Oj oj oj, det här har inte varit lätt.
Hej Igen från Mozambique
Bor I huvudstaden sedan slutet av 2010, med ett helt annat liv än i Norr. Jobbar numera som konsult med nutrition och hälsa som specialitet. Det är ett enormt sug av nutritionister, och än så länge väldigt få inhemska. Nja, jag är inte någon formellt utbildad nutritionist, men har praktisk erfarenhet sedan 2003 med vad som heter ”food security and nutrition programs” här i Mozambique, så en del har jag lärt under dessa åren.
Är numera anställd av Danska ambassaden som nutritions-konsult med ett landsbygds focus.
Mitt jobb består av möten, möten och mera möten här i Maputo, men också en hel del resor till ett par olika landsting.
Men varför nutrition?
Det är enkelt att svara på med några klara fakta:
Närmare häften av alla barn under fem år är kroniskt undernärda här i Moçambique. Paradoxalt nog är det fler undernärda i Landsting med hög matproduktion. Det har sin förklaring, men det vill jag inte skriva om nu.
Om ett barn svälter och inte får tillräckligt med vitaminer och mineraler från fosterstadiet och fram till två års ålder, är det hög risk att detta barn
1. Har svårt att lära sig läsa och skriva
2. Har svårt att få en bra utbildning med ett någorlunda välbetalt jobb
3. Blir som vuxen ofta överviktig på grund av att kroppen blev programmerad för överlevnad genom att sänka ämnesomsättningen och ”spara allt” som kom in i munnen.
4. Diabetes, hjärt-kärlsjukdomar och sämre immunförsvar – vilket leder till ökad sjukfrånvaro och högre dödlighet.
5. Undernärda blivande mödrar föder undernärda barn som växer upp och fortsätter föda undernärda barn. En ond cirkel.
Tag så i beaktande att närmare hälften av landets befolkning är under 15 år.
MEN DET FINNS HOPP!
Folk blir mer och mer medvetna, och nästan alla föräldrar vill att deras barn, även flickor, skall gå i skolan. Det finns skolor i alla hörn av landet, även om det är under ett träd.
NU skall jag inte trötta ut dig med mer torra fakta, men återkommer en annan dag med lite exempel på vad som är på gång.
Till dess, njut av att du fötts i den priviligierade delen av världen.
Vilken skön helg!
Mannen i gula jackan.
Den enarmade mannen har inte suttit på sin pall utanför restaurang Mundos på länge. Lite fundersam blir man ju när en av gatu-figurerna plötsligt försvinner, ja till och med lite orolig. Men idag när jag passerar var han på plats, och jag kände en lätt glädje över att se att han verkade OK. Jag stannar, vi skakar hand, och växlar några ord. Han har varit sjuk i lunginflammation, men är nu bättre. Hostan är nästan borta och nu orkar han gå ut igen, ta promenaden till sin egen inmutade plats där han sitter på sin gula pall och tittar på alla som går förbi, växlar ett och annat ord med de unga försäljarna av illegala DVD filmer eller grabbarna som putsar (=rispar) bilar med smutsiga trasor. Känns gott att allting är som vanligt igen.
Tillbaka
Vem är han egentligen?
Varje dag sitter han där, på en liten pall strax utanför restaurang Mundos i Maputo. En storvuxen man i 70-års åldern, på huvuet en röd keps och ena armen amputerad, vänliga ögon och en mun son nästan alltid ler. Han ser ut att trivas med sitt liv, trots handikapp och inget jobb. Han sitter där han sitter och tittar på folk som passerar förbi, pratar med vakten i huset intill eller grabbarna som frenetiskt putsar några bilar. Det händer att jag sticker till honom en liten summa, och då lyser han upp, skrattar och tackar. Han tillhör inte de allra fattigaste, har förmodligen en liten minimal krigspension och kanske några barn i närheten. Han tigger aldrig, men det känns gott att ge honom det där lilla extra. En dag skall jag fråga honom om jag får intervjua honom om hans liv. Är faktiskt lite nyfiken på vem han egentligen är. Maputo, liksom alla andra stora städer har en massa intressanta öden, som på ett eller annat sätt tar sig igenom livet, dag efter dag, år efter år. Ibland undrar jag hur de gör.
Det blir kallt idag.
Det blir kallt idag, 25 grader sa de på TV. 82-åriga Beatrice kommer ut från sitt sovrum, väl påklädd i en stor tjock stickad brunorange tröja. Hon går böjd av ålder och smärtor i sitt vänstra ben. Det blir kallt repeterar hon, så att jag för säkerhets skull har fått meddelandet. Jag nickar och svarar, jag det ser ut att bli en kall dag idag. Har redan stått en bra stund framför balkongdörrarna och betraktat den gråmulna himlen och lyssnat till vinden som fortfarande piskar upp skum på vågorna i havet. Funderar på om jag skall ta den svart vit randiga långärmade T-tröjan idag. Den har legat nerpackad en längre tid, men nu är det nog dags att byta till vintergarderoben. Går ut i köket, sätter på tevatten, brer en smörgås och gör mig beredd på att äta frukost i salongen. Har just satt mig ner när Beatrice kommer, och än en gång konstaterar att det blir kallt idag, men denna gången är hon nere på 23 grader. Det är illa, vi fryser i Maputo.
Oväder och prestationsångest
Vinden har bråttom och havet är upprört, de fem små segelbåtarna i småbåtshamnen guppar hit och dit som om de dansar twist. Det tjuter och viner i springan under dörrar och emellan otäta fönster i lägenheten. För femton minuter sedan ”gick” strömmen och jag drog en lättnandes suck att jag hade hunnit hem ett par minuter innan. Annars hade det blivit en bra stund i en mörk hiss mellan botten och 13:e våningen.
Jag är INTE nöjd med min dag. Prestationsångesten blommar och det är så svårt att acceptera att jag inte har skrivit minst fem förberedande sidor idag. Har börjat på en manual för utbildning av traditionella by-ledare, där de skall påverkas i att inse vikten av att vaccinera alla barn, ge dem A-vitamin ersättning och avmaska när magarna är stora som om de vore gravida. Ledarnas makt är enorm. Om en ledare säger att man inte skall vaccinera sitt barn (av rädsla för att befolkingen skall förgiftas), så ser föräldrarna till att ”skydda” sina barn och håller dem undan när det är Vaccinations- och hälsokampanjer.
De flesta av by-ledarna är äldre, varken ser eller hör och har inga eller minimala läskunskaper. De skall utbildas av halvfrivilliga hälsoarbetare som fått en 18 månaders kurs i förebyggande hälsovård och viss akutsjukvård. Så nu skall jag tänka till. Skallen är full av idéer, men de måste sorteras, organiseras, spaltas upp, värderas och omvärderas, tas med, tas bort…..Teckningar, bilder, översättning till lokalspråk, vem gör det? Vi har ju 16 olika lokalspråk här i Mozambique. Men det blir nog bra till slut. Det är ju inte första gången jag skriver en manual. Börjar nästa tycka att jag är lite ”Manual-expert”.
Massor av båtar
Sitter på balkongen och äter min frukost med te, fruktsallad och en skål med mysli. Njuter, det är en mulen morgon och ännu svalt i luften. Bor på 13e våningen i centrala Maputo, (huvudstaden i Mozambique), med utsikt över havet. Just nu ser jag en lastbåt på redden, sju mindre motorbåtar och sjuttionio små fiskebåtar. Det är en lugn vindstilla morgon, jag är bättre i halsen och känner livet återkomma.
I kväll skall författaren Mia Couto lansera sin sista bok och jag har blivit inbjuden DET ser fram emot - att mingla lite. Bra inledning på helgen.
Jäklar - inte nu igen!
Tungt i bröstet, röd i halsen, torrhosta, tjock i skallen – nej jag vill inte mer!
Har just avslutat en antibiotika kur i förrgår och dessförinnan en ganska tuff malaria kur. Nu vill jag vara frisk och göra något annat än att ta det lugnt.
Liten tröst, har i alla fall skickat iväg mitt 1a draft på 35 sidor av min rapport. Nu får Carlos ta vid och språk granska, sedan skall chefen säga sitt och sist går det till översättning från portugisiska till engelska. Den biten får någon annan ta - tack och lov. Vet precis vem som är läst lämpad och som gjort ett superbra jobb innan. Nu vill jag bara gå hem och krypa ner i sängen. Tyck synd om mig – det hjälperL
Tid är pengar - eller??? Men det har inte “banken” fattat än.
4 bankbesök = en hel arbetsdag.
Fyller i en blankett speciellt avsedd för oss som skall lösa ut en check eller ta ut pengar från USD kontot. På denna biljetten skall jag skriva att jag skall resa utomlands, annars får jag inte mina pengar i USD.
Får inte ta ut mer än 5000 USD per dag. Tänk om jag vill ta ut 6000 - då måste jag ha två checker och sedan återkomma nästa dag för de resterande 1000.
Väntar i kö till kassan i mellan 60 till 90 minuter
I kassan 10 - 15 minuter. Mina dokument fotokopieras, min signatur kollas mot databasen.
Banken ringer till kontoinnehavaren för att kolla att det är riktigt att jag har en check på 5000 USD.
Sedan ringer banken till huvudbanken för att verifiera att jag får ta ut 5000 USD.
Under tiden blir jag hänvisad till den lilla blå soffan, och om det finns plats så sitter jag snällt ner och väntar i 30 - 60 minuter. Annars får jag stå. Bara en två sits soffa finns tillgänglig.
Kallas fram till kassan.
Checken stämplas med tre olika stämplar, tjänstemannen skriver en massa på baksidan av checken med speciell röd penna.
Sedan drar han två streck över checken och så till sist får jag mina sedlar.
Ödmjukt tackar jag, banken har än en gång beviljat mig tillstånd att ta ut mina egna pengar och två timmar av min arbetsdag är förlorad.
Gissa om jag saknar gamla hederliga NORDEA.
I förbund med spindlarna
Jag har slutat döda spindlar. Upptäckte att för varje dödad spindel kom det hundra millimetersmå ljusbruna myror och minst tio myggor. (potentiella malariabärare)
Så nu hälsar jag varje liten svart hoppande spindel med ett glatt HURRA och VÄLKOMMEN!
SjukVÅRD vart tar den vägen?
Har en god vän som blev inlagd på sjukhus i Skåneregionen natten till fredag. Blodpropp i båda lungorna, svårt att andas och hjärtat var inte helt med på noterna - med andra ord han mådde inte speciellt bra, varken då eller nu. Till saken hör, att han vet att hans tid snart är ute. Ingen panik, ingen förträngning av fakta, han städar ur sin bostad, han skriver sina avskedsbrev och tar adjö av livet. Helgen på sjukhuset kom och helgen gick, tankar och frågor hopade sig i hans huvud, behovet av att få prata med en läkare växte för var dag. Men ingen doktor i sikte, åtminstone inte för någon patient. Förmodligen har doktorn varit en vända på avdelningen, kollat i lab listor och frågat sjuksköterskorna hur patienterna mår. Det är detta som SKRÄMMER MIG! Besparingsivern inom den offentliga sektorn, inom sjukvården, gör att vi INTE HAR RÅD att ta hand om varandra. Sverige ett välfärdsland som inte har tillräckligt med läkartid för att tillgodose de mest basala mänskliga behovet – att få prata – att få fråga.
Flyttat igen.
Undrar hur många gånger jag flyttat i mitt liv. Hur många sängar har jag sovit i, och hur många kuddar har givit stöd åt mitt sovande huvud?
I kväll befinner jag mig på 13e våningen av 20 i centrala Maputo. Det blåser ute och jag kan höra havet, någon ser på TV och en bil modell större är på väg mot marginalen (kustvägen). Sitter i en skön, ren och lagom bred säng, tillverkad av vitlackade stålramar med guldknoppar lite här och där.
I morgon skall jag “flytta” hem till en kollega i en vecka. Hon skall nämligen resa utomlands och hunden behöver sällskap. Har idag blivit presenterad för den lilla/stora knubbiga och lagom muskulösa och gräsligt fulsnygga hunden. Han ansikte är ett enda virrvarr av rynkor, men ögonen är fria efter att han blivit opererad. Han är 10 år och jag kände genast att vi var goda vänner. Saknar min egen Noddy, som av praktiska skäl inte fått flytta med hit ner till Maputo. Så nu får denne gamle gossen fylla mitt behov av hundkontakt i en hel vecka. Skall bli riktigt mysigt.
Vi väntar och väntar och väntar....
Sömnlös natt
Vänner med cancer och jag kan inte vara nära, vänner med AIDS och jag kan inget göra, snart jul och ett nytt år igen, drömmar och förhoppningar. allt i en enda salig röra.
Har i alla fall bryggt mig en stor härlig kopp Roibostea, det börjar ljusna ute, fåglarna kvittrar och jag hör hur vakterna runt omkring börjar sopa rent på gårdar och trottoarer. Snart vaknar ett Maputo till en ny Söndag. Kram alla och glöm inte "CARPE DIEM"
MTV
Usch vad jag är gnällig.
Negativt och Positivt
Solvarma stora söta mangos, jag mumsar och fruktsaften rinner runt munnen, ner över mina händer och underarmar. Himmelska smak.
Kanonförkyld, näsan rinner som en öppen kran, bomull i hela huvudet, kli i halsen och nästan panik när stämbanden hotar låsa sig.
Precis nu, ett rejält tropiskt regn, åska i fjärran och en stark vind som får myggnätsdörren att slå.
Behagligt svalt i luften, DSTVn (Parabol-TVn)strejkar.
I morgon är det nog bättre
Packar väskan igen
Jag ser i alla fall fram emot att komma uppåt landet igen. Träffa en del gamla vänner och höra vad som hänt sedan sist. Skall också sova två nätter hemma hos Nina, en annan svenska. Sedan bär det av ut till tre distrikt. Jag vet inte vilka, eftersom provinsdirektören för hälsa måste få säga sitt.
Jag och min kollega skall göra en undersökning och förhoppningsvis komma fram till något resultat till mitten av December. Jag kommer kanske att berätta mer här i bloggen. Vi får se.......
Ett år i resväska
Ja, så känns det faktiskt. Det är nu ganska exakt ett år sedan jag lämnade Nampula och ett stadigt jobb. Har inte ångrat mig en sekund, men nu börjar det kittla i helyllegenerna igen. Ett år med resande hit och dit - kul men nu får det snart ta slut - eller…….
