Tant Greta som kom tillbaka.

Huvudstaden växer verkligen in i mig. Känner hur jag trivs bättre och bättre för varje dag. Nåja, Maputo är en liten huvudstad men i full utveckling. Det byggs nya höghus i nästan varenda kvarter, och min kritiska blick stirrar på armerings järnen- är det tillräckligt många, är de tillräckligt tjocka? Är pelarna jämt gjutna och verkar plattorna mellan våningsplanen vara av rätt tjocklek. Jag har redan sett vilka hus som jag absolut inte skulle kunna tänka mig att bo i. Kan just föreställa mig en liten jordbävning där markytan vibrerar lite i sidled. Tror nog att en hel del av dessa nya husen skulle ramla ihop som korthus. Det finns ju inga sidostabilisatorer, bara tunna pelare rakt upp. Huamensan…..Nåja, jag har i alla fall inte råd att köpa någon lägenhet i något av dessa husen. En tvåa kostar 400 000 USD, och detta i ett land där 70% av befolkningen lever på 1,25 USD per dag.

Nåja, nu skall vi inte bli pessimistiska… Nej då.

Jag var på Hälsoministeriet idag på ett möte och sprang på flera gamla bekanta från “förr”. Efter 16 år här i Mozambique, så har jag ju lärt känna en del personer, som nu har klättrat upp på den sociala och professionella skalan. Kul att se, hur de som var smådoktorer när jag kom till Mozambique, nu sitter i ledande positioner i landets hälsoministerium. Idag träffade jag två av dem.

Den ena var med i vårat “vilda discogäng” när vi var ute och dansade till sena morgontimmarna flera dagar i veckan, och vi brukade avsluta med en gemensam frukost innan vi gick till våra jobb. (Vi var faktiskt helnyktra, eftersom ingen egentlige drack) Men det var då. Skulle aldrig orka med det tempot idag. Men oj vad kul vi hade!