Tant Greta som kom tillbaka.

Huvudstaden växer verkligen in i mig. Känner hur jag trivs bättre och bättre för varje dag. Nåja, Maputo är en liten huvudstad men i full utveckling. Det byggs nya höghus i nästan varenda kvarter, och min kritiska blick stirrar på armerings järnen- är det tillräckligt många, är de tillräckligt tjocka? Är pelarna jämt gjutna och verkar plattorna mellan våningsplanen vara av rätt tjocklek. Jag har redan sett vilka hus som jag absolut inte skulle kunna tänka mig att bo i. Kan just föreställa mig en liten jordbävning där markytan vibrerar lite i sidled. Tror nog att en hel del av dessa nya husen skulle ramla ihop som korthus. Det finns ju inga sidostabilisatorer, bara tunna pelare rakt upp. Huamensan…..Nåja, jag har i alla fall inte råd att köpa någon lägenhet i något av dessa husen. En tvåa kostar 400 000 USD, och detta i ett land där 70% av befolkningen lever på 1,25 USD per dag.

Nåja, nu skall vi inte bli pessimistiska… Nej då.

Jag var på Hälsoministeriet idag på ett möte och sprang på flera gamla bekanta från “förr”. Efter 16 år här i Mozambique, så har jag ju lärt känna en del personer, som nu har klättrat upp på den sociala och professionella skalan. Kul att se, hur de som var smådoktorer när jag kom till Mozambique, nu sitter i ledande positioner i landets hälsoministerium. Idag träffade jag två av dem.

Den ena var med i vårat “vilda discogäng” när vi var ute och dansade till sena morgontimmarna flera dagar i veckan, och vi brukade avsluta med en gemensam frukost innan vi gick till våra jobb. (Vi var faktiskt helnyktra, eftersom ingen egentlige drack) Men det var då. Skulle aldrig orka med det tempot idag. Men oj vad kul vi hade!

Sju dagar kvar på detta jobbet. Känner en kittling av frihet och förväntan. Kommer till Sverige på semester den 7 maj och åker tillbaka till Moz någon gång i juni - juli eller augusti. Har sökt ett jobb, blivit intervjuad, men vet egentligen inte om jag vill ha det - om jag nu skulle få det. Jobbet kan liknas vid att sticka huvudet in i en bikupa full med irriterade bin (som inte sticks). Det är ett projekt som täcker hela landet och 122 förlossningsavdelningar. Det handlar om kvalitets förbättringar och att förmå kvinnorna att föda sina barn på en sjukvårdsinrättning i stället för hemma med grannars hjälp. Visserligen är det ett område som jag känner mycket för - men oj vad mycket det innebär.

Behöver semester nu för och tänka över min situation lite mer i lugn och ro. Vill ju också tillbringa lite tid i mitt hus i Nacala. Nåja, vi får se.

Nu har jag i alla fall druckit min tredje kopp Roibos tea och ätit en stor skål med fruktsallad. Mår gott och Radio LM (Lourenco Marques som är det koloniala namnet på Maputo) spelar gamla godingar. Hundarna skäller utanför, det är prat-skäll, de kommunicerar med grannhunden som är en liten sort, med ett klent men ganska sött skall. Det är tidig kväll och mörkt ute. Tror jag skall läsa lite i min Kindle läsplatta. Har laddat ner en massa intressanta böcker som bara väntar på att bli lästa.

En lat och skön helg har just passerat i sällskap med “Flickan som lekte med elden” av Stieg Larsson. Känner mig så otroligt privilegierad som har tid att läsa, och bestämma över min egen tid.

Gårdagen, långpromenad i ett svagt avloppsdoftande lagom varmt Maputo, kvällen popcorn, tea och en film tillsammans med några vänner, vinflaskan stod på bordet, men ingen iddes öppna den. Så det kan bli. Kram alla och ladda upp väl inför nästa vecka.

Sitter i bilen, det är varmt, min kollega letar efter “hemligheten”, dvs. knappen som slår av larmet. Hon hittar den och startar bilen. På väg ut genom porten ringer telefonen, hon svarar - stannar för en liten stund. Men eftersom vi är sena, börjar hon köra alltmedan hon är djupt engagerad i ett samtal med en annan kollega i ett av ministerierna. Först måste vi passera F där jag skall signera några dokument och sedan snabbt iväg till Baixan och USAID huset. Väl där börjar nästa krångel. Den bepansrade ytterdörren är stängd och får endast öppnas av en speciell vakt som ser oss genom en glasruta från insidan. Flygplatskontroll där allt som kan pipa måste läggas i en korg och vi passerar genom “bågen”. Nästa station, lämna ifrån sig sin legitimation, bli registrerad med alla uppgifter möjliga, få en besöks skylt och sedan sitta ner och vänta i ett par ganska bekväma fåtöljer. Nu väntar vi på en följeslagare. Ingen får nämligen gå vidare in i byggnaden utan följeslagare. Nästa låsta dörr och sedan äntligen på väg upp till 8e våningen i en överfull liten varm hiss.

20 minuter försenade närmar vi oss konferensrummet. Är ni dom från hissen? Frågar ansvarig mötes arrangör. Vi tittar på varandra och undrar vad han menar. Visst kom vi upp med hissen….. Nej dom som fastande för 20 minuter sedan. Nej vi har inte fastnat i hissen.

Många bekanta ansikten, glada återseenden och handskakningar. “De fastande” anländer och mötet startar så småningom och blir riktigt produktivt. Några timmar senare är vi på väg ner genom byggnaden igen, med officiell följeslagare. Vi åker i hissen som hade stannat några timmar tidigare, känner oss kollektivt modiga och fnittrar lite nervöst och alla börjar pladdra och skratta när vi är nere och dörren öppnas.

Så skall vi åka tillbaka till kontoret. Vi har nu blivit fem personer i stället för två, och bilen är tyngre än när vi kom, så botten skrapar i rejält mot den stora stenen som befann sig under bilen när vi parkerade. Oljetråget tänker jag, men håller tyst.

Men innan vi kan åka tillbaka till kontoret, så skall min kollega till balettskolan för att se om hennes dotter är med på antagningslistan, sedan till shoppingcentret för att hämta något superviktigt, väl avklarat så vill inte bilen starta igen. Men efter hundra tryckningar på den lilla låsknappmojängen så går det plötsligt igen och vi snirklar oss ut ur den överfulla parkerings platsen. Sedan måste vi fylla på luft i däcket som har gått i botten på vänster framhjul, och efter det skall vi lämna av de andra tre vid deras kontor och så ÄNTLIGEN är vi på väg till vårat eget kontor.

Det blev alltså inte speciellt många timmars effektivt arbete idag.

Vaknade i morse med rejält ont i halsen. Egentligen började det redan igår kväll. Varmt ute, går i snabb takt till jobbet, svettas rejält och sedan direkt in i ett nerkylt air-konditionerat kontor. Så egentligen är det ju inte så konstigt. Men nu känner jag mig ynklig och tycker lite synd om mig själv. Skall gå in på internet biblioteket och se om det finns något spännande att låna. Vill läsa något roligt.

Dagen börjar med att jag tar emot tre stycken besökare, en konsult och två andra som representerar en annan organisation. De vill prata om hälsa och nutritionsprogram. Vi startar som alltid med artiga fraser och utdelning av visitkort, som man sedan lägger framför sig, så man vet med vilken man pratar :)

Vi är seriösa, lyssnar diskuterar och bollar idéer, hur de kan de hjälpa oss? De har bara 9 månader kvar av projektet och kanske en förlängning på 6 månader. Med ens bryts isen och tankarna flödar flygande lätt, i både den ena och den andra riktningen. Konsluten från USA lider av jetlag och klimakteriebesvär, svettas och har inte sovit i natt. Vi är tre kvinnor och en man runt bordet. Systerskapet bryter igenom och vi delar tips, pratar om de bästa multivitaminpreparaten, omega3, calcium, och annat livsnödvändig för en kvinna över 50. Mannen i sällskapet ler lite frånvarande och undrar nog vad som hände. Snart nog glider vi tillbaka in på spåret igen och mötet får ett resultat - det skall göras en studie/undersökning planering och uppföljning av tidigare processer och såsmåningom skall det hela leda fram till en omfattande kartläggning av våra mest fundamentala problem, med ett förhoppningsvis realistiskt förslag på åtgärder. Ibland undrar jag - Vad är det vi sysslar med egentligen???

En bra dag. Möten och en massa prat, diskussioner och beslut. Någon kör sitt eget race, utbildar folk i ett program som ännu inte blivit godkänt av ministeriet, kallar det pilot testning, men fortfarande ännu inte godkänt. Det är problemet med givare som kommer in med stora resurser, de anser sig veta bäst och kör bara på. Det är inte lätt för ett fattigt utvecklingsland att stå emot en sådan “utpressning”. Ministeriet har faktiskt en riktigt bra och väl genomtänkt plan, som tagits fram i samarbete med många olika partners, och vi är en av dem. Men så kommer stora hammaren och slår till. Det är inte dåligt det de gör, men det stör strukturen i den stora planen och skapar förvirring. Men jag är glad, för jag vet att ministeriet är på gång och flera andra givare är med på noterna. Känns bra, det fixar sig alltid.

Den 3 januari fick jag en dagbok av logistik assistenten på jobbet. Mörkblå med mjuka vadderade pärmar i A5 format och med många rader att skriva på. Men nu hade jag ju redan införskaffat en röd trivsam mysig liten Filofax i Sverige. Alltså, dagboken hamnade på soffbordet framför TV,n i vardagsrummet. Eftersom den låg där, och fortfarande ligger där, har det blivit en vana att skriva några raders reflektioner över den gångna dagen. Det liksom bara händer, när jag ändå sitter där med min kopp Roibos tea och en macka på kvällskvisten. Vem skriver jag dagbok för? Svar: Mig själv. Liksom bloggandet har dagboken blivit ett sätt att rensa ut dagen, med den skillnaden att i bloggen måste jag sortera och ta vissa hänsyn, medans dagboken är helt ocensurerad. Jo faktiskt, helt ocensurerad.

Tankarna flyger vidare. Om jag hade levat i ett komplicerat förhållande, då skulle ju en ocensurerad dagbok kunna bli ett sätt att kommunicera. Alla skulle ju kunna skriva vad de tänker och känner, sedan läsa varandras dagböcker med löfte om att inte verbalt kommentera eller kritisera. Skulle det kunna funka???? Nåja, det var en lös tanke. Men många gräl bottnar ju i missförstånd mellan varandra.

Ibland händer det att man helt plötsligt får K-O-N-T-A-K-T med någon. Det hände idag. Jag hade tagit mig en promenad ner till baixan, dvs. det gamla centrumet i Maputo. Gick runt i olika affärer och provsatt stolar och fåtöljer. Har fått för mig, att jag vill ha en alldeles egen skön fåtölj, som jag kan sitta i under flera timmar och läsa eller skriva - utan att få ont i ryggen eller bli stel i rumpan. Jag är ju inte speciellt väl “vadderad” själv om man säger så. Vid min snart hundrade fåtölj kommer ett par förbi, och dom frågar då helt spontant. Har du fastnat? Så skrattar de gott och går vidare.

Sedan träffar jag dom igen vid rulltrapporna och då bara brakar det loss. Vi pratar om språk, jobb, Mozambique, utbildnings idéer och jag vet inte vad. Vi har aldrig förr träffats, men det känns som om vi har känt varandra hela livet. Vi ger varandra några varma kramar och skils åt. Märkligt. Med en varm känsla i själen, hoppar jag lite senare in i en Tuk Tuk, alltså en trehjulig moped-taxi som sakta för mig hem igen, alltmedan musiken skrålar ut genom högtalaren alldeles bakom mitt huvud. Jag skrattar gott och känner mig lycklig.