Resan till Ilha
Polisen stoppar mig, tittar på Noddy och tar ett steg baklänges. Hon sitter som vanligt på mina axlar när jag är ute och kör, denna gången på väg till Ilha och Eva. Skall nämligen fira julen på hennes restaurang tillsammans med en hel skara andra svenskar, danskar, finnar och annat trevligt folk.
Jag säger: Hon bits inte, hon skäller inte och hon pratar inte. Perfekt resesällskap. Han ler och frågar vart jag skall, samtidigt som han tittar på mina splitter nya däck. Jo du tänker jag för mig själv. Titta du bara, jag har alla papper i ordning, självlysande västen i handskfacket, två trianglar bakom baksätet, lampor och signaler fungerar. Vi småpratar lite till och han undrar varför min organisation inte fixar in hans son på ett jobb. Jag ler extra snällt tillbaka och säger att jag är helt maktlös när det gäller personalfrågor. Fem minuter senare är jag åter på väg.
Nästa prövning är desto värre. Bron till Ilha är 3 km lång med mötesfickor var 500 meter. Dessutom pågår renoveringsarbeten, så bron är belamrad med plåttunnor fyllda med cement för att tvinga bilarna att åka Zia zag och ta ner farten. Det är TRÅNGT mellan tunnorna. Efter två kilometer står jag nos mot nos med en av alla dessa minibussar fyllda av folk. Ingen av oss vill backa tillbaka och jag har tre bilar bakom mig. Men å andra sidan, hans bil är full av folk och han har förmodligen inga backspeglar som fungerar. Efter ett envist tjurande från min sida i minst tio minuter, så beslutar jag mig för att backa och Zia Zacka mellan tunnorna baklänges. Sedan vinkade vi glatt åt varandra och alla passagerarna skrattade. Typiskt Mozambique,
