En utflykt till gamla minnen
Hur många brun-grå-gröna nyanser finns det? Utanför tågfönstret susar landskapet förbi när vi är på väg till den sjunkande staden. Eller är det bara rykten att Kristianstad håller på att sjunka? Staden ligger redan en bra bit under havsnivån och vallarna som skall skydda blir mer och mer ansträngda. En tanke svindlar till. Tänk om man om 500 år gör dykar-utflykter till det som en gång kallades för Kristianstad, men blivit en "turistattraktion" för unga historieforskare. Hur levde man i praktiken för 500 år sedan på 2000 talet? Detta kanske man frågar sig i framtiden. Kanske säger någon: På den tiden var det mesta digitalt. Det är därför det knappast finns några foton kvar.
Vad kommer dom att leta efter? Vad kommer dom att hitta? Var det klimatkrisen som ställde till det?
Jag och min väninna är på väg att besöka hennes far som dessutom är en mycket god vän sedan mer än 50 år tillbaka. Han har alltid ägnat sig åt musik, och det blev helt naturligt att eftermiddagen gick i dansens och minnenas tecken. Jag lämnade framtiden och kom tillbaka till här och nu.
Jag njöt! Tack PA
Praktiskt och "vetenskapligt" idag
Hurra för Youtube instruktions videos!
Min ganska gamla Samsung laserprinter gick i strejk och vägrade mata papper.
Alltså far jag ut och dansar runt på nätet - EUREKA, en liten irriterande pligg som vägrar samarbete. Kopplar ur alla sladdar och öppnar än en gång. Hittade pliggen! MEN jag måste lyfta pliggen manuellt efter att ha tagit bort tonern. Alltså framöver skall alla papper matas under de som redan finns på plats. Så nu slipper jag köpa en ny printer.
Varje onsdag är vi ett gäng pensionärer som sätter oss på skolbänken. Idag var temat aerodynamik. Föredragshållaren som berättade heter Arnold Olsson och han är nog ett geni. Allvarligt talat så tror jag det. P o = P + q. q = 1/2 P V2
Han försökte förklara, men då hängde jag inte med längre. Säga vad man vill, men i bland blir vi riktigt vetenskapliga i vårat seniorgäng:) Men teckningarna på tavlan förstod jag. Efter en timma brakade det loss med frågor. Riktigt intressant. Jag tycker synd om alla er som inte är pensionärer och bor i Malmö:)
Nya djupare insikter
Tack vare U-B så halkade jag in på Kanonteaterns filmvisning i Malmö. Vi fick uppleva en indisk familj med mycket speciella och tydliga karaktärer. En ny person anländer i familjen och blir katalysatorn till stora förändringar. Med ens förstod jag hur mycket traditionen går in i människornas celler på den allra djupaste nivån, och hur orubbligt det kan sitta fast. Att bryta med en tradition är att helt förlora sig själv. Med intellektet kunde jag förstå allt detta innan, men under själva filmen och den efterföljande diskussionen upplevde jag även i mitt hjärta känslan av vad tradition innebär. Då kommer tankarna. Alla nysvenskar som anländer med sina varierande traditioner, krocken mellan dom och oss. Vilka enorma trauman detta kan medföra. Det syns inte utanpå. Nu hälsar jag och tittar på mina grannar med nya mer förstående ögon.
Byåkrati och krångel i kubik och kvadrat.
Min lilla pension från Danmark, med några hundra kronor i månaden har nu stoppats. De har plötsligt inte mitt kontonummer? Men det har jag ju haft i många år.
Jo så här är det. De har sedan ett bra tag tillbaka bytt system både här och där, då man bland annat har gått ifrån sifferkoder som identifikation. OK. Så nu har jag en dosa i stället. Bra. Men den dosan går inte till allt. Och så har man ändrat om till ytterligare ett annat system.
Åter en gång får jag göra en fysisk resa över sundet för att reda ut det som inte fungerar via hemsidor och min laptop. Browserproblem. Jaha, jag har tre olika browsers installerade.
Men idag regnar det och jag är SUR... Jag ids inte sitta i telefonkö för att reda ut det hela - om jag ens skulle komma fram. Det kan jeg ikke holde ud med!!!
Att sitta i skylten
Inte sedan jag som 18-åring gjorde ett besök på Reeperbahn i Tyskland kunde jag tro att jag skulle sitta i ett skyltfönster. Men idag hände det. Tillsammans med en skrivande väninna satt vi bekvämt tillbakalutade i just skyltfönstret på Konditori Katarina vid Triangeln i Malmö. Ganska stimulerande att sitta och prata samtidigt som livet fortsatte där ute i kylan. Strax intill oss satt ett ungt par - de var helt tysta. Det var nog vi som bjöd på underhållningen denna eftermiddagen. Men de stannade inte så länge. Hur man nu skall tolka det.
Snöflingornas dans
Stora "heffaklumpar" av snö dansar vilt förbi fönstret utanför Espressohouse vid Triangeln i Malmö. Ovädersvarningarna i södra Sverige tycks vara befogade. Tåg och bussar är delvis inställda, så min väninna kunde inte komma på besök idag. Vår planerade filmupplevelse får vänta.
Men jag sitter bekvämt i en av de mjuka fåtöljerna och försöker diskret räkna hur många vi är som sitter med våra laptoppar öppna, och kommer fram till åtta stycken inklusive mig själv. Men det är något som inte stämmer. Jag är rastlös och skriver bara en sida. Dricker sedan ur koppen med Earl Grey tea och packar ihop.
Sedan blir jag sittandes och observerar. Jo, jag tjuvlyssnar nog lite också på paret bakom mig. De verkar vara på en första dejt som man säger nuförtiden, eller är det arbetskamrater som ännu inte känner varandra? Hon skrattar ofta och han underhåller. Men är det nervösa skratt för att hon känner sig obekväm? Det lär jag nog aldrig få veta. Så till sist nämner hon en pojkvän. Snyggt.
Vid bordet snett framför mig sitter två ambitiösa yngre kvinnor. Troligen studerande. De skriver intensivt och jag skymtar en tabell på den ena skärmen. Med ens längtar jag tillbaka till studier och skola. Kittlingen när man lärt sig något nytt, något som lockar till mera.
Skall nog kolla in vad det finns för kurser, distans eller ordinarie.
Måla=meditation
Att måla är att försvinna in i en annan värld. Doften av Terpentin och olja, kladdiga fingrar, skön musik i bakgrunden och en stor kopp kaffe med havremjölk. Det är meditation.
För ett litet tag sedan gjorde jag ett försök till landskapsmåleri. Delar av bilden tycker jag känns ok, men nederdelen av tjärnet saknar något. Det är för spetsigt. Så jag har fastnat, bilden är inte färdig. Jag tar gärna emot förslag.
Inte ens min huvudfigur Ovaro kan tala om för mig hur jag skall avsluta bilden. Nåja, det beror förstås på att han lever och bor i Afrika, medan mitt landskap är typiskt svenskt.
Jag får väl sova på saken, kanske be barnbarnet om hjälp. Ibland skapar vi ju tillsammans via facetime eller messanger.
Klockan 03.18 vaknar jag.
Huvudet går igång och tankarna snurrar runt som i den värsta tombola.
Min kreativa sida löper amok så här denna tidiga morgon och huvudet fylls av idéer. Alltså öppnar jag laptoppen och börjar skriva.
Förslag till Malmö Kommun. Det gäller hundbajs och platser där man kan placera lämpliga uppsamlingskärl för just hundbajspåsar.
Förslag på aktiviteter för de boende i vårt bostadsområde.
Efter några timmars skriverier har trycket lättat i min hjärna och jag kryper ånyo ner i sängen.
Men då dyker min huvudkaraktär Ovaro upp och pockar på uppmärksamhet. OK då, jag får nog också ge honom lite tid denna underliga morgon.
Han befinner sig hos sin bror i Lourenco Marques. Befrielsekriget har pågått i många år men någonstans börjar en försiktig optimism växa. De båda bröderna lyssnar på illegala radioutsändningar och hittar snart en rutin i sin vardag. Brodern blir allt sjukare och Ovaro måste börja tänka på framtiden utan sin bror.
"Som du redan sett så är jag sjuk. Dom kallar det schizofreni, men det tror jag inte"
"Ingen i vår familj har någonsin haft den sjukdomen." Ovaro skakade på huvudet medan han svarade och fortsatte sedan: "Varför tror du att du är sjuk?"
"Jag förlorar mig ibland."
"Hurdå förlorar dig?"
"Allt blir svart och jag vaknar på golvet och sedan kommer gråten."
"Har du fått några tabletter mot sjukdomen?"
"Jo, men jag vill bara sova när jag tar dom. Så det har jag slutat med." Ekvaho reste sig upp, gick fram till sängen och drog fram en väska..
"Se här!" Han vände sig mot Ovaro och visade en påse fylld av vita, blå och rosa tabletter. "Jag har sparat alla. Tycker du jag skall mata fålarna med dom?" han skrattade hysteriskt.
Snart tröttnar Ovaro på mig och jag kan börja planera min dag.
SMS med besked om att min nya Samsonite kabinväska har anlänt efter två och en halv dags resa från Tyskland. Otroligt! Och i kväll skall jag hem till en gammal god vän, äta gott och prata om allt mellan himmel och jord. Tänk att man kan ha det så bra.
Är jag jinxad?
"Vi hade en vattenläcka här, kunde inte öppna dörren." Hon tittade beklagande på mig och fortsatte: "Synd att du var tvungen att åka ända hit."
Jag befann mig på Nobinas hittegodsavdelning i Malmö. Dessförinnan hade jag suttit i telefonkö på förmiddagen utan resultat, och beslöt mig alltså för att åka dit personligen. Igår tappade jag nämligen mitt busskort och körkort på buss 6. De gled ur fickan när jag tog upp telefonen för att svara på ett samtal.
Så irriterande!!! Först resväskan som kostade 48 Euro i extrakostnad, sedan gick den inte att öppna och nu förlorat buss och körkort. Är jag jinxad? Nå, så illa är det nog inte. Men allt brukar ju vara tre i rad, både gott och ont. Alltså har jag betat av de tre:)
När jag ändå hade åkt ända till Värnhem så gick jag in på mitt gamla bekväma Espressohouse där jag tidigare spenderat många timmar med en kaffe-latte och min laptop som sällskap. Så bekant allt var, så mysigt! Nu sitter jag här efter att ha fortsatt på historien om Ovaro. Han har nu kommit fram till sin bror i Lourenco Marques. Inget var som han tänkt sig. Fortsättning följer:)........
Nästan övergivit Ovaro
Under dagarna i Paris hade jag nästan övergivit min huvudkaraktär Ovaro. Han är på flykt, och befrielsekriget pågår för fullt i Mozambique. Men nu har jag kommit hem till Malmö, öppnat laptopen och hälsat på honom igen.
Här ett litet smakprov:
Hytten var liten. Ovaro genomfors av en känsla av trygghet och lugn. Här fanns ingen som lyssnade, eller försökte få upplysningar av honom, inga dofter av sjukhus, svett, infekterade illaluktande sår och starka desinfektionsmedel. Han vände sig om på den friska sidan. Såg in i väggen och upptäckte att någon med minimala bokstäver klottrat I trupperna väntar man inte och sedan en klumpig teckning av någon som skulle föreställa Salazar tecknad med den långa näsan, tjocka ögonbryn och lång rak mun. Ett tjockt ilsket streck över teckningen. Även här fanns kampen hann han tänka innan det knackade på dörren.
Jo Ovaro lierade sig med motståndsrörelsen FRELIMO i Mozambique under befrielsekampen. Han tillfångatogs, misshandlades och hamnade på sjukhus. Nu i berättelsen är han på väg med en lastbåt från Porto Amelia (dagens Pemba) ner till Lourenco Marques som är dagens Maputo, huvudstad i Mozambique. Där väntar hans äldre bror Ekvaho.
Det ska bli intressant att se vad som händer under resten av resan och när han kommer fram. Jag vet faktiskt inte. Händelserna utspelar sig som en film inuti mitt huvud och kommer spontant när jag skriver.
Jag får ge mig till tåls för om några timmar skall jag promenera iväg till seniorträffen på Glocala här i Malmö. Idag skall Kerstin von Seth berätta om Handelsfartyget som försvann - S/S Sten Sture.
