Tant Greta som kom tillbaka.

Pang, pang, två hårda höga smällar i snabb följd, vi kastar oss ner på golvet, jag och Ausi. Pistolskott. Förra gången blev det hål i muren till huset mitt emot, men det har de fixat. Vi sitter kvar på golvet i minst femton minuter, sedan går vi försiktigt fram till dörren, gläntar och tittar ut. Gatan är helt öde, min vakt sitter i mörkret och trycker. Vi frågar honom vad som hänt och då säger han: Det var en bil som körde över en petflaska.
Jag beslutar mig för att inte argumentera utan låtsas tro på hans “lugnande lögn”.
I Afrika är sanningen rund och i Sverige är den fyrkantig och exakt. Här talar man om vad man tror att folk vill höra, vilket kan driva en till vansinne ibland. Men även det lär man sig hantera och sortera. Uttryck som “fica pouco- inte långt kvar” är ett svar man kan få längs med vägen, när man undrar hur långt till det är som man skall åka. “fica pouco” även om det är 20 mil kvar, allt för att man inte skall bli besviken utan hålla modet uppe. Den runda sanningen.

Idag har det varit en strid ström av folk vid min grind, folk som kommer för att be om pengar. Jag är utlänning och förmodat rik. Jovisst, jag har mer pengar än de som ber, men jag kan inte hjälpa hela världen. Tack och lov har jag lojala vakter som skyddat mig hela dagen idag och igår. Det är alltid värre runt stora helger.
Jag tror att alla dessa tiggerier är det svåraste med att bo här i Mozambique. Det går inte en dag utan att någon, både känd som okänd vill ha pengar. Även arbetskamrater som har egen lön. Var finns stoltheten? Jag blir misstänksam mot alla som vill erbjuda vänskap, för jag vet av erfarenhet så slutar det alltid med att de vill ha något av mig, låna bilen (vilken jag aldrig lånar ut), låna min kamera, min dator, min hårddisk, mina böcker - och om jag någon gång lånar ut får jag det inte tillbaka utan att ha sagt till minst tre gånger. Ändå fortsätter jag att låna ut.

Nu har dom börjat igen. Ingen lön sedan Oktober och tålamodet är slut - igen. Jag skriver om vaktbolaget OMEGAS vakter. Vem vill ha en vakt som svälter, som inte har fått lön, som har skulder till släktringar, grannar, vänner och bekanta. Mozambique påstår sig vara en demokrati, men hur kan det då komma sig att vaktbolaget, som enligt rykten ägs av en högt uppsatt partimedlem, är så i grunden miss skött, så de inte ens kan betala lönerna inför de stora helgerna. Det är skandal.

En väninna behöver ändra sin flygtid och jag har lovat hjälpa till. Kommer in på LAM, (Flygbolaget i Mozambique) kontoret idag klockan 12, mannen vid dörren som håller ordning på oss alla visar mig snart fram till en av de anställda som utställer biljetter. Överraskad av att inte ha väntat mer än några minuter, lyckas jag få biljetten ändrad och får en lapp på en summa att betala. Går till kassan - ingen där. Jag väntar, väntar och väntar, inleder samtal med andra väntade och får beskedet att “han” gått ut. Närmare två timmar senare kommer han, men går inte direkt till sin plats, utan stannar till och småpratar med en annan kollega. Vid det här laget rusar adrenalinet runt i kroppen. Jag påpekar att vi VÄNTAR. Han kastar en blick på mig med ett uttryckslöst ansikte utan svar. Klockan två är jag klar, lämnar LAM med ett beslut: Jag skall skriva till Flygbolagschefen och klaga.

Det ösregnar och vattnet rinner i floder från taken. Så ser jag dem, två glada spralliga grabbar i tioårsåldern som “duschar”. Den ene av dem har fått tag på en tvål som han frenetiskt skrubbar sig med. Till och med T-shirten får sig en omgång. Efter en stund tar han av sig T-shirten och börjar gnugga den mot trottoarens cement. Det kan man kalla tvättbräda. Vattnet skummar omkring grabbarna och bugglorna dansar vidare i den strida floden som just har bildats.

Har nu kommit tillbaka hem till Nampula och mitt bekväma svala hus. Borta bra men hemma bäst, det gäller även här.

Klockan 07.00 ringer telefonen. Jag hör först inte vem det är eller vad hon säger. Så småningom går det upp för mig att det är Muajuma, Michelles hemhjälp i Lumbo. Hon talar om att det varit inbrott i Michelles hus under natten och att Michelle är på semester. Tänka sig - inbrott på julafton, det är ju botten.

Jag åker till huvudpolisstationen på Ilha och får med mig en polis. Det spöregnar och blåser kraftigt. Vi beger oss till Lumbo på fastlandet och deras polisstation, jag berättar än en gång vad jag vet, och sedan åker vi till huset där Muajuma möter upp.

Huset, ett lokalt byggt hus, men i bra kvalité kunde inte motstå en beslutsam tjuv. Hennes laptop modell Apple, digitalkamera, Ipod högtalarsystem och en hel del verktyg plus en cykel är det mest uppenbara som saknas. Men tjuven hade packat en resväska med hennes kläder för att komma tillbaka senare och hämta är helt uppenbart.

Nu har vi dock ordnat med vakter och nya lås.

Det mest intressanta är dock proceduren på polisstationen. En massa skrivande först för hand sedan på en gammaldags rostig skrivmaskin där vissa bokstäver som u och t saknas. Bordet ett före detta grått numera genom rostigt bord med rostgropar i skrivbordsskivan, och en stol är den enda utrustningen i detta hus utan fönsterrutor, men två fönster lagade med fuktig bucklig möglig plywood skiva. Ingen elektricitet, men med spår efter en tidigare, numera borttagen el ledning. Väggarna har en gång i tiden varit gula, senare övermålade med stråk av vitt som skavts bort på minst 50% av väggytan. Det regnar hela tiden och vattenpölen framför dörren in till huset blir till en enda stor sjö. Jag parkerade bilen alldeles intill trappan så den medföljande polismannen inte behövde ta av sig skorna. Här måste man se till att den mest basala service fungerar, eftersom poliserna sällan har egna transport medel. Men allting har ett pris och i detta fallet var det 200 Metical ungefär 70 kronor så polisen kan köpa plast och laga sitt eget tak i tjänstebostaden som är ett lerhus med grästak.

Julaftonen snart slut. Det fattas bara några minuter till den 25e december 2009. Ett tjugotal nordbor och fem portugisättligar hade samlats på Ancora Douro i kväll här på Ilha de Mozambique för att äta julmiddag med förrätt, huvudrätt och efterrätt. Där fanns anka, fläskfilet och hummer, pressunto på annanasbädd och en massa annat gott. Jag måste säga att det var en hellyckad kväll. Personalen fick ut maten utan att synas, allt i lagom takt.
Nu har efterfestandet börjat hemma hos Paula, men av erfarenhet vet jag att det kommer att hålla på till fram på morgonkulan och det känner jag inte för i kväll. Just nu sitter Eva och Gitte med personalen och går igenom kvällens händelser, själv har jag kommit hem, gett Noddy och Bela rester från “doggy bagen” som jag tog med hem. Inga Julklappar så långt ögat når, bara kul och gott - vilken fin Julafton det har varit.

Om sjutton minuter är det Julafton. Jag kan inte sova, det är så VARMT. I Maputo har de 40 grader vi har “bara 34”. Eva är fortfarande kvar på restaurangen och jag tänker på alla er därhemma som slår in klappar i kväll.

Nu börjar det dra ihop sig till Julafton med alla förberedelser på restaurangen. Eva har fixat med röda hjärtan till borden, gjort smällkarameller och dekorerat minijulgranar. För att inte tala om alla ankorna fyllda med mango som steks i pizzaugnen under natten. Det är varmt här på ön, och just nu sitter jag på Evas bakgård med fläkten på högsta snurr och dricker iste. Ausi är på väg från Angoche till Nampula och i morgon kommer hon hit. En stor nyhet dock.

Pratade nyss med min hemhjälp Rodriguez, som kunde ge det glädjande beskedet att efter tio dagars torka har nu VATTNET äntligen kopplats på i vår stadsdel. Kan du tänka dig att leva utan vatten i kranarna i tio dagar? Det kostar på vill jag lova.

Det är lite märkligt här på ön. I morgon kommer det att vara sjutton svenskar, några danskar, ett par finländskor och några urinnevånare=mozambikaner på restaurangen. Och dessutom har de flesta en fast koppling till ön. (Snart kan vi hissa gul/blå flagga). MEN, det är 16 000 innevånare här på Ilha de Mozambique och ön är 2,5 km lång och 600 meter på bredaste stället. Alltså rejält överbefolkad. De flesta är före detta internflyktingar som kom till ön under inbördeskriget, och har sedan blivit kvar. Det är faktiskt ett hygiensikt problem idag. Nej, Ilha är inget för mig, även om det är supertrevligt att komma hit som gäst då och då.

Polisen stoppar mig, tittar på Noddy och tar ett steg baklänges. Hon sitter som vanligt på mina axlar när jag är ute och kör, denna gången på väg till Ilha och Eva. Skall nämligen fira julen på hennes restaurang tillsammans med en hel skara andra svenskar, danskar, finnar och annat trevligt folk.

Jag säger: Hon bits inte, hon skäller inte och hon pratar inte. Perfekt resesällskap. Han ler och frågar vart jag skall, samtidigt som han tittar på mina splitter nya däck. Jo du tänker jag för mig själv. Titta du bara, jag har alla papper i ordning, självlysande västen i handskfacket, två trianglar bakom baksätet, lampor och signaler fungerar. Vi småpratar lite till och han undrar varför min organisation inte fixar in hans son på ett jobb. Jag ler extra snällt tillbaka och säger att jag är helt maktlös när det gäller personalfrågor. Fem minuter senare är jag åter på väg.

Nästa prövning är desto värre. Bron till Ilha är 3 km lång med mötesfickor var 500 meter. Dessutom pågår renoveringsarbeten, så bron är belamrad med plåttunnor fyllda med cement för att tvinga bilarna att åka Zia zag och ta ner farten. Det är TRÅNGT mellan tunnorna. Efter två kilometer står jag nos mot nos med en av alla dessa minibussar fyllda av folk. Ingen av oss vill backa tillbaka och jag har tre bilar bakom mig. Men å andra sidan, hans bil är full av folk och han har förmodligen inga backspeglar som fungerar. Efter ett envist tjurande från min sida i minst tio minuter, så beslutar jag mig för att backa och Zia Zacka mellan tunnorna baklänges. Sedan vinkade vi glatt åt varandra och alla passagerarna skrattade. Typiskt Mozambique,

Hos er snö, massor av snö. Här inget vatten sedan fem dagar. Jag samlar nu kondensvatten från air-konden för att “duscha”, diska och spola toaletten (två gånger per dag). Jo det luktar lite, men vad skall man göra? Det här problemet kommer och går, och det västa är att det kan pågå en hel vecka eller mer. Huset är fullt av halvfulla eller tomma hinkar och plasttunnor och inget regn på flera dagar. Illa illa.

Ett litet rum, takfläkten snurrar hastigt och ger ett behagligt flöde av luft som sveper förbi min svettiga kropp. Jag och Hanna sitter i varsin fåtölj och småpratar, mittemot oss ligger hennes man, Muriricho och sover på soffan. Han har bara ett par shorts på sig och den långa vackra välbyggda kroppen ligger i en lustigt skruvad s-form, ena armen över huvudet den andra över magen. Han är nog 1,90 lång, men så är Hanna säkert 1,80. De har varit gifta i över 18 år, har två tonårs döttrar varav den ena just nu är i Holland hos mormor. Hanna lyser med ögonen när hon berättar att hon fått Mozambikanskt medborgarskap och dessutom ett nytt jobb i Maputo. Hon flyttar i Februari, sedan kommer maken efter. Det är den jobbiga biten med att bo utomlands. Man lär känna och tycka om vissa människor mer än andra, så plötsligt ändras deras tillvaro och de flyttar till nya jobb på nya orter. Men Hanna och Muriricho kommer i alla fall att stanna kvar i Moçambique och det känns som en tröst.

Efter flera timmar bestämmer jag mig. Skall titta in på personalfesten. Byter kläder, tar nycklarna och beger mig till restaurang Cobacabana. Redan i trappan in till “lilla salen” hör jag att stämningen är hög. Musik, skratt, och höga röster. Smyger mig upp, vill inte bli sedd med en gång - men det gick inte. Genast får folket vid närmaste bordet syn på mig och börjar skrika höga hälsningar. Alla pratar i munnen på varandra och på borden ser jag ett och annat juicepaket, många vattenflaskor och ett fåtal ölflaskor. De är alltså inte berusade, bara hjärtligt glada. Alla har ätit, är mätta och belåtna. Räknar till inte mindre än 15 stora rostfria restaurangbehållare med olika maträtter. Det skrattas och dansas omkring mig, när jag tar en tallrik och fyller med grillad hummer. Tänker i mitt stilla sinne: hoppas inte gallan börjar bråka i natt. Men jag äter med god aptit, dricker vatten, dansar och mår gott.

Efter ett tag har jag fått nog, vinkar adjö och drar vidare hem till Hanna och hennes man Muriricho för en lugn avslutning på en stökig kväll.

Hur gör man när man är ledig? Det var så länge sedan. Går rastlöst omkring, pysslar lite med ditten och datten, kollar mail, signerar dokument som kommer med chaufförer från jobbet. Det är så varmt så varmt ute.
Ausi har tagit några helt fantastiska foton, hon har kommit in där inga fotografer tidigare har varit. OJ, ni skulle bara veta!

Två tomma champagneflaskor står på marmorbänken i köket. Ler lite för mig själv och tänker att det var riktigt trevligt igår kväll. Känner mig fri och befriad, det var helt enkelt bara trevligt. Han gav sig av efter att ha druckit ett par koppar kaffe, men inte till Malavi som först planerat utan tillbaka till Nacala. Planer ändras snabbt i hans liv. När han åkt går jag in i gästrummet för att se om något blivit kvarglömt, men nej, bara en ljusblå tandborste i badrummet. Bra.

Tänker på Ausi som hade en “date” igår kväll. Jag var nog lite orolig när hon skulle gå, så jag gick minsann ut och stirrade mannen i ögonen när han hämtade henne och sa: “I just want to see with whom she is going out.” Jo, han såg riktigt förvånad och lite road ut på samma gång. Hon är ju så snygg, och jag kan förstå att männen dreglar efter henne. Tack och lov är hon långt ifrån naiv, hon vet vad hon vill.

Känner välbehaget softa omkring i kroppen, sätter på en kanna tea och planerar några timmar i soffan framför TVn. Tänka sig en Torsdag och inte behöva gå iväg. Oj vad jag längtar efter att bli pensionär.

Tisdag i mitten av December och jag är LEDIG. Det känns ovant och rastlösheten dansar runt i kroppen, har svårt att fokusera på att slappna av och bara vara - ja ledig. För ovanlighetens skull är det molnigt utomhus, men värmen håller sig ändå på plus 28 grader, enligt min gammaldags termometer på verandan. Rodriguez, min hemhjälp stökar om i köket och om någon timma är lunchen klar. Nu ser jag genom fönstret hur löven och de klenare grenarna i träden dansar runt i vinden, snart kommer regnet. Det är regnperiod och det blåser alltid innan himlens portar öppnar sig och vattnet vräker ner.

Sitter här i soffan och tänker på min kollega som vi begravde söndags, det känns så overkligt trots hans långa sjukdomstid.

Noddy, lilla hunddamen ligger som en vit bomulls boll ihoprullad vid min sida. Tänka sig att hon, den sötaste hunden i världen kan skrämma stora starka män. Det räcker med att hon tittar dem i ögonen alltmedan hon närmar sig deras byxben. Den minsta tvekan från mannen ifråga så går hon till attack. Inte för att bita, bara dra i byxbenet och morra. Det fungerar alltid och hennes lite opraktiska beteende förstärks. När jag sedan tar upp henne i famnen så börjar hon frusta och skaka av jaktinstinkt, då känner hon sig säker på sin sak. Hon har lyckats än en gång. Ja min lilla vakthund på 3 kg malteserpudel, vit ullig med svart nos och mörkbruna ögon - typisk liten nallebjörns figur.

Änkan, en relativt storvuxen kvinna gråter högljutt alltmedan hon sitter hopsjunken på den traditionella stråmattan utanför huset. Maken, som varit sjuk i 6 år dog i går natt. Det har varit år av sjukdom, behandlingar, hopp och förtvivlan, blodtransfusioner, diet instruktioner , traditionella behandlingar och allt som hör till när någon är kroniskt sjuk i AIDS. Sjukan sprider sig och ingen vet vem som är den nästa. Man kan inte se vem som bär på viruset, vem som lever i ångest över att kanske vara smittad. Det är bara ett fåtal som har modet att gå för en test.

Jag sitter här i värmen tillsammans med kolleger, grannar, vänner och släktingar. Alla är tysta, inte ens barnen bråkar. Vi har alla vetat att denna dagen skulle komma.

Inne i huset har de manliga släktingarna tvättat av kroppen, dekorerat med blommor och lagt locket på kistan. Vi är många här, alla passerar förbi kistan, sedan bärs den ut på framsidan av huset. En sorts präst talar, kvinnorna sjunger, man ber “Fader vår”, mer sång och mer bön. Därefter bär vi kolleger kistan till bilen för vidare transport till kyrkogården.

Graven har grävts DJUPT, flera meter, ovanligt djupt. Men jag förstår, man är rädd för gravplundrare som tar likdelar. Likdelar som används i häxceremonier med skumma medicinmän. Solen värmer, vi svettas, kvinnorna fortsätter att sjunga, det är riktigt vackert. Kistan tas emot av män som klivit ner i graven, sedan kommer de upp en efter en. Änkan kastar den första handen med jord, sedan följer alla kvinnorna efter, och slutligen tar männen spadar och fyller graven. När en kulle har bildats går alla förbi och sticker ner en blomma i jorden. Några ljus brinner i en halvcirkel och alla oranga bommor lyser som eld på den lilla kullen. Plötsligt blåser en fisk vind, solen går tillfälligt i moln.

Vi återvänder nu alla till sorgehuset för en ceremoniell handtvätt och ett sista ord till änkan. Det var en vacker begravning, värdig en man som Papsseco.

Lördag, slappar i soffan och tittar på alla nyhetskanalerna. Tiger Woods och annat skvaller. Har faktiskt börjat en långledighet fram till 4 Januari, med undantag av tisdag då jag måste jobba. Det är faktiskt första gången sedan jag kom till Mozambique, som jag är ledig här. Har alltid rest till Sverige under mina semestrar. Men tre veckor är för kort för en så lång resa eftersom det faktiskt tar två dagar från port till port.

Fick ett tråkigt sms i morse. En kollega dog under natten, han var en duktig och omtyckt person, men sjuk sedan 6 år tillbaka, AIDS förstås, så imorgon skall jag på begravning. Idag skall jag med Ausis hjälp fixa till ett fint foto som jag har av honom, skall ge det till hans fru och barn.

Det känns så konstigt - som alltid när någon bara försvinner för alltid.

Klockan 18.00 tar jag bilen till Museet i centrala stan. Massor av poliser, vakter och annat folk omringar museet. Jag blandar mig med ett hundratal inbjuda gäster nu i kväll när USAID firade 25 år i Moçambique. Man har gjort det rikttig fint måste jag säga. Massor av bilder och flera utställningar av deras verksamhet genom åren. Bland annat bron över Zambezifloden mellan Mutarara och Sena. Jag har faktiskt gått över den bron som är 3 km lång. Då bestod den av ett järnskelett och järnvägssyllar som vi gick på. Inga spår. Plötsligt befann jag mig 8 år tillbaka i tiden, under en vecka som jag tillbringade i Mutarara hemma hos en sjuksköterska. Kommer ihåg hur jag satt på knä vid det låga bordet tillsammans med några barn och husets hemhjälp. Jag lärde dem några bokstäver och de stavade fram enskilda korta ord. Vi gjorde lite matte och de var så ivriga. Nästa morgon ritade vi bokstäver med kolrester på den cementerade plattan utanför huset. Just då hade jag velat stanna riktigt länge. Men man styr inte alltid sin tid.

Nu, i slutet av 2009 tänker jag på mina 13 snart 14 år i Mozambique. Mycket har hänt, fantastiska saker, men som överallt annars - så är inget som det var förr. Ibland längtar jag tillbaka till den tiden, när jag just hade kommit, alla vännerna som sedan försvann. Nu, ett helt annat liv - i en helt annan tid. Utvecklingen går så fort, men ändå så långsamt.

Det kan bara inte hända, men det gjorde det. Ett av programmen i vår organisation har ett årligt inspektions team från USA här i en vecka. Efter en hel del problem under de första dagarna ute i fält, där de bland annat blev bortkörda från hotellet, saker flyttades runt mellan rummen utan att de visste något, och dessutom ingen mat under dagtid i tre dagar. Så kom de då till Nampula för att arbeta i ytterligare tre dagar på vårat kontor. De installerar sig i konferensrummet, arbetar intensivt, beställer lunch mat från en av de bättre restaurangerna. Kaffe med tilltugg klockan tio, arbetet flöt fint, alla var nöjda och glada, ända fram till klockan halv två på eftermiddagen. DÅ - Personalen på kontoret hade ätit upp all maten - det var inget kvar!!! Till och med utomhusvakterna hade varit inne i köket och försett sig. De sa att de inte visste vems mat det var. Jo det är SANT.

Vi har kul nästan jämt.

Fredag igen, och jag är helt slut. Skulle varit ledig veckan som gick, men det blev bara två halvdagar. I morgon lördag skall jag på initiationsrit avslutning. En av mina dagvakter har en son som blivit omskuren och fått sin manlighets initiation under en månad ute i bushen. I morgon är det fest, gåvor och mat, släkt och grannar samlas för att fira den nyblivne “mannen”, som också nu har fått ett nytt namn. De unga männen får ett nytt namn som symboliserar att de nu har lämnat barndomen bakom sig - även om “mannen” bara är 10 år.

Ausi återvände igår och reste vidare idag. Två av gästerna har rest och den tredje åker i morgon. Det kommer att bli tyst i huset. Lindsy reser på Söndag. Hon har fått ett nytt jobb i Sydafrika. Full snurr alltså.

Det är fullmåne i kväll och som vanligt känner jag mig lite “mångalen”, dvs. magen snurrar, tankarna flaxar runt i vilda cirklar och själen känns lite allmänt småorolig men på ett positivt sätt. Jag brukar drömma vilda drömmer under fullmåne.

Vi har fått vatten idag, så nu kan vi spola i toaletten och duscha igen. Tack och lov för goda grannar. Nina har fått ta emot ett och annat dusch - och toalett besök de här senaste dagarna. I morgon skall mina gäster, Elsa, Joakim och Gabor till Monapo för en heldagsutflykt. Det är visst internationella handikappsdagen, om jag har förstått det hela rätt, så handikapp föreningen i Monapo har ordnat med fest i morgon.
Vet du vad? Jag har varit ledig idag! Skulle egentligen varit ledig hela veckan, men tyvärr har det inte varit möjligt, men idag har jag i alla fall kunnat vara hemma. Det var så skönt att sova ut i morse. Oj vad tråkigt jag skriver i kväll, men lite tråk-skrivar-dagar får man väl ha. eller hur?