Tant Greta som kom tillbaka.

Jorge fyllde 25 år igår. Flávia stod i köket hela förmiddagen och förberedde delikatesser på Brasilianskt vis med svarta bönor, någon fläsk-tärning-blanding, sallad och diverse annat. Vi tog också en tur till grossisten A@L där vi köpte 4,2 kg biff, 4 kg fläskfilé och 10 kycklingar. Det är inte ofta vi frossar i gott kött, men nu tändes grillen och inget kunde hindra oss från att bli rejält mätta. Fast i ärlighetens namn så hamnade förstås det mesta i frysen. Dessutom fick jag "hyra" in mig i Lottas frys med 9 kycklingar. Idag, dagen efter, har vi ingen elektricitet på hela dagen, så Jorge och Flavia spelar "dam", jag skriver och tänker på att jag också måste göra en Power Point presentation om mitt program som skall presenteras på Tisdag för cheferna från Maputo. Nu gäller det att batteriet i min jobbe-dator klarar några timmar, annars blir det natt jobb igen. Ingen fara, detta är sådant jag gillar att göra, så det känns inte alls tungt - tvärtom lite kul. Nu skall jag försöka koppla in mig på nätet med min nya mobil. Oj vad jag gillarv teknink!

Spanska, portugisiska, engelska susar runt i rummet, blandat med en och annan tanke på svenska. Detaljerad implementeringsplan diskuteras in i minsta detalj samtidigt som vi gör en ny års plan för nästa år som börjar i juli 2009. Vi är tre olika organsiationer i ett konsortium som skall enas. Hetsigt värre, för planen måste vara klar till  måndag morgon. Småkakor på bordet och vatten i flaskor, rummet är litet och varmt, svetten rinner och här sitter vi, åtta herrar och jag tätt tillsammans med var sin laptop framför oss. Genderbalansen är något skev, men tack och lov har jag en ganska bra uppsättning med testosteroner som kan aktiveras vid behov. För många år sedan var jag den enda kvinnan när jag läste till maskiningenjör och det gick alldeles utmärkt.  Just nu diskuteras det inköp av frö till 6000 speciellt utsatta hushåll av 137 000 totalt. Lagom intressant att delta i detaljerna så jag passar på att skriva dessa raderna i stället.

Hes och med "skavsår" i öronen, efter allt pratande och lyssnande. Tillbaka i Nampula, hel och hållen men med ett schema fullspäckat av diverse aktiviteter. Vet inte hur jag skall kunna hinna allt, och dessutom har en annan organsiation i förtroende meddelat att de gärna vill "stjäla" min coordinatör. Jag har tränat honom under en lång tid för att ta över efter mig, och nu vet jag inte hur det blir. Är i alla fall ute och fiskar lite efter andra jobb för min egen räkning. Har inte gjort några riktigt allvarliga försök än, men det beror mest på tidsbrist. Hinner inte söka på nätet under arbetrstid och när jag sent omsider kommer hem är jag helt slut. Dags för nya vyer som kan stimulera och inspirera.  Eller vad säger ni?

Att jobba här i Afrika är inte speciellt spännande, speciellt inte efter 13 år. Det finns en vardag vad man än gör och var man än befinner sig. Nu har min vardag blivit tråkig, tycker jag - speciellt idag när jag är astrött.

Så har jag för första gången landat på en landningsbana som är en gräsmatta. Lite väl spännande i min smak. Vi möttes av en polis med sin AK47:a väl synlig och Fuvela försvann snabbt in bland hyddorna för att leta reda på en latrin, piloten gick självklart fram till kanten av den så kallade landndingsbanan och kissade i vid stråle. Själv stod jag med benen i kors. Så kom då äntligen en folkswagen buss för att hämta oss. En folkswagenbuss, det betyder att de måste ha rimligt bra vägar här i Murrumbala. Det kändes tryggt. I Nampula är vi hänvisade till Landcruiser eller Toyota med fyrhjulsdrift för att komma fram till alla de ställen där vi arbetar. Det är kväll, jag sitter i min "svit" och lyssar på den Afrikanska nattens alla ljud, en och annan mänsklig röst tränger fram och i fjärran hör jag böneutroparen sjunga sin kallelse till bön. Har just monterat mitt sängtält som är ett myggnät i form av ett tält. När jag kryper in i det så kan inga loppor, spindlar eller andra kryp nå mig. Om en liten stund skall jag föröska koppla upp mig på internet för att se om jag kan skicka detta. Har köpt en ny Nokia och Jorge har visat mig hur man skall göra - så nu gäller det. Håll tummarna!

Ni skulle bara se henne, det lockiga blonda håret fastsatt i en jätteklämma mitt uppe på huvudet, där varje slinga hotar att slita sig vilken minut som helst. Vi har just delat en flaska rött vin,och nu sitter vi med varsin liten Eee Pc och surfar runt alltmedan Tvn surrar på, Jorge och Flavia spelar back gammon, hundarna rumlar runt, ja som ni förstår har Eva från Ilha de Mozambique kommit till stan. Vi surfar runt, Facebook presenterar den ena vännen efter den andra, glada utrop, oj då hon skall flytta till Brazilien! Honom har jag inte sett på många år! och så vidare. Ja även vi  "tanter" har hittat glädjen facebook världen. Det är fredag kväll och jag kopplar av. Kram alla.

Någonting är fel, mycket fel. Det började regna sent i går kväll och har regnat hela natten. NU, på morognen har vi 17 grader Celsius. Regnperioden är faktiskt över. Regn = Sommar och värme. Torrtid = Vinter och kyla. Men nu är det vinter och regn! Liknar mer en svensk midsommarafton. "Ur led är tiden och vi med den" var det någon som sa en gång. Undrar hur många lerhus som föll i natt.

Åter en dag tillända, en dag där hjärtat pumpat runt blodet fyllt av adrenalin, men på ett positivt sätt trots allt. Efter allt resande har jag nu tre dagar fyllda av möten, allt skall ske på samma gång. Bråttom bråttom, skriva under här, signera där, kolla budgetkoder för alla aktiviteter med 20 talet siffror per kod- är de korrekta eller inte? Ja det är så hektiskt så jag hinner inte ens irritera mig på vare det ena eller det andra som inte fungerar liksom - e-mailen till exempel. Kan bara ta emot men inte sända sedan i fredags i förra veckan. Gissa om mobiltelefon knapparna är lite slitna av alla sms, snart ser jag inte siffrorna längre på min gamla ljusblå Afrika anpassade Nokia.

- Var är vattnet? Frågar jag- Vilket vatten?

- Vattnet till i morgon!

- Det har redan åkt iväg med chaufförerna i dag.

- Är du säker?

- Ja, jag såg vattnet i köket innan jag gick hem.
Hon låter säker på rösten men trots det så har misstankarna slagit rot i min skalle. Inget vatten till besökarna i morgon är en mindre katastrof. De har kommit från Washington och USAID, och är inte vana vid vår Afrikanska värme. Det gäller att hålla dem nöjda och glada, annars riskerar vi inte få mer pengar till projektet. Dagens utflykt gick fint och flygturen med det lilla enmotoriga propeller planet tog cirka 45 minuter mellan Nampula och Lumbo. Jag passade på att berätta om Ilha, om Mozambique och om vårat projekt- speciellt nutrition och hälsa som är mina special områden. Jag var ensam från organisationen idag, vilket var en klar fördel, men i morgon kommer ytterligare 12 personer att delta. Då skall vi besöka några av de byar där vi har arbetat tidigare, så att besökarna får tillfälle att ställa frågor till mammorna, bönderna och byns lokala ledare. De kommer att med egna ögon få se hur bra vi har lyckats. Känner mig full av förtröstan eftersom jag vet genom en studie som gjorts att vi har 100% "sustainability" vad det nu heter på svenska, ett och ett halvt år efter att vi slutat ha kontakt. Alltså, folket fortsätter att praktisera vad de lärt, även efter att vi har lämnat området.

I kväll är jag hes efter att ha pratat hela dagen. Sitter redan i sängen under myggnätet och skriver. Jorge och Flavia har båda däckat framför TV,n, Jorge har feber och Flavia pysslar om. Allt är precis så bra som man kan önska.

Det var en gång ett stort och ståtligt träd. Stammen var den tjockaste som man någonsin sett, kronan var vid och yvig och det fick namnet Baobab. Men som med många andra vackra varelser tog det inte lång tid innan trädet utvecklade mindre trevliga sidor hos sig själv. Baobab var högfärdig, skröt om elefanterna som älskade dess frukter , hur det kunde ge vatten till en törstande vandrare och dessutom talade det illa om sina grannar. Då blev Gud vred. Han tog tag i stammen med sin högra hand och rev upp Baobab med roten och allt. Därefter planterade han ånyo ner trädet i marken, men med kronan neråt och rötterna i luften. Det är därför som Baobab trädet ser så underligt ut.

Denna historia berättas här i Mozambique. Frukterna från trädet kallas Olipa på lokalspråket, de är stora och har ett surt, knaster torrt och riktigt gott fuktkött rikligt på C-vitamin. Kärnorna innehåller olja som ges till djuren eller används vid parfymtillverkning. Om man sticer in ett litet rör i stammen så rinner det ut vatten.

Huvudet dunkar lite lätt. Har just kommit tillbaka efter en tvådagars tur till Nacala. Samarbete, diskussioner och mera samarbete, men det känns fint. Vi har lyckats planera den närmaste månaden tillsammans med vår partner i projektet och nu har jag kommit tillbaka till ett späckat schema med planering för våra två kommande besök:

• I morgon utflykt med 6 personer från USAID.
• Fredag förbereda nästa USAID trupp från Washington som skall tas om hand från söndag morgon. Lilla avionettan (propellerplan) kommer att röra på sig ett antal gånger under de två dagarna. Mina gröna fotspår är redan kraftigt solkade L.
• Måndag stora turnen i ett av de 14 distrikten för att visa vad vi kan. Det gäller att förföra vilket jag faktiskt är ganska bra på - i jobbesammanhang alltså.

Ja annars, det är mörkt ute och klockan är sju på kvällen. Lite mindre trafik ute på stora gatan som går förbi vårat kontor. Jag hör vakterna prata och skratta på lokalspråket. blandat med portugusiska. En av dem planerar tydligen att bygga ett hus med tre rum. Skall nog packa ihop nu och lämna datan kvar här på jobbet. Vill se en film i kväll. Ha det gott alla, vi hörs...en annan dag.

Det är morgon, Noddy är ute i trädgården för sin vanliga morgontoalett. Luften är sval och det luktar gott. Vakten håller på och sopar ihop löv som fallit under natten, han lägger dom i den röda trädgårdshinken. Jag har försökt introducera kompostering av frukt och grönsaksavfall, med mer eller mindre lyckat resultat. Beslutar göra ännu ett försök och säger:

jag pekar på ett hörn av trädgården, som är absolut naket, inget speciellt växer. Vänder mig om och börjar gå in i huset.

15 sekunder senare tar han hinken med alla torra löven, öppnar grinden och går ut för att dumpa allt på den vanliga "soptippen".

I morgon måsta jag byta ut oren man och kan mot du och skall. Då kanske det går.

Det var inte förkylningen som hållit mig borta, det var INTERNET.

Igår skulle jag maila två viktiga dokument med vardera små attachments, 160 och 180 kb. Deadline dagen efter klockan 09.00. Försökte, försökte och försökte, provade gmail, yahoo, men tji Desperationen steg snabbt till orkan nivå. Tre dagar med strul och nu hade klockan redan kommit fram till tio på kvällen. Då räddas jag av en bekant som via sin dator och mobil telefon lyckas få iväg mina dokument.

Vad gör då Greta-Stina? Jo hon rusar till stadens mobiltelefonbutik för att skaffa något mer modernt.

Väljer en telefon, får ett pris, men vid kassan är priset ett helt annat. Bra mycket högre. Två priser på samma produkt, försäljaren lovar undersöka och jag kan komma tillbaka efter jobbet.

Åter i affären men ännu inget besked - men så efter en timma lossnar det, jo det var det högre priset som gäller. Jag suckar och beslutar att satsa. OK, jag tar den. MEN, nu accepterar inte "apparaten" mitt Visakort. Butiken stänger snart så jag rusar till banken och ATM boxen. Ups, de har ändrat högsta möjliga valör och nu får man bara ta ut 3000 mts = 700 kr. Det skulle bli många uttag och varje kostar 45 kr. Jag gav upp. Mina inlägg kommer att fortsätta vara ganska sporadiska.

Så ville hon inte längre. Uuu uuu uuu låter det när jag försöker starta den gamla damen - min bil, en Nissan Hardbody som tjänat mig troget sedan 2000. Vi har rest genom vatten och lera, upp och ner genom gropar, genom sand och högt gräs, alltid tryggt tillsammans. Men nu var hon trött. Jag tar ut det gamla Decor batteriet och byter mot ett nytt, men aj vad ett batteri kan vara tungt. Jag får be min dagvakt Sr. Antonio om hjälp. Vi vrider och vänder, vi skruvar och fixerar och till slut sitter det där det skall. Ingen av oss har bytt bilbatteri tidigare, så vi skrattar stolt tillsammans när den gamla damen efter bytet startar prompt.

Eva som varit i Nampula och inhandlat diverse grejer till sin restaurang Anchoradoura på Ilha, fyller nu bilen med bland annat minst 20 kg ost, stora burkar med ansjovis, massor av vin, dunkar med färg och allt annat hon behöver. Man kan gott säga att det inte ens fanns plats för någon passagerare när hon stuvat färdigt. Att ha prylar på flaket är inte speciellt smart, eftersom det kan både regna eller bli attackerat av tjuvar - även under färd i stan. Fattigdom och hunger är uppfinningarnas moder och tjuvarna vet precis var de skall "anfalla". Packat och klart så bar det av till Ilha.

Själv fick jag snällt stanna hemma och kurera min förkylning - tyvärr. Idag är det söndag och huvudvärken är nästan borta, bara lite ont i ryggen efter att ha legat i soffan hela helgen och flippat genom alla TV kanalerna. A luta continua...Kampen fortsätter....och i morgon är det måndag.