SjukVÅRD vart tar den vägen?
Har en god vän som blev inlagd på sjukhus i Skåneregionen natten till fredag. Blodpropp i båda lungorna, svårt att andas och hjärtat var inte helt med på noterna - med andra ord han mådde inte speciellt bra, varken då eller nu. Till saken hör, att han vet att hans tid snart är ute. Ingen panik, ingen förträngning av fakta, han städar ur sin bostad, han skriver sina avskedsbrev och tar adjö av livet. Helgen på sjukhuset kom och helgen gick, tankar och frågor hopade sig i hans huvud, behovet av att få prata med en läkare växte för var dag. Men ingen doktor i sikte, åtminstone inte för någon patient. Förmodligen har doktorn varit en vända på avdelningen, kollat i lab listor och frågat sjuksköterskorna hur patienterna mår. Det är detta som SKRÄMMER MIG! Besparingsivern inom den offentliga sektorn, inom sjukvården, gör att vi INTE HAR RÅD att ta hand om varandra. Sverige ett välfärdsland som inte har tillräckligt med läkartid för att tillgodose de mest basala mänskliga behovet – att få prata – att få fråga.
Så borde det verkligen inte få gå till. Din gode vän skulle naturligtvis fått prata med en läkare. Men den svenska sjukvården lämnar en del att önska.
