Tant Greta som kom tillbaka.

...på lokalspråket Makhua.

Muarabo, Hanna och jag hade just bänkat oss på restaurang Libelula här i Nacala nära Muzuane där vi bor. Kolla gärna in restaurangen på google. Det är ett fantastiskt ställe.

     Det var fuktigt i luften, som vanligt. Nattljuden från alla smådjur i träd och buskar lät högre än vanligt. DÅ rätt som det var bröt regnet ut. Befriande regn som smattrade mot taket på verandan och gjorde små torn i swimmingpoolens vattenyta. Jo man kan faktiskt hoppa i polen från verandan.

Vi hurrade tyst och tänkte på Muarabos egen lilla bananplantage.

     Grillad bläckfisk till mig och Muarabo och tosta med kyckling och sallad till Hanna. Jag orkade bara med en tredjedel av portionen. Resten av bläckfiskbitarna tog jag med hem till hundarna. Så nu har jag fyrbenta vänner för livet.

     Det har skett en del förbättringar sedan jag var där sist. Bland annat har ett företag sett till att vägen inte längre är livsfarlig med djupa diken tvärs över vägen. Företaget tar nämligen emot arbetare som kommer med flyg. Sedan skjutsas dessa till Libelula (någon kilometer bort) och därefter går de en trappa ner till havet. En båt väntar och som sedan för dem över till Nacala Velha på andra sidan bukten.

     Anledningen är att vägarna är otroligt dåliga. Vägunderhållet har varit eftersatt i många år och det är nästan omöjligt att köra mellan Nacala Porto och Nacala Velha. Smart att använda båttransport. Pengar till vägunderhåll har förmodligen hittat andra fickor.

     Synd att jag inte kan spela in nattljuden och låta er höra här i bloggen. Just nu hör jag trummor långt bort. Det är lördag kväll.

På julaftonskväll, fint uppklädd med smink och allt gick mamma Lucia till nattmässan i katolska kyrkan. Hon hade väl knappt somnat, innan hon var uppe kl 06 då hon startade bilen och åkte iväg för att hämta sin dotter Vanda och dennes två barn, flickan 4 år och bebisen 5 månader.

     Svettig och trött klev jag ur sängen, in till badrummet där jag skopade vatten över mig. Där fanns inget rinnande vatten, men flera hinkar fulla vid sidan av toalett och badkar. Så är det i de flesta hem här. Man fyller på när det kopplas in på centralt håll. Vattnet räcker inte till alla, så man måste fördela det områdesvis vid olika tidpunkter.

     Hela dagen höll mamma Lucia och diverse hjälpredor på med att laga mat, grillad kyckling, mathapa i cocosmjölk, sallader, chamusas och mycket annat. Vid 14-tiden började vi äta, samtidigt som julklappar delades ut och kl 16 kom Hanna och hämtade mig.

Idag den 26 december sitter jag i palhotan hemma hos Muarabo och Hanna. Palmträden rasslar i löven och vinden håller mig lagom tempererad trots att det är 28 grader i luften.

     Muarabo har skapat ett PARADIS. Stort vackert hus med rymliga rum, hygienutrymme till varje rum, stora samlingsplatser och ett kök med lounge samman. I trädgården har han en bananplantage, där växer också annanas, guayavaträd, anonaträd, avokados, cachewnötstäd, citron och apelsinträd, ett träd som jag inte vet namnet på som har starkt luktande blad och används i det indiska köket. Trädet är fullt av fjärilar och andra insekter som surrar runt i extas. Jag har nog glömt hälften av allt som växer.

     Igår kväll kunde jag för första gången ta en dusch, bara det kära vänner. Tänk på det nästa gång ni duschar. Det är en lyx.

Någonstans spelas det marabenta i någon bar, nattljuden som påminner om syrsor är i full gång. Dagens hetta har lagt sig något. L och sonen äter chima (majsmjöl, salt och vatten ihopkokat till en tjock vit klump) och grillad fisk, men jag orkar bara inte äta mer idag. Här äts det lagad mat två gånger per dag, det är mer än jag klarar av. Det smackas ljudligt medans de rullar en ny klump chima i handen och därefter hastigt stoppar den i munnen. All mat äts med fingrarna. Det klarar jag inte heller, så jag får kniv och gaffel. Till sist så tar man bordsduken och torkar av munnen. Det är inte bara här man gör så, det händer faktiskt i andra länder också.

     Regnperioden har startat. Så skönt när det första regnet faller, luften blir ren, men sedan stiger solen och man svettas igen. Vid första regnet för säsongen ute på landsbygden så kommer det fram små illröda nästan självlysande baggar som kallas för Filho de Deus, eller Guds barn. De är de vackraste insekter jag någonsin sett.

     Kanske förutom de 15 cm långa spindlarna utanför mitt fönster i Nampula på den tiden jag bodde där. De var turkos, orange, gröna, gula, blå och underbart vackra. Även de kom under regnperioden. Men jag saknar dom inte.

     Jag längtar hem till Julmys, blink, blink i regnbågens alla färger på grannarnas balkonger. Även mina muslimska grannar passar på att julpynta.

Jag har en god vän som är ett enda stort hjärta med två fötter som hela tiden springer runt,  och uppe i molnen sitter hans huvud fullt av ideer och planer. Ordet realism och verklighet existerar inte.

     Alltså jag är lite lagom frustrerad just nu.

     Min plan är att sälja huset, deadline för intressenter är den 20e December. Sedan är det försent för att hinna med allt administrativt i en statsapparat som tar jul och nyårsledigt. De offentliga institutionerna är dessutom är fullt upptagna med valresultatet som inte stämmer. Alltså ingen chef är ännu utnämnd. Folket protesterar på gator och torg.

     Jag har en seriös köpare som kan komma upp med pengarna. Men då säger den virrige NEJ NEJ NEJ det är inte tid att sälja nu. Alltså...

Den 17 januari är jag i Sveige igen och därefter tre dagars frivillig karantän sedan vill jag träffa folk.

Tolv bord, fyra stolar, plast och stålrör och bara män, de flesta i medelåldern och med rejäla magar och en flaska vatten i handen.

Jag sitter på andra våningen på café VIP i Nampula och ser alla männen som samlats nedanför mig ute på trottoarserveringen. Detta är marknadsplatsen för de män som har något att erbjuda eller behöver en tjänst. Hyra ett hus, transport av varor en speciell dag, ordna med några varor eller tjänster, arbete sökes och erbjuds. Alltså Nampulas egen arbetsförmedling, hemnet och blocket, allt i ett. Praktiskt. Inget skatteverk eller polis som vet vad som avhandlas och vilka tjänster som utbyts.

     Jag har en stark känsla av att statsapparaten ligger ett kommatecken efter den informella marknaden där allt görs upp med ett handslag. Ännu mer idag än för några år sedan. Men livet rullar på, och det fungerar - för de flesta.

      Orkar man inte stå i kö för att köpa mer el hos elverket, ja då åker man till närmaste bensinmack, pratar med någon som knappar in numret till elmätaren på en dosa och så fixar det sig på några minuter.

     Jag har själv åtnjutit fördelen med det informella. En tjänsteman för telefonbolaget kom hem till oss och fixade med ett SIM-kort, registrering och gav en utförlig förklaring.

     Samma sak med förlängningen av mitt icke existerande visum. Mozambikanska ambassaden i Stockholm hade inte pejl på vad som gäller och hänvisade mig till migrationsmyndigheten i Nampula. Det är bara det, att de utfärdar inga visum, bara förlängning. Men det fixade sig och jag slapp åka "utomlands" för att komma in igen. Nordbor har nämligen en månad visumfritt, men måste i alla fall betala 10 USD innan passkontrollen.

     Men lite frustrerad blir jag i alla fall. I Sverige kan jag lita på att myndigheterna har en viss koll, för det mesta. Det känns tryggt. Jag längtar hem...

Jag kan inte, jag törs inte. Det blir inte bra. Så lät det när vi skulle börja måla. Husets barn har målat och ritat ett flertal gånger tillsammans med mig vid det här laget, men deras kusiner kom först idag. De hade hört ryktet om färger, penslar och pennor. Den äldsta 11 år sa att de ville också prova.

Jag dukar upp allt som kan behövas och sex av dem sätter sig lydigt omkring bordet och väntar. Jag börjar med att inget är fel, allt man ritar eller målar är rätt. Det skall nämligen inte föreställa något. Så tar jag ett papper och drar en massa krumelur-kurvor hit och dit med en grov spritpenna. Kusinerna tittat misstänksamt på mig.

Jag tar så en finare penna och börjar runda ut alla skarpa kurvorna.

Jag räcker fram den tjockaste pennan och frågar: "Vem vill börja?"

"Inte jag", hörs det i kör. Då tar husets unga hemhjälp (11 år) pennan och börjar. Hon är van att fatta självständiga beslut och är inte rädd. Sedan kommer de andra efter. Alla gör på sitt sätt, helt och hållet.

Efter en timma kommer akvarellfärger och penslar fram. Vid det laget har alla hämningar lagt sig och de börjar intensivt att måla. Den äldsta tittar förvånat upp efter en stund och ler medan hon säger "Det blir ju fint". Jo det blev fint.

Vi har en lång historia tillsammans. Jag, Hanna, Muarabo och deras döttrar Atti och Naremane. Jag lärde känna dom 2004 efter att Muarabo hade råkat ut för en olycka. Efter den dagen har vi hållit varandra i handen genom åren. I Maputo bodde jag tillsammans med dom i deras hus under flera år. Jag delade rum med yngsta flickan Naremane. Småprat innan vi somnade och mycket skön musik som strömmade ut från hennes telefon. Det var viktiga år.

     Många år senare, när Atti skulle studera Global Health vid Köpenhamns universitet, bodde hon och en vän till henne hos mig i mer än två år. Vilken fin tid det var. Tillsammans renoverade vi mitt kök. Vi rev ner flera lager av tapeter, spacklade, sandpapprade och målade. Kökets bruna väggpaneler blev vita, likaså värmeelementet, fönsterbrädan i asbest åkte ut och nytt golv. Vi jobbade och lät musiken bära oss. Dessa unga människorna hade förstås en helt annan koll på musiken än jag. Så innan deras tid var över hos mig hade min spoitfy fyllts med flera listor av skön musik.

     Förra året spenderade jag en månade tillsammans med dom i Hannas lägenhet i Lissabon.   

     Och nu träffades vi igen här i Nampula vid en gemensam frukost på Hotell Milenio.

     Visst är det härligt med vänner som finns kvar.

Fick igår kontakt med en möjlig köpare. Nu hoppas jag verkligen att det kan fungera. Men man vet aldrig. Här kan allt hända och det plötsligt. I alla fall mår jag bra och har ingen yrsel kvar. Det är svalare i luften, mindre sol och aningens regn.

     I kväll är jag hembjuden till en kvinna för att äta middag. Jag hoppas att hon kan reda ut lite frågetecken omkring hur jag skall gå tillväga med banken. Det är nämligen flera timmars kö utanför samtliga bankkontor. Det är två olika sorts köer. Ett till bankomaten, den brukar se ut som en vanlig kö, eller den andra kön som går in till banken för manuellt hanterande av ens ärende är oftast en klunga personer.

     Att stå i solen och vänta... Nej det vill jag inte. Tänk, det har inte hänt mycket på den fronten. Här sköts det mesta manuellt och det tar tid. Speciellt sådana dagar som det är löneutbetalning och alla vill betala sina räkningar, eller på fredagarna för att köpa något extra till helgen. Så bra vi har det med internet bank hemma i Sverige.

     För tjugo år sedan såg köerna likadana ut. För bankärenden samlades folk i klunga utanför dörren Då gick man fram till gruppen och frågade: "Vem är sist?"

Jag säger någon. Då håller man ögon på den och vet sedan när det är ens egen tur.  

     Eller om jag skall till bankomaten så brukade jag praktisera det moçambikiska systemet. Jag spanade ut någon längre fram i kön. Sedan gick jag fram till denne och sa: "Hej kusin, jag står med dig." Den så kallade nyutnämnde kusinen och folk längre bak i kön brukade skratta. Det var tydligt med min hudfärg att vi inte var kusiner, men att denna vita kvinnan gjorde som vanliga moçambikier brukar göra var OK.

     Hemma i Sverige är det första december, inledningen på julmånaden. Jag har sett att ni har snö och det är inte utan att jag längtar hem.