Tant Greta som kom tillbaka.

Det finns ett beteende här som jag inte kan förstå.

Skall ge två exempel.

En kollega kom idag och bad om cirka 6000 kronor. Han hade köpt en bil, via ett ombud i Sydafrika och nu stod bilen i tullen i Maputo. Han måste betala cirka 40 000 kr i importavgift och nu fattades det 6000 för att han skulle kunna betala. Om han inte betalar så blir det en ganska dyr dygnshyra. Men hur kan man för det första låta en nästan okänd person köpa sig en bil för 100 000 kronor utan att ens veta årsmodell, bilmodell eller övriga uppgifter. Nu har han i alla fall sett en bild på bilen via Emil. Min kollega är inte ens rik, utan det är sparade pengar.

Men att göra ett sådant köp och inte ens ha täckning för alla utgifterna och sedan komma till mig för att mer eller mindre begära att få dessa 6000. Det blir nästan en emotionell utpressning. Han fick INTE några pengar av mig.

Det andra exemplet är en annan person som satte sig i skuld med cirka 40 000 konor. Hans fru lånade pengar ur jobbets kassa, utan att be om tillstånd, för att “rädda” situationen. Då ringer han till mig och nästan kräver att jag skall föra över 40 000 kronor (100 000 meticais) annars så blir hans fru avskedad och själv har han inget jobb. Naturligtvis fick han inga pengar av mig och jag tror nog att de överlevde situationen i alla fall. De hör i alla fall av sig med jämna mellanrum. Om det är för att jag är en potentiell livräddare eller vän, ja det vet jag inte.

Inget internet på flera dagar - igen. Inte heller något fungerande mobiltelefon nät. Det finns två mobiltelefon nät operatörer i Mozambique, det ena är M-cel som är ett nationellt bolag och det andra är Vodacom som är Sydafrikanskt.
Idag kom mina vakter och sa att ALLA måste bege sig till M-cells butik för att fylla i ett dokument och dessutom bifoga en kopia av identitietshandligar så kallat BI om man ville behålla sitt telefonnummer. Jag försökte ringa till M-cel akuta service nummer och kom efter många knappningar från 1 till 9 fram till en man som undrade vad jag hade för problem. Men linjen var så dålig att varken han eller jag lyckades föra något samtal, bara skrikord i ett försök till kommunikation.
Det lär vara folksamling vid butiken. undrar om det är ett skämt eller allvar. De flesta som har mobiltelefoner med M-cel har faktiskt inget BI eftersom de lever ute på landsbygden, och de har definitivt inte tillgång till någon kopieringsmaskin eller M-cel butik. Allt skall vara klart till den 15 Oktober, annars stängs numret av. Det låter lite väl dumt för att vara sant, men å andra sidan här är allt möjligt. Det var förresten inte så länge sedan alla prepago, dvs förbetalda nummer stängdes av och alla tvingades byta till nytt chips. De gamla samlades in i en hink. Till vad nytta? Jag blir lite paranoid i sådana situationer.

Nu häger det en IKEA KNÄPPA lampa i ett av husen i bairron. Tog den med som inflyttningspresent idag när jag blev bjuden hem till Gaspar och hans bror. De bor i ett putsat lerhus med två små rum och ett litet vardagsrum på 2,5x2,5 meter. Riktigt fint. Det bjöds på grisgryta och chima = en sorts hård gröt gjord av majsmjöl eller kassava mjöl. Gröten formas till en hård bulle som man sen nyper av små bitar, doppar i en sås och stoppar i munnen. Jag har inte lärt mig äta med fingrarna, men det lär smaka bäst då. Fast jag tycker det smakar utmärkt även med kniv och gaffel. De är tre bröder som bor tillsammans i två små lerhus och en rejäl gård. Två av bröderna har studerat vid universitetet och har jobb som lärare, och den tredje är utvecklingsstörd, men tas verkligen väl omhand av sina bröder. Det känns så gott att ha sett deras nya hus och att allting verkar fungera bra. Då blir man glad, och det är jag just nu.

Ibland finns det inte så mycket att säga. Jag har sytt fem kjolar och ett par långbyxor sedan igår, (det finns så mycket härliga tyger i Mozambique) Gus kom från Nacala över dagen och vi pratade mark köp och husbyggande, sedan en rikligt och god Lunch hos Nina och nu är jag trött i ryggen. Ja, det är väl allt.

Har sett en film i kväll. Den nya Sherlock Holmes och så förstås Dr Watson. Fascinerande vad filmmakarna kan göra, hur de kan framkalla ett gammalt London vid sekelskiftet, karaktärer och kulisser. Men jag undrar hur det ser ut “inuti huvudet” på personen som skrev historien. Jag tror att han måsta ha haft riktigt kul av och till. Tänk att få fantisera och hitta på för fullt utan att bli anklagad för att just hitta på eller ljuga. Vilken frihet.

I morgon Fredag är det ledig dag, eftersom lördag är en nationell helgdag och då kompenseras folket med ledigt på fredagen i stället. Ja vi har en massa olika helgdagar, vilket är ganska skönt. Dock tror jag att det nog är ganska dyrt för Mozambique, att hela landet står stilla ett dygn då och då.

Men jag skall passa på och sy lite kjolar och ett par tunna tajts. Det är varmt nu och jeansen är alldeles för varma.

OCH i natt skall jag sova gott för min Airkond har blivit fixad idag. Inget mer +30 grader i sovrummet mer.

Skönt, nu har vi gjort vår aktivitets plan fram till Juli 2012. Jag är nöjd och kommer att sova gott i natt. Vi ses i morgon.

Min hemhjälp Rodriguez, en man i 70 års åldern håller på att bygga ett litet hus till sig och frugan på tomten till sitt eget hus. Det är nämligen fyllt av barn som vägrar flytta hemifrån och två barnbarn, plus en gammal tant som bara flyttat in. De är 13 personer i hushållet och huset är litet. Och då menar jag litet. Han bygger nu ett två rumshus bredvid det andra huset, så det blir ju nära i alla fall. Han är gammal och trött på att aldrig få vara ifred. Det är bara när han är hos mig och jobbar som inte något barn drar i honom eller kräver hans uppmärksamhet.

Men det är husbygget jag vill prata om. Han har nu gjort 1000 byggblock av cement och sand från floden och snart skall han börja med grunden. Det behövs ju en del armeringsjärn i hörnor och vid överdelen av väggarna. Men om grannarna ser att han använder armerings järn så skvallrar de till någon som säger sig vara från kommunen och som säger sig inspektera bygget, plus att de begär en bra summa i muta för att hålla tyst. Det är inte lätt att vara fattig i bairron. Alltså, Rodriguez kommer att resa väggarna och sedan låtsas han att han lägger grästak på. Vad som sedan sker under det falska grästaket ser ju ingen. Han är ju gammal nog att ha varit med ett tag. Här säger vi om en klok person att han är en “Macao Velho”, vilket betyder ungefär gammal vis apa.

A och L åker ut i distrikt för att kolla läget, 9 distriktsövervakare är i full gång, och 180 promotores som håller på och tränar 1800x5 = 9 000 supportgruppsmedlemmar. Denna veckan och nästa. Allt är förberett med mellanmål och dygnsersättningar till dem alla. Informationsmaterial upptryckt och klart för utdelning i samband med träningen. Supportgrupperna består av by ledarna, vilket ofta innebär att de är de äldre och visaste i byn. Om det finns “häxdoktor” och traditionell barnmorska så är de också med i gruppen. Dessa människorna är ofta mycket kloka och fulla av visdom. De löser konflikter på det mest fantastiska sätt. Böter kan vara att ge bort en kokospalm, eller en höna. Vid grova familjetvister kan mannen lämna tillbaka hustrun till hennes föräldrar, eller frun kan skicka iväg maken och lämna honom hemlös om han inte sköter sig. Det är dock mycket sällan det händer, men jag har ett fall där en animadora, som efter sin första grönskaks skörd sålde tillräckligt med tomater så hon kände sig rik nog att köra maken på porten. Han hade nog inte varit en speciellt bra make får man förmoda. Tänk vad en liten påse frö kan ställa till med.

Vilken bra helg. Har sorterat, organiserat och i viss mån packat lite. Det är nu drygt en månad till dess att huset skall vara utrymt. Skall skicka en del grejer till Sverige, mest hantverks grejer som statyer, tyger och en snidad stol. Just nu känns det extra bra att jag inte har handlat något nytt till huset på flera år. Möblerna åker till Nacala där de låses in i en container som sedan kommer att svetsas ihop, förutom de två hänglåsen. Det behövs - tyvärr. En del smågrrejer får hänga med till Maputo - Joghurt-värme- grejar- saken bland annat. Jag gör min egen joghurt av torrmjölk.

I morgon börjar en ny vecka full av planeringsmöten och strategidiskussioner. Men det känns bra.

Ute i distrikten har vi full rulle på våra aktiviteter med träning av Supportgrupper till våra Animadoras,= frivilliga kvinnor som lär sig om hälsa och nutrition och som sedan berättar vidare för kvinnorna hemma i byn. Till sin hjälp har varje frivillig Animadora en supportgrupp som består av traditionella ledare i byn. Det är mycket mer invecklat än så, men det skall jag inte dyka in på här. Om någon är intresserad kan jag berätta mer i ett mail. Och Maly mår bra, har ringt och kollat.

Ha nu en bra vecka allesammans.

Maly, min utomhus hund som jag tillfälligt tagit hand om har nu fått ett nytt hem idag. Jag har skolat in honom ett antal gånger i den nya familjen, och nu känner jag att familjen som han kommit till verkligen vill ha honom. Det är annars inte så lätt här, eftersom alla människor är rädda för hundar, på grund av rabiesrisken. Men Maly har aldrig sprungit fritt på gatorna, han är vaccinerad och han är en “hemmahund” fast av normal gathundsras förstås. Det känns lite tomt att veta att han inte vaktar mitt hus i natt. Den ordinarie nattvakten sover gott i stolen i “palhotan” det lilla uterummet. Har väckt honom en gång redan.

En STOR död råtta har också plockats bart ur råttfällan idag. Jag är nu ganska trött på råttor faktiskt, även om de är ganska söta. Men just nu är de för många. En och en halv månad kvar här i huset. I morgon fortsätter jag sortera ut grejer och planera för vad som skall till Sverige, till Nacala Porto eller till Maputo. Känns gör gött!

Det börjar med en liten bubbla i magen, den letar sig uppåt och slår sedan emot i skalltaket och brister med en explosion av lyckokänslor som bara flödar genom kroppen. En glädjebubbla som startar utan anledning, det bara händer. Och just nu älskar jag hela världen.

Jag har ett lyx problem - är dålig på att laga mat. Vi har ju inte riktigt samma råvaror som i Sverige och nu oroar jag mig för hur jag skall “överleva” i Maputo utan min gamle hemhjälp Rodriguez. Han har hållit mig vid liv med en varierad kost från måndag till fredag varje vecka sedan 1996. Lördagar och söndagar när han är ledig, fuskar jag med spagetti, riven ost och salt, eller en grönsallad med joghurt som dressing.

Varje måndag morgon ger jag honom pengar för en veckas matinköp. Så säger jag: Alguma coisa, vilket betyder: Någonting. Det blir nästan alltid någon köttgryta på måndagarna, eftersom han själv gärna äter kött åtminstone en gång i veckan. Och han äter mycket. Han är liten och mager, men kan klämma i sig 10 potatisar, huvudmaten och sallad utan problem. Det är fascinerande att se.

Jag har alltså köpt en kokbok med vegetariska rätter. Lite böngrytor och liknande skall jag nog klara av.

Ser faktiskt fram emot utmaningen.

UPS, nu hörde jag råttfällan slå igen. Vi har fångat fyra råttor på två dagar. Tycker lite synd om dom, de är faktiskt ganska söta med sina stora öron, de små klotrunda svarta ögonen, den mjuka pälsen och den långa svansen. Men de är inte så praktiska att ha inomhus, loppor band annat. Jag har just nu ett trettiotal kliande loppbett på kroppen, som jag fick under den gångna helgen..

Och idag upptäckte jag att organisationen har glömt att förnya mitt arbetstillstånd. Det gick ut den 1 Oktober 2009. HOPPSAN jag är “illegal” men tack och lov har jag permanent uppehållstillstånd.

Ja ja, vi hörs i morgon - om vi inte får elavbrott då också som vi hade alldeles nyss.

De första omogna gröna mango frukterna dök upp idag hos trottoar försäljarna utanför skolan på väg till jobbet. En grön mango, hyvlad i tunna skivor med hjälp av en osthyvel. Så lägger man skivorna på en smörgås och strör lite salt över. Det är mumma kan jag lova. Tog några foton med mobilen, men lyckas inte få in dem här. Har i alla fall försökt.

Eva från Ilha kom idag, för en mellanlandning, eftersom hon reser till Sverige i morgon. Just nu packar hon om sin resväska, jag sitter i sängen och bloggar och ute blåser det friska vindar.

Vi väntar och vi väntar på att Agy skall komma. Han skulle resa tidigt från Nacala Porto idag för att vara på kontoret klockan halv nio. Klockan tio kommer han. Jag ser hur han hänger med axlarna och ögonen är röda. Han har inte sovit på hela natten. Då berättar han att hans mors två systrar dog i gårkväll. Den ena systern hade insjuknat i diarre och den andra kom för att hjälpa till. Efter bara några timmar var de båda döda. Kolera kan döda på bara ett par timmar. Tidigt i morse dog hans kusin på intensiven i Nampula - kolera. OCH HAN KOMMER TILL JOBBET!

Ja, nu har det börjat igen. Denna fasa. Ändå har regnen inte startat än, det är tidigt. Nu får vi se upp ute på landet. Folk får ibland för sig att sjukvårdsarbetare och andra “främlingar” sprider kolera och så blir det upplopp. Förra året förstörde befolkningen en skola och ett sjukhus och dödade några röda korsarbetare. Jag blir alldeles matt när jag tänker på allt som hände förra året.

Ja ja, nu skall jag i alla fall sova tidigt, för i morgon börjar en tvådagars mastodont konferens med alla parters i projektet. Får nog ladda upp med kaffe-thermos, äpplen och sockerfri läkerol från Sverige.

DEEEET var en lång paus. Jo, två månader i Sverige, sov mycket, träffade vänner, släktingar, barn och barnbarn.

Men det är många kluvna känslor inför en framtida hemkomst. 16 år utomlands och, jo jag har förändrats en del, har andra förväntningar och en annan sorts tolerans och icke-tolerans. Det perfekta finns ingenstans, och just nu vet jag i ärlighetens namn inte var det är bäst. Här kan jag köpa mig topp sjukvård och kvalificerad tandläkarvård, i Sverige är jag “utlänning” och mitt personnummer tycks ha försvunnit, enligt biblioteket i Malmö existerar jag inte. Alltså, att få köpa och göra en mer avancerad undersökning i Sverige - det gick inte. Svaret: Vi har ingen överenskommelse med Mozambique. Så läkarremissen från en av våra topp experter har inget värde i Sverige. Nåja, det är kanske inte det största problemet, men jag tycker att det blivit så mycket EGO i samhället. Kanske är jag ute och cyklar, så argumentera gärna med mig och motbevisa mig.

Alltså, är nu tillbaka på min stol igen. Men den 1 November flyttar jag till Maputo, huvudstaden för ett annat jobb. DET ser jag fram emot.

När jag anlände i Maputo så var det dagen efter att det stora upproret slutat. Vägen från flygplatsen in till stan var fläckig av svarta stora märken, där man har bränt däck och blockerat huvudvägarna. Orsaken: höjda el- och vattenpriser. I ett fattigt land är detta allvarliga saker. Protesterna var omfattande i Maputo och ett par andra städer, de höll på i fyra dagar och all verksamhet stannade. Affärer blev rånade och privatpersoner som befann sig ute attackerade. Men nu är det lugnt igen.