Begravning av en kollega och god vän
Änkan, en relativt storvuxen kvinna gråter högljutt alltmedan hon sitter hopsjunken på den traditionella stråmattan utanför huset. Maken, som varit sjuk i 6 år dog i går natt. Det har varit år av sjukdom, behandlingar, hopp och förtvivlan, blodtransfusioner, diet instruktioner , traditionella behandlingar och allt som hör till när någon är kroniskt sjuk i AIDS. Sjukan sprider sig och ingen vet vem som är den nästa. Man kan inte se vem som bär på viruset, vem som lever i ångest över att kanske vara smittad. Det är bara ett fåtal som har modet att gå för en test.
Jag sitter här i värmen tillsammans med kolleger, grannar, vänner och släktingar. Alla är tysta, inte ens barnen bråkar. Vi har alla vetat att denna dagen skulle komma.
Inne i huset har de manliga släktingarna tvättat av kroppen, dekorerat med blommor och lagt locket på kistan. Vi är många här, alla passerar förbi kistan, sedan bärs den ut på framsidan av huset. En sorts präst talar, kvinnorna sjunger, man ber “Fader vår”, mer sång och mer bön. Därefter bär vi kolleger kistan till bilen för vidare transport till kyrkogården.
Graven har grävts DJUPT, flera meter, ovanligt djupt. Men jag förstår, man är rädd för gravplundrare som tar likdelar. Likdelar som används i häxceremonier med skumma medicinmän. Solen värmer, vi svettas, kvinnorna fortsätter att sjunga, det är riktigt vackert. Kistan tas emot av män som klivit ner i graven, sedan kommer de upp en efter en. Änkan kastar den första handen med jord, sedan följer alla kvinnorna efter, och slutligen tar männen spadar och fyller graven. När en kulle har bildats går alla förbi och sticker ner en blomma i jorden. Några ljus brinner i en halvcirkel och alla oranga bommor lyser som eld på den lilla kullen. Plötsligt blåser en fisk vind, solen går tillfälligt i moln.
Vi återvänder nu alla till sorgehuset för en ceremoniell handtvätt och ett sista ord till änkan. Det var en vacker begravning, värdig en man som Papsseco.
sv: God jul och gott nytt år på dig också :)
å Det rinner tårar på min kind . Så orätt visst livet är , kan inte med ord förklara hur djupt din blogg tränger in .
Så stora kontraster vi lever i , Här ska det till att firas jul , men när jag läser om detta så är blir jag så ledssen vill åxå hjälpa dom som har det så mycket svårare än vi . Jag skönker pengar varje månad hoppas verkligen att dom kommer rätt.
Stor kram till dig du är så oerhört viktig person o bland stora kontraster .
kram .
Du skriver så levande..att man nästan kan sluta ögonen och inbilla sig att man är där! Sorglig historia..men misstänker att du kanske blivit "van"
God jul till dig med :)
Återigen slår det mig hur världen du lever i ter sig som på film eller som i en bok. En liten planet men så olika liv i olika delar av världen. Men ändå samma på något sätt. Liv, kärlek, törst, sorg, glädje, död, detta delar vi allihop. Du beskriver begravningen så fint, det känns som jag varit med en stund. Tack - det manar till eftertanke.
Helt surrealistiskt är det också om det stämmer att ni köper våra kläder från Sverige där nere. Köper? Jag trodde att det man gav till Afrikahjälpen delades ut gratis på plats? Hursomhelst, ett GÄNG kläder kommer att hivas ut härifrån. Senast idag var jag på besök hos min kompis som har åtta barn och gav henne tre jättestora kassar med kläder.
Kram till dig!
