Tant Greta som kom tillbaka.

Sitter i bilen, det är varmt, min kollega letar efter “hemligheten”, dvs. knappen som slår av larmet. Hon hittar den och startar bilen. På väg ut genom porten ringer telefonen, hon svarar - stannar för en liten stund. Men eftersom vi är sena, börjar hon köra alltmedan hon är djupt engagerad i ett samtal med en annan kollega i ett av ministerierna. Först måste vi passera F där jag skall signera några dokument och sedan snabbt iväg till Baixan och USAID huset. Väl där börjar nästa krångel. Den bepansrade ytterdörren är stängd och får endast öppnas av en speciell vakt som ser oss genom en glasruta från insidan. Flygplatskontroll där allt som kan pipa måste läggas i en korg och vi passerar genom “bågen”. Nästa station, lämna ifrån sig sin legitimation, bli registrerad med alla uppgifter möjliga, få en besöks skylt och sedan sitta ner och vänta i ett par ganska bekväma fåtöljer. Nu väntar vi på en följeslagare. Ingen får nämligen gå vidare in i byggnaden utan följeslagare. Nästa låsta dörr och sedan äntligen på väg upp till 8e våningen i en överfull liten varm hiss.

20 minuter försenade närmar vi oss konferensrummet. Är ni dom från hissen? Frågar ansvarig mötes arrangör. Vi tittar på varandra och undrar vad han menar. Visst kom vi upp med hissen….. Nej dom som fastande för 20 minuter sedan. Nej vi har inte fastnat i hissen.

Många bekanta ansikten, glada återseenden och handskakningar. “De fastande” anländer och mötet startar så småningom och blir riktigt produktivt. Några timmar senare är vi på väg ner genom byggnaden igen, med officiell följeslagare. Vi åker i hissen som hade stannat några timmar tidigare, känner oss kollektivt modiga och fnittrar lite nervöst och alla börjar pladdra och skratta när vi är nere och dörren öppnas.

Så skall vi åka tillbaka till kontoret. Vi har nu blivit fem personer i stället för två, och bilen är tyngre än när vi kom, så botten skrapar i rejält mot den stora stenen som befann sig under bilen när vi parkerade. Oljetråget tänker jag, men håller tyst.

Men innan vi kan åka tillbaka till kontoret, så skall min kollega till balettskolan för att se om hennes dotter är med på antagningslistan, sedan till shoppingcentret för att hämta något superviktigt, väl avklarat så vill inte bilen starta igen. Men efter hundra tryckningar på den lilla låsknappmojängen så går det plötsligt igen och vi snirklar oss ut ur den överfulla parkerings platsen. Sedan måste vi fylla på luft i däcket som har gått i botten på vänster framhjul, och efter det skall vi lämna av de andra tre vid deras kontor och så ÄNTLIGEN är vi på väg till vårat eget kontor.

Det blev alltså inte speciellt många timmars effektivt arbete idag.