka.

Det är fortfarande mörkt när jag hör knackningar på dörrar i korridoren utanför. Jag befinner mig på Hotell Maiaia i Nacala Porto. Knackningarna fortsätter och efter en stund blir jag fundersam. Brinner det, har det hänt något, skall alla väckas? Kollar klockan och ser att hon är fyra på morgonen, tassar fram till dörren och kikar ut genom dörrens titthål. Tre personer rör sig fram och tillbaka och till slut kommer en städerska med huvudnyckalrna. Jag förstår då att de försöker väcka några som skall med flyget i Nampula och måste resa nu. Det är tjugo mil mellan Nacala och Nampula, så det tar cirka 2,5 timmar.

Kryper ner i sägnen igen, men väcks klockan sex av att telefon väckaren går i gång med sin typiska lilla pingelsång. Tänder lampan och stänger av, somar om igen.

Vid åttatiden vaken igen och inser att jag måste gå ner och äta frukost innan allt tar slut. Utan att duscha, klär jag på mig och går ner till matsalen. Där finns INGET. Jo, en skål med frukstallad tack och lov, två termosar, en med varm mjölk och en med varmt vatten, några koppar utan fat, tre skedar, en burk ricoffey, som är en blanding av kaffe och cykoria kaffesorrugat. I andra ändan av matsalen står ett litet bord med några torra skivor sockerkaka och faktiskt mögliga tidigare rostade brödskivor. Fyra minipaket med 5 gram smör, som redan har utgångsdatum för länge sedan och en skål med billig röd marmelad från portugal.

Man har en rutin att ge en tallrik med några pommes frites och stekta krovbitar från en konsevburk och ett flottigt ägg. Det anses frukost här och det äter jag inte.

Cornfalkes är slut och jag säger att då får de ge mig en toast med ost. Stor förvåning. Ost ingår inte i frurkosten och inte heller toast. Grabben går ut i köket och kommer tillbaka med svaret att då måste jag betala! NU blir jag irriterad och letar reda på chefen som befinner sig strax utanför matsalen, tittandes på TV. Berättar att jag är hungrig och inte äter fet pommesfrites och korv på morgonen, jag vill ha cornfalkes och mjölk. Då letar han fram de sista cornflakesflingorna som finns i en behållare under serverignsbordet. Jag frågar om han har en plan för i morgon ,eftersom jag kommer att vara kvar på hotellet en natt till. Inget svar och jag vet redan, att i morgon blir det ingen conrnflakes. Alla affärerna är nämligen stängda för Mozambikes President Gebuza skall installeras idag och alla är lediga, affärer stängda och bara de mest nödvändiga posterna är bemannade.

Vilket lyxproblem jag har, när människro har förlorat allt i Haiti. Nu skäms jag.