Gus
Han snurrar in i mitt vardagsrum som en tornado på rymmen. Munnen går i ett, han pratar oavbrutet, sätter på tea vatten, pratar vidare - öppnar kylskåpsdörren och letar efter smör och bröd. Då brister jag ut i skratt. Här kommer han, en tidig onsdags morgon, på väg till Malavi och sedan vidare till Sydafrika. Har inte sett honom på flera månader, vilket är skönt. Stressen som strålar ut från honom är nästan självlysande, och jag kan inte låta bli att bli påverkad. Känner en stor tacksamhet att han inte längre är “mitt ansvar”, numera är han bara en riktigt god vän. Tack och lov!
Kommentarer
Trackback
