Tant Greta som kom tillbaka.

Får jag se, vad har du i påsen?

Vi, Ausi och jag är inne på postkontoret i stan för att hämta upp ett paket idag. En kvinna som jag känner sedan flera år tillbaka ropar oss till sig. Hon har sett att Ausi har en halvgenomskinlig påse med typiskt kvinnliga grejer i, krämer och liknande. Nu vill hon se vad som finns i påsen. Jag har lite svårt för att hålla tillbaka ett intensivt fnitteranfall som vill bubbla upp ur halsen. Så typiskt okänsligt och nyfiket. Vi går fram och låter vi henne plocka upp den ena saken efter den andra, alltmedan hon frågar vad vi skall ha det och det och det till. Jo, hårinpacking som får sitta i 20 minuter, sedan sköljas bort, ett paket dambindor, det intresserar henne inte, fotfil till fötterna. DÅ spärrar hon upp ögonen - fotfil - behöver ni vita också fotfilar? Vi Svarta har så hårda fötter, men ni…. Hon är uppriktigt förvånad. Då vänder jag upp min fot och visar min häl, jag pekar och säger: känn. Men det gör hon inte. Efter att ha gått igenom allt säger vi glatt hej då och går ut i posthallen.
Under tiden har det börjat störtregna, ja störtregna. Nu blir vi ståendes i minst 20 minuter. Jag passar då på att ta upp tidningen från Djurens Vänner som egentligen är till Lotta. Men hon har säkert inget emot att jag läser den. Jag börjar bläddra i den och mannen på min högra sida tittar också mycket intresserat ner i tidningen, speciellt på bild delen där en kvinna pussar en hund! Det har han nog aldrig trott var möjligt - att pussa hundar. Nästa bild är en storvuxen man som sitter och håller om en kanin. Jag känner hur min granne funderar så det knakar och han tycks tänka: Är det så dom gör i andra länder? Pussar hundar och kramar kaniner. Då vänder jag mig mot honom och säger “Jo så är det, vi älskar djur”.