Tant Greta som kom tillbaka.

Ett sms på min telefon. I need frech air, if you are at home? Det är Luis.

Så plötsligt står han där i dörren med sitt rynkiga väderbitna ansikte, ett varmt leende och en bukett blommor i handen. De kommer från min trädgård, säger han.

Jag blir alldeles varm i bröstet. Tar blommorna, går ut i köket där jag sakta pillar av de omsorgsfullt inlindade stjälkarna från vått papper och stanniol. Men jag har ju ingen vas, tänker jag. Tar ett av mina dricksglas, fyller med vatten och sätter blommorna på bordet.

Jag ser honom sitta i soffan, tillbakalutad med slutna ögon. Han är sjuk i malaria och han ser inte bra ut. Men jag vet att han har inlett behandlingen och måste nu se tiden an.

Vi pratar lite, jag försöker förgäves erbjuda mat, men det enda han vill ha är ett glas vatten.

Jag visar en bild som Ausi tagit, en bild av ett magert nyfött barn som tittar in i kameran med en bekymrad min. Barnet ser ut som en gammal man. Vi tittar på bilden, pratar lite om barns villkor här i tredje världen. Han är Afrikan med hjärtat i den varma jorden och drömmar i den ljusblå himlen. En kvart senare har han sagt adjö och är på väg tillbaka hem till sig.