Vem är han egentligen?
Varje dag sitter han där, på en liten pall strax utanför restaurang Mundos i Maputo. En storvuxen man i 70-års åldern, på huvuet en röd keps och ena armen amputerad, vänliga ögon och en mun son nästan alltid ler. Han ser ut att trivas med sitt liv, trots handikapp och inget jobb. Han sitter där han sitter och tittar på folk som passerar förbi, pratar med vakten i huset intill eller grabbarna som frenetiskt putsar några bilar. Det händer att jag sticker till honom en liten summa, och då lyser han upp, skrattar och tackar. Han tillhör inte de allra fattigaste, har förmodligen en liten minimal krigspension och kanske några barn i närheten. Han tigger aldrig, men det känns gott att ge honom det där lilla extra. En dag skall jag fråga honom om jag får intervjua honom om hans liv. Är faktiskt lite nyfiken på vem han egentligen är. Maputo, liksom alla andra stora städer har en massa intressanta öden, som på ett eller annat sätt tar sig igenom livet, dag efter dag, år efter år. Ibland undrar jag hur de gör.
härligt litet inlägg. Jag kan nästan se honom!
Jag har också tänkt det där med olika människoöden och tror att alla människor har något intressant att berätta som man kan lära sig av...
