Tant Greta som kom tillbaka.

- Var är vattnet? Frågar jag- Vilket vatten?

- Vattnet till i morgon!

- Det har redan åkt iväg med chaufförerna i dag.

- Är du säker?

- Ja, jag såg vattnet i köket innan jag gick hem.
Hon låter säker på rösten men trots det så har misstankarna slagit rot i min skalle. Inget vatten till besökarna i morgon är en mindre katastrof. De har kommit från Washington och USAID, och är inte vana vid vår Afrikanska värme. Det gäller att hålla dem nöjda och glada, annars riskerar vi inte få mer pengar till projektet. Dagens utflykt gick fint och flygturen med det lilla enmotoriga propeller planet tog cirka 45 minuter mellan Nampula och Lumbo. Jag passade på att berätta om Ilha, om Mozambique och om vårat projekt- speciellt nutrition och hälsa som är mina special områden. Jag var ensam från organisationen idag, vilket var en klar fördel, men i morgon kommer ytterligare 12 personer att delta. Då skall vi besöka några av de byar där vi har arbetat tidigare, så att besökarna får tillfälle att ställa frågor till mammorna, bönderna och byns lokala ledare. De kommer att med egna ögon få se hur bra vi har lyckats. Känner mig full av förtröstan eftersom jag vet genom en studie som gjorts att vi har 100% "sustainability" vad det nu heter på svenska, ett och ett halvt år efter att vi slutat ha kontakt. Alltså, folket fortsätter att praktisera vad de lärt, även efter att vi har lämnat området.

I kväll är jag hes efter att ha pratat hela dagen. Sitter redan i sängen under myggnätet och skriver. Jorge och Flavia har båda däckat framför TV,n, Jorge har feber och Flavia pysslar om. Allt är precis så bra som man kan önska.

Det var en gång ett stort och ståtligt träd. Stammen var den tjockaste som man någonsin sett, kronan var vid och yvig och det fick namnet Baobab. Men som med många andra vackra varelser tog det inte lång tid innan trädet utvecklade mindre trevliga sidor hos sig själv. Baobab var högfärdig, skröt om elefanterna som älskade dess frukter , hur det kunde ge vatten till en törstande vandrare och dessutom talade det illa om sina grannar. Då blev Gud vred. Han tog tag i stammen med sin högra hand och rev upp Baobab med roten och allt. Därefter planterade han ånyo ner trädet i marken, men med kronan neråt och rötterna i luften. Det är därför som Baobab trädet ser så underligt ut.

Denna historia berättas här i Mozambique. Frukterna från trädet kallas Olipa på lokalspråket, de är stora och har ett surt, knaster torrt och riktigt gott fuktkött rikligt på C-vitamin. Kärnorna innehåller olja som ges till djuren eller används vid parfymtillverkning. Om man sticer in ett litet rör i stammen så rinner det ut vatten.

Huvudet dunkar lite lätt. Har just kommit tillbaka efter en tvådagars tur till Nacala. Samarbete, diskussioner och mera samarbete, men det känns fint. Vi har lyckats planera den närmaste månaden tillsammans med vår partner i projektet och nu har jag kommit tillbaka till ett späckat schema med planering för våra två kommande besök:

• I morgon utflykt med 6 personer från USAID.
• Fredag förbereda nästa USAID trupp från Washington som skall tas om hand från söndag morgon. Lilla avionettan (propellerplan) kommer att röra på sig ett antal gånger under de två dagarna. Mina gröna fotspår är redan kraftigt solkade L.
• Måndag stora turnen i ett av de 14 distrikten för att visa vad vi kan. Det gäller att förföra vilket jag faktiskt är ganska bra på - i jobbesammanhang alltså.

Ja annars, det är mörkt ute och klockan är sju på kvällen. Lite mindre trafik ute på stora gatan som går förbi vårat kontor. Jag hör vakterna prata och skratta på lokalspråket. blandat med portugusiska. En av dem planerar tydligen att bygga ett hus med tre rum. Skall nog packa ihop nu och lämna datan kvar här på jobbet. Vill se en film i kväll. Ha det gott alla, vi hörs...en annan dag.

Det är morgon, Noddy är ute i trädgården för sin vanliga morgontoalett. Luften är sval och det luktar gott. Vakten håller på och sopar ihop löv som fallit under natten, han lägger dom i den röda trädgårdshinken. Jag har försökt introducera kompostering av frukt och grönsaksavfall, med mer eller mindre lyckat resultat. Beslutar göra ännu ett försök och säger:

jag pekar på ett hörn av trädgården, som är absolut naket, inget speciellt växer. Vänder mig om och börjar gå in i huset.

15 sekunder senare tar han hinken med alla torra löven, öppnar grinden och går ut för att dumpa allt på den vanliga "soptippen".

I morgon måsta jag byta ut oren man och kan mot du och skall. Då kanske det går.

Det var inte förkylningen som hållit mig borta, det var INTERNET.

Igår skulle jag maila två viktiga dokument med vardera små attachments, 160 och 180 kb. Deadline dagen efter klockan 09.00. Försökte, försökte och försökte, provade gmail, yahoo, men tji Desperationen steg snabbt till orkan nivå. Tre dagar med strul och nu hade klockan redan kommit fram till tio på kvällen. Då räddas jag av en bekant som via sin dator och mobil telefon lyckas få iväg mina dokument.

Vad gör då Greta-Stina? Jo hon rusar till stadens mobiltelefonbutik för att skaffa något mer modernt.

Väljer en telefon, får ett pris, men vid kassan är priset ett helt annat. Bra mycket högre. Två priser på samma produkt, försäljaren lovar undersöka och jag kan komma tillbaka efter jobbet.

Åter i affären men ännu inget besked - men så efter en timma lossnar det, jo det var det högre priset som gäller. Jag suckar och beslutar att satsa. OK, jag tar den. MEN, nu accepterar inte "apparaten" mitt Visakort. Butiken stänger snart så jag rusar till banken och ATM boxen. Ups, de har ändrat högsta möjliga valör och nu får man bara ta ut 3000 mts = 700 kr. Det skulle bli många uttag och varje kostar 45 kr. Jag gav upp. Mina inlägg kommer att fortsätta vara ganska sporadiska.

Så ville hon inte längre. Uuu uuu uuu låter det när jag försöker starta den gamla damen - min bil, en Nissan Hardbody som tjänat mig troget sedan 2000. Vi har rest genom vatten och lera, upp och ner genom gropar, genom sand och högt gräs, alltid tryggt tillsammans. Men nu var hon trött. Jag tar ut det gamla Decor batteriet och byter mot ett nytt, men aj vad ett batteri kan vara tungt. Jag får be min dagvakt Sr. Antonio om hjälp. Vi vrider och vänder, vi skruvar och fixerar och till slut sitter det där det skall. Ingen av oss har bytt bilbatteri tidigare, så vi skrattar stolt tillsammans när den gamla damen efter bytet startar prompt.

Eva som varit i Nampula och inhandlat diverse grejer till sin restaurang Anchoradoura på Ilha, fyller nu bilen med bland annat minst 20 kg ost, stora burkar med ansjovis, massor av vin, dunkar med färg och allt annat hon behöver. Man kan gott säga att det inte ens fanns plats för någon passagerare när hon stuvat färdigt. Att ha prylar på flaket är inte speciellt smart, eftersom det kan både regna eller bli attackerat av tjuvar - även under färd i stan. Fattigdom och hunger är uppfinningarnas moder och tjuvarna vet precis var de skall "anfalla". Packat och klart så bar det av till Ilha.

Själv fick jag snällt stanna hemma och kurera min förkylning - tyvärr. Idag är det söndag och huvudvärken är nästan borta, bara lite ont i ryggen efter att ha legat i soffan hela helgen och flippat genom alla TV kanalerna. A luta continua...Kampen fortsätter....och i morgon är det måndag.

Huvudet dunkar, näsan rinner, kroppen är öm - hualigen vad jag känner mig kass där jag sitter i bilen på väg hem till Nampula. Paulinho, min chaufför för dagen kör lugnt och tillsammans lyssnar vi på afrikansk musik. Bilen är ny och luktar gott så egentligen har jag inget att klaga på. Väl hemma möts jag av Noddy som dansar sin vanliga tvåbenta välkomnande hund dans, och så min väninna Eva från Ilha. Det är ju 1a maj i morgon så vi hade tänkt åka till Ilha = ön i helgen, men nu får vi se hur det blir. Kanske sker ett under i natt - vem vet. I sådana fall vaknar jag pigg och frisk. i morgon.  Man kan ju hoppas. "svin" influensan har nog inte nått hit ännu. Det är ju inte så många turister som besöker Mozambique precis.

Como Vai a minha querida? Viana låter glad när han frågar mig hur jag har det. Han ringer eller messar diverse meddelanden, ibland längre än min gamla Nokia telefon kan klara av. Vi träffades för cirka ett år sedan när han besökte min organisation. Som det är med vissa människor så hittar man genast en gemensam tråd och vi fastnade i ett livligt samtal om politik och politikens villkor i Mozambique och i Sverige. Jag berättade att jag suttit i kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige innan jag lämnade Sverige och flyttade till Afrika. Hans svarta ögon glittrade och skrattet var hjärtligt när han utnämnde mig till nästa presidents rådgivare. Han har nämligen startat ett nytt politiskt parti här i Mozambique, ett parti som enligt hans mening skall vara DEMOKRATISKT, Uniao Demokrata de Mocambique, UDM. Så erkände han att "Vi afrikaner vet ju egentligen inte vad demokrati är, vi måste lära oss." Jag fick då erkänna att jag vet inte hur man gör när man undervisar politiker i demokrati, det är en process som inte alltid är så lätt. Sedan dess har vi utvecklat många tankar omkring detta. Nåväl, min son Ludvig, har designat deras flagga som nu syns av och till i Mozambikansk TV eller i deras utskick. Så lite stolt är jag faktiskt. Den 25 Maj skall partiet officiellt lanseras med dunder och brak. Har blivit inbjuden, men som utlänning som arbetar för en hjälp organisation är det en absolut omöjlighet. Vi måste vara absolut neutrala. Fast nog hade det varit kul. Dagen innan flyger jag med USAID,s lilla tvåmotoriga Avionetta till Morrumpula i mellersta delarna av Mozambique. Vi skall ha ett tredagars möte om utbildningsmaterial för folk på landet. Så jag får nöja mig med att se på TV hur Viana lanserar sig som partiledare och UDM som det senaste i raden av nya oppositionspartier. I hemlighet så håller jag alla tummarna för honom och demokratin.

Måndag kväll, sitter i soffan och läser kommentarer i min blogg. Minnena rinner till och jag minns 60-talet flower power, hur vi satt vid foten av frihetsgudinnan på torget i Karlstad och målade vackra figurer i asfalten med glada pastellkritor. Räven spelade gitarr och livet var helt underbart. Jag hade ett par favorit långbyxor, ett par knall oranga mjukisbrallor, blusar med blommor i alla kulörer, långt hår och stora halsband. Vi var så SNÄLLA och med dagens mått otroligt skötsamma. Så sitter jag här och minns på samma sätt som raggarna och långt senare punkarna minns sin tid. Tiden försvann och nu är jag en tant i Afrika med hemlängtan till Sverige. Fast jag siktar på att bli 130 år gammal (om kroppen håller och själen vill) så än har jag tidJ Det är så mycket kvar att upptäcka och att göra.

Dom kom tillbaka, orden alltså. Det skedde under en långpromenad här i Nampula i morse. Det är lite svalare nu, även om 20 grader ute betyder - frysa lite, och alltså riktigt skönt att vandra omkring. Hade tänkt passera marknaden och se om det "kommit in" några nya blusar till något av de hundratals second hand marknadsstånden. Jag köper alla mina kläder här på secondhand, märkeskläder för en tia eller en ny Speedo baddräckt för en femma. Vissa kläder har prislapparna kvar från västvärldens lyxöverskott - det som inte gick att sälja skänks till välgörande ändamål, och hamnar så slutligen här, på den lokala klädesmarknaden i Nampula eller i någon av de andra byarna. Det är faktiskt inte så dumt, för detta innebär att den fattigaste mozambikanen faktiskt kan klä sig anständigt och småhandlarna som säljer får den lokala familjeekonomin att rulla. Så alla glada svenskar, fortsätt att dumpa överskottet i ADP:s , Svalornas, Frälsningsarmens eller Emmaus containers. Försäljarna skrattar gott när de ser oss "vitingar" på shoppingtur, och jag hörde en gång kommentaren: Först ger de bort sina kläder, sedan kommer de hit och köper tillbaka dem från oss. Jo, så är det faktiskt. Själv lade jag hela min garderob och en hel del annan mjukt i några containrar när jag lämnade Sverige 1995.

Luften är svalare, det är så behagligt så jag vill nästan jubla högt där jag går mellan mitt hus och jobbet. Pedo-metern påkopplad, I-poden spelar hög musik och jag mår så in i himlens gott och det "slår mig" - jag LEVER och är frisk. Jag drar djupa andetag, känner en oerhörd lycka, här går jag, privilegierad, frisk och har ett jobb, vänner och planer för framtiden. Min känsla för nuet har definitivt förstärkts med 100% efter att ha följt vimmelmammans blogg. Jag skriver inte mer om henne, men sök upp hennes sida och drunkna i tankar om kampen mot cancer, glädje förtvivlan och hopp. Hennes blogg är sann, lättläst och proffsigt skriven. http://vimmelmamman.blogg.se

Så nu sitter jag här i mitt relativt svala vardagsrum, Noddy ligger alldeles tätt inpå mig, Aida har just hämtats av sin mamma. Mozambique håller på att tystna, folk har gått hem till sina hus, gatan utanför är tom, minibussarna har slutat cirkulera, det är kväll.