Tant Greta som kom tillbaka.

Vare sig man är religiös eller inte så tycker jag denna lilla bönen är så fin. Fick den idag av en väninna från Zimbabwe. Hon är en stor, svart afrikansk kvinna med måna ärr i ansiktet. Vi har bara träffats en gång, men vi har ständig kontakt, Wadzanai och jag.

Här kommer den.

Dear God,

The lady reading this

is beautiful, classy & strong and I love her.

Help her live her life to the fullest.

Please promote her and cause her to excel above expectations.

Help her to shine in darkest places and love where it is impossible to love.

Protect her at all times, lift her up when she needs you the most and let her know that when she walks with you; she will always be safe.

Läser i DN att det väntas snäoväder i natt, SNÖ, om jag blundar kan jag känna doften, höra ljudet av snö under fötterna. Det låter nästan som snäck sanden på stranden vid Lumbo, där som jag skall bygga ett litet hus.  15 x 35 meter är tomten, pytteliten, men med fint läge.  Mina kommande grannar bor i lerhus, så jag skall ha gulbruna väggar. Där skall jag  gömma mig när jag vill vara ensam.  Kan se min tomt på Goggle earth, fantastiskt.

Släpar mina toffelklädda fötter efter mig, benen känns som bly, jag är bustrött - igen.  Noddy fyrbeningen hade diarre i natt , hon hann ut första gången men inte den andra klockan 03.00. Det blev kladdigt på mer än ett ställe.  Tar ut henne till badrummet för en liten natt dusch, då är det inget vatten, bara luft som ilsket tjuter i kranen.  Vattenpumpen dundrar och nu är det bara minuter innan den förmodligen  bränner sönder i brist på vätska. Rusar ut för att stänga av eländet. Nattvakten sover gott - igen.  Jag blir arg - igen.

Kommer en timma försent till jobbet, tar en superlång lunch i flera timmar, och går hem i tid.  Noddy är glad, gästerna surfar på nätet och jag skall snart sova ,  fast klockan bara är nio. GOTT

Ett mindre under har skett, den paranoide har insett sitt misstag och beslutat sig för att inte föreslå  Katastrofen till jobbet. Fast det kan man inte lite på. Skall göra som Raggoparaden .se  föreslår, bygga sandsäcksvärn och försåtsminera så fienden trasslar in sig. Gillar det strategiska tänkandet.

Resten av dagen: Har tilllsammans med mina kolleger  i vår del av projektet valt ut 28 personer till intervju för 14 tjänster. Vi gick igenom vilka frågor vi skall ställa och alla fick säga sitt.  Även om den paranoide är som en böld i baken , så är mina närmaste kolleger desto bättre. Vi skrattar och har det bra tillsammans.  Känner att jag kan lita på dem.

Kommer hem vid 18 tiden, öppnar dörren och ser tre  trötta Pece Corps voluntärer  utslängda i sofforna. Var och en med sin laptop i famnen.  För min inre syn ser jag hur gosedjuren har bytts ut mot laptopar, från mys till kontakt. De hade varit på haik i bergen runt Ribaue i två dygn. Mina "morsanhormoner"  spökade och jag var orolig för landminor som ju faktiskt finns kvar lite här och där.  Men nu är de alla hemma igen och mina andra gäster har dragit sig undan till "sviten".  Live ä allt bra gött i alle  fall.

Gråten sitter i halsen, arg-gråten. Sitter kvar på min stol på kontoret och vill inte röra mig. Den paranoide, dvs min närmaste chef, den paranoide, har fegt beslutat att återanställa en KATASTROF. Den paranoide skall avgå och nu bryr han sig inte det minsta om vad som händer i framtiden.

Katastrofen är korrupt, utnyttjar kvinnor sexuellt, begär pengar av anställda så att de skall få behålla jobben, skriker och anklagar, är kvinnohatare, vägrar signera dokument i tid för att markera makt gentemot ekonomiavdelningen etc. Jag blir så TRÖTT.

Nu är jag är sur-tjatig-arg-besviken-frustrerad-irriterad-ledsen till max. Lotta var är du?????

07.10 ett SMS.

- Är du hemma?

- Ja

- Kan jag komma?

-Visst, var är du? I Nampula?

- Nej i Nacala, måste hämta grejer på flygplatsen och några lyftblock i containern.

Jag fortsätter äta frukost, havregrynsgröt med russin, går sedan tillbaka och lägger mig för att vila lite i ytterligare några timmar.  Mina gäster sover fortfarande. Huset är tyst, det enda jag hör är en flitig fågel som bygger bo i ett av mina ventilationsrör  i väggen.

Somnar om och drömmer märkliga drömmar.

Tre timmar senare.

Mina gäster sitter i sofforna och läser när han kommer in genom dörren. Jag sitter vid bordet och ser på mannen som jag tillbringade en stor del av min fritid tillsammans med under åtta år. Åtta både kul, spännande och trista år. Jag var hans kvinna i Mozambique och i Sydafrika har han fortfarande familjen. Det gamla vanliga förhållandet mellan tre parter.

Jag känner ingenting, bara vänliga tankar. Jag bryr mig om, men utan att det gör ont. Det är slut. Nu kan jag vara glad och tillmötesgående på ett annat plan och det känns fint. Det är söndag både i verkligheten och inuti mig själv.

Start-up-seminarium med våra partners från klockan nio i morse och fram till klockan åtta i kväll. Benen känns blytunga, jag är hungrig men orkar inte fixa något i kväll. Men det har varit mycket bra jobbeseminarium faktiskt. Tyvärr kom inte provinsdirektörerna, eftersom presidenten Gebuza kommer i morgon. Då skall han till Lalaua, ett av mina favorit distrikt. Vet inte om de har fått elektrisk energi där än. Sist jag var där bodde jag i ett ruckel hus, med jord i badkaret.  Fast jag är numera en gammal räv så jag reser aldrig utan mitt tält som jag fäller upp ovanpå sängen, stearinljus och ficklampa. Skall jag vara borta länge tar jag även med mig min lilla DVD spelare så jag kan sitta i säng-tältet och se på filmer.  Hygiensiskt , tryggt och riktigt mysigt. Det är väl de gamal scout takterna som sitter i ännu  antar jag.

Nu skall jag sova, för det blir ett "maraton lopp" i morgon också, och i övermorgon och dagen efter i övermorgon.....SEN är det helg igen.

Jäklar, jag kan inte få ihop den igen, tvättmaskinen alltså. Plockade isär den igår kväll när det lät om pumpen.  Man måste faktiskt inte vara man för att skruva lite, men nu kommer andra fasen - att få ihop eländet igen. Får väl kalla på någon snäll boer men lite starkare händer än mina.

Vaknade klockan tre i morse, arg och irriterad. Hela världens orättvisor hade plötsligt gjort inträde i min skalle.  I halvsovande tillstånd försöker jag lösa världskrisen,  men vaknar förstås innan det är klart. TVn blev min räddning och en timma senare kunde jag krypa ner i sängen  igen, med Noddy på kudden bredvid mig.  Lilla goa varma fyrbenta Noddy som suckar så judligt när hon lägger sig tillrätta.

Wow huset är tomt! Maggie har flyttat efter sju månader hos mig. Det har varit  både kul och fint på många sätt och hon har verkligen tagit väl hand om Noddy, men å andra sidan har det varit som att ha en tonåring i huset igen. En lugn tonåring, men i alla fall. Nu har jag soffan för mig själv igen.

Myggor i alla storlekar surrar runtomkring mig, men de vill inte gå till attack. Jag är nämligen genomsprayad med Mylol  myggmedel. På burken lovas de långtids effekt. Dessutom har jag två fotvrist band i läder indränkt med någon sorts illa luktande insects repellent.  Inte ens Noddy älskar mig med de banden om fotvristerna.

Ett tag hade jag tankar på att starta tillverkning av lokalt myggmedel med citron gräs olja som skulle destilleras fram ur rötterna. Lite komplicerad process, men det skulle vara kul eftersom det inte finns någon inhemsk produktion här.  En produkt hade jag tänkt mig skulle vara 100% naturlig och en annan med tillsats av Diethyltoulamide. Hittade till och med på nätet 200 liters tunnor med produkten.  Men det blev inget myggmedel, det blev Vykort i stället.  Så nu har jag provat det.

Eller kanske skall jag göra tvål. Har bett min vakt samla ihop några kilo aska så vi kan exprimentera här hemma på gården. Han blev eld och lågor för ideen. Om det lyckas så skall jag se till att 64 000 kvinnor lär sig gära tvål. Fettet som behövs för tvål tillverkningen måste komma från något som folket  redan har i sin omgivning , som tex.  kärnorna i Baobab trädets (Imbomdeiro) frukt. Vill försöka göra tvål utan att använda kaustic soda eftersom det är en produkt man måste köpa och dessutom vet jag inte var man kan köpa det här i Nampula. Har förstås googlat och vet nu att kokad aska i 4 timmar blir soda. Håll tummarna att det går.

Finns det ingen kemilärare där ute som kan hjälpa mig?

I augusti 1969 gav jag mig själv ett löfte - att inte ljuga.  I min regel så är det  tillåtet att inte svara på frågor och att inte spontant berätta, men det är absolut förbjudet att ljuga. Detta beslutet fattade jag efter en synnerligen traumatisk upplevelse där jag var utsatt för två stora lögner inom ett dygn och av två nära personer. Jag har faktiskt klarat att hålla mitt löfte, och har också upptäckt att det är faktiskt lättare att tala sanning, för då vet jag alltid vad jag sagt.

Men nu längtar jag efter att fantisera och hitta på. Kanske inte dirket ljuga, men hitta på omöliga saker. Tutt pratade en gång om de gröna stenätarna i underjorden. Jag kommer inte ihåg allt, men de gröna stenätarna var synnerligen fruktade varelser . 
Mia Couto, en berömd mozambikansk författare inledde sin bok "Under frangipaniträdet" med en död mullvad begravd i närheten av en människa.  Av någon anledning så väcks människans skäl  till liv igen och mullvaden blir synnerlige störd av att det är så mycket rörelser i graven.  

Men vad skall jag "ljuga" om då?

Vi går längs den dammiga stigen på väg mot byn. Vi är tre personer, först i ledet går byns traditionelle ledare,  framför mig går Matuca, vår intervjvuare. Han  håller fem långa intervju formulär i ena handen och en penna i den andra. Sist kommer jag travandes i mina plastsandaler som glippar av svettiga fötter.  Matuca är känd i området, folk skrattar och hälsar, han har arbetat som jordbruks assistent för min organsiation under flera år i just denna kommunen.

En intervju är redan avlklarad, nu återstår fyra.

Vi kommer fram till ett ytterst litet hus gjord av lera och bambupinnar, tak av gräs, dörren är öppen.

Ledaren går fram till den öppna dörren och ropar: Com licenca, vilket betyder ge tillåtelse. Det är det vanliga sättet att kalla på uppmärksamhet när man skall besök någon.

Ut genom dörren kommer en mycket gammal , mager och något krokig kvinna, insvept i en Capulana, ett  traditionellt tygskycke. Hon tittar lite förvånat på oss tre besökare och jag kan se undran i hennes ögon: Vad vill de? Vad gör de här? Varför kommer de till mig? Hon ser mig och undrar säkert vad denna vita kvinnan har här att göra?  

Hon  ser uppenbarligen oroad ut.  Men ledaren förklarar orsaken till vårat besök och då bryter det stora leendet ut. Visst vill hon svara på frågor. Men vad kan hon ha att berätta?

Vi sätteer oss ner i skuggan längs med husväggen och Matuca börjar den långa intervjun. Det låter mer som ett samtal mellan de två och jag känner att kvinnan verkar trivas med situationen, att någon är intreseerad av henne.

Under tiden blir jag alltmer trött i baken och ryggen. Marken runt huset är ganska knölig och väggen, gjord av  lerklumpar där man tydligt kan se fingeravtrycken i leran är inte något bekvämt ryggstöd.

Äntligen efter 45 minuter är vi klara, vi tackar och gör oss redo att gå vidare till nästa hus. Lite diskret trycker jag några slantar i hennes hand.  Då händer det, hon börjar dansa vilt och tjuta av glädje. Jag blir nästan lite generad.

Vi, jag och Matuca går vidare till nästa hus och nästa och nästa. Efter många timmar upptäcker Mutaca att han gömt en fråga. Vi söker återigen upp den gamla, som nu befinner sig mitt i byn tillsammans med några anda kvinnor.  Hon är klädd i en trasig blus, med minst femitotal revor i, men den är ren och ser nästan nystruken ut.  Hon visar att hon är lite generad när brösten tittar fram och för att inte kan klä sig anständigt, nu när det är besök i byn.  Jag tar av mig min capulana och ger henne. Då börjar hon dansa och sjunga igen, samtidigt som hon sveper den om bröstet. Nästa gång jag kommer förbi Mossuril, skall jag ha lite mat och kläder till henne.  Men det får inte vara för mycket för då riskerar hon att utsättas för svartsjuka.  Lagom är ett bra ord.

Andrew från Ribaue är i stan. Han står i köket och lagar middag tillsammans med Maggie.  Det är något spännande indiskt, och currydofen letar sig in i mitt sovrum där jag sitter i sängen och myser, väl skyddad mot myggor under mitt mosquito nät. Datan och en hög med böcker spridda runtomrking mig.

De får äta själva, jag är superallergisk mot bland annat curry. Det är för jäkligt att man skall vara allergisk mot sådant som faktiskt är gott. Jag gör så gott jag kan med att lura mig själv att tänka: Det gillar jag inte. Men det är inte sant, jag tycker om curry, honung, selleri, och en massa andra saker. 

För många år sedan bodde jag i ett hyreshus med minst 70 talet lägenheter.  Vi var ett gäng utlänningar spridda på flera våningsplan  och tillsammans hade vi  bildat en Lunch klubb.

Det innebar att vi turades om att äta lunch hos varandra, och våra respektive hemhjälpar fick smaka sina  kollegers maträtter. Det var uppskattat av alla.

Nu har jag haft  samma hemhjälp/kock  i  12 år och det börjar bli lite enformigt, så jag föreslog Lotta idag att vi skall börja cirkulera lite. (Hon har en höjdar kokerska) Hoppas hon nappar på förslaget. 

En vända ner till rotundan för att intyga att min signaur på procuracao är riktig. OK, det är för att skydda mig, men å andra hand var min signatur verkligen tydlig på mitt dire (den id handlignen  som de har som förebild för att jämföra namnteckningen). I morgon skall jag dit igen, för att muntiligen bevittna att jag säljer min mark. Intressant att se alla dessa vändingarna. Tänker på Amir som så gärna vill ha marken gratis av mig och som blev  jättesur när han inte fick det. Kan inte nog säga vad skönt  det är att ha blivit av med honom och alla hans barnsliga behov.  

Igår visade jag PAPRIKA, en lokal artist hur man gör trolldeg och papier mache, tvål och blåsisar samt en massa andra sker som jag lärde ut när jag undervisade blivande dagmammor  hur man pysslar med barn mellan 6 månader och upp till tonåren. Detta gjorde jag som kvällskurs två kvällar i veckan  i Simrishamns  gymnasieskola.  

Känner en stark längtan efter att börja måla igen. Det enda kruxet är att här kan jag inte stå ute och måla på grund av alla tiotusen intresserade åskådare, främst barn,  som vill prata hela tiden.

Att måla är en typ av meditation, åtminstonde för mig. Tanken exiterar inte,  det är en kommunikation mellan handen och själen. Tiden bara försvinner, ingen hunger, bara färgerna, linjerna och känslorna. Vill inte ens lyssna på musik, så privat känns det. Jag längtar...............

Lördag igen efter en intensiv vecka. Noddy sover på kudden, Maggie surfar runt på nätet, TVn skvallrar om Mrs Palin och skandalen omkring henne, Agy min nutritions koordinator har tagit hand om hela rullan i samband med slut utvärderingen av de två sista årens arbete,  USAID besöket gick super, skypat lite, pratat lite och läst Annas fina blogg (grittastina.blogg.se), folk är ute i fält och jobbar, teet smakar gott och jag trivs med livet.  Tror jag skall sy en kavaj idag.........

Efter en dags lyckat besök hos två animadoras och deras mammagrupper sitter vi, jag och Laura från Save the Children,  Maria och Isabelle från USAID,  nu i bilen på väg till Ilha de Mozambique.  Vi befinner oss mitt på den 3,5 km långa bron mellan fastlandet och den lilla ön Ilha, när  Laura plötsligt skrattar till, lite mer för sig själv. Hon sitter på min högra sida i baksätet, jag vänder mig mot henne och frågar : Vad är det? Varför skrattar du? Då berättar hon att under ett av våra möten så kommer en av mammorna fram till Laura och säger: Nu vill jag ha ett barn till. Laura svarar då: Men du har ju redan tolv. Kvinnan svarar då: Ja men den yngsta är redan 4 år så nu vill jag ha en till.  Laura skrattar till igen och säger att hon haft en hel del samtal med just den kvinnan om familjeplanering och riskerna  med för många graviditeter. Till slut gick kvinnan med på att få en injektion med Depovera.  Men ny tycker hon tydligen att det är dax för ytterligare en ny medlem i familjen. Tilläggas kan att alla hennes barn lever.  Tänker på alla de gångerna jag själv tyckte att två barn var fullt tillräckligt för att hålla mig sysselsatt.

Igår var det de behövandes dag. Det började 06.30 med att Paulo kom. Avskedad efter 17 år i ett företag. Orsak: han stal ett verktyg och sålde eftersom han och de andra arbetarna i firman inte hade fått lön på tre månader. Han togs på bar gärning och avskedades för ett år sedan - och förlorade sitt avgångsvederlag som är 3 månadslöner per varje arbetat 2 år, alltså en hel del pengar.

Nästa, var min hemhjälp, hans äldsta och yngsta dotter. Den minsta var verkligen SJUK med reumatisk feber, ont och svullen, med en stor bula i huvudet. Aj aj aj.

Sedan kom en annan familj där mannen fått diagnosen Multipel Skleros och han mår inte alls bra. Gissa om jag sov dåligt på natten. Hade mardrömmar. Att vara frisk är verkligen något att vara glad över.

Det är så fantastiskt när saker och ting funkar. Inget strömavbrott på hela dagen och min dator har varit samarbetsvillig hela dagen. Har inget batteri laptopen, men hoppas snart få ett nytt. Sitter fortfarande kvar på jobbet fyra timmars övertid igen. Men det är OK. Känner att jag det mesta på plats inför mötet i morgon med personalen som skall ut i fält en vecka och intervjua. Kram alla!

Det känns  lite svårt att skriva om  honom, Y. Jag lärde känna honom 1996 när han var omkring 8 år gammal. Han var en av alla dessa grabbar som lever sitt liv på gatan, hjälper till lite om någon behöver, säljer visselpipor eller klädhängare. Ibland lät jag några av dem komma med upp till min lägenhet där jag bjöd på mackor och frukt.  Något som jag ABSOLUT inte skulle göra idag. Barn försvinner och transporteras bort, tänk dig att bli anklagad för baranrov.

Nåja Y hade en gammal farmor. Han berättade en dag hur han och farmor en dag  när rebellerna kom,  hade gömt sig i en grop i marken övertäckta med kvistar och annat skräp. Han såg hur rebellerna brände ner deras hus. Far och mor såg han aldrig mer igen. Inte heller sina syskon.

En dag när han kom och knackade på, hade han en gåva med mig. I lera hade han tillverkat det finaste han kunde tänka sig. Ett hus med parabolantenn, en bil och en stereo apparat. Jag har dem fortfarande kvar.

Så hände det tråkiga, han blev utsatt för sexuella övergrepp och började prostituera sig. Jag mötte honom utanför det enda hotellet i stan där han väntade på "någon manlig vän". 

En dag lite senare kom han återigen på besök, och vi hade att fint samtal om vad som hänt honom.  Det började med att han ställde  en enkel fråga: Varför gör män så?

Jag förstod genast vad han menade och svarade så gott jag kunde. Att en man som blivit utsatt för övergrepp, själv ofta blev den  som gjorde samma sak. Att det inte var tillåtet av vuxna att göra så och att han hade all rätt att säga nej. Vi pratade om Aids och andra faror. Det känndes så fint med hans förtroende och vi hade verkligen några givande timmar där vi satt i mitt vardagsrum på fjärde våningen och pratade.

Tiden gick och han fick en mer stadig manlig vän. En engelsman som tog honom hem till sig, klädde honom, betalade skolgång och ordnade med små utflykter.

Ja vad säger man? Det var tungt och det var inte mycket jag egentligen kunde säga, för vad var egentligen alternativet? Droger och alkohol?

Han blev riktigt bra på att prata engelska, gick i privatskola och verkade må bra. Sedan reste han utomlands tillsammaans med sin "sugar daddy".

I går- träffade jag honom igen efter många år. Nu en ung välväxt ung man i  20 års åldern, som glatt hälsade på tant Greta. Oj vad det känndes bra att se honom igen.  Så plötsligt drar han upp plånboken och visar stolt upp en  bild. Det var bilden på hans numera ett åriga dotter - ursöt med pärlor i håret! Han har träffat en flicka/kvinna och blivit pappa.  Han var glad och stolt, och du kan tro att det var jag också. Det finns hopp även i denna världen.

En och en halv timma innan de Paranoide skulle flyga ner till huvudstaden, och mitt under pågående  träning av intervjuare för vår kommande studie, kom han, de paranoide och bad mig ta över hela ansvaret. Han skulle bli borta en vecka. Idag läser jag i ett annat mail, som råkade passera mina ögon, att han har semester i två veckor. Kul va.....Jag har ägnat de senaste dagarna och helgen åt att försöka  plocka ihop all information jag kan få tag på, för att snickra ihop allt på ett bra sätt.  600 intervjuer plus 1920 intervjuer om vardera 19 plus 13 sidor. Det tar tid och endast hälften av dem vi tränade klarade testerna för att få fortsätta. Jag har nu bara 12 personer plus 3 övervakare. Men trots detta så finns det glittrande ljusglimtar mitt i röran. Har fått bra kontakt med kollegerna i en annan organsiation som skall samarbeta med oss i minst tre år framöver.  Känns urbra.

Det är tur att jag faktiskt har ett rutnätsystem i huvudet när det gäller att organsiera saker och ting. Så det skall bli kul!!!

Har fått ett hett tips från Anna. Skriva en bok om hur man kollar tenta fuskare. Bra ide, det skulle kunna bli en miljon säljare här i Mozlandia. Elever och alla andra med för den delen, vet mer om hur man fuskar än hur man läser på i sina böcker eller gör som man skall.

För många år sedan hade jag en partikompis som var gravt alkoholiserad, likaså hans fru. Men vi gjorde en deal. De ville nämligen försöka att bli nyktra så vi skrev ett kontrakt. Det började med att de berättade alla finter som en rutinerad alkoholist kan hitta på för att inte svälja sin antabus och när och hur han/hon kan smuggla vin och sprit och förstås hur man sväljer utan att det märks. De berättade och jag skrattade så jag hade ont i magmusklerna i flera dagar. Sedan gav de mig fullmakt till diverse åtgärder bland annat att låsa in dem vid behov, ta nycklarna och vänta tills de var nyktra.

Det gick tre veckor så ringer mannen. Frugan var medvetslös, hade svalt piller, beta blockerare, och nu var paniken nära. Jag åker dit, kaos förstås, ambulansen kommer och jag låser in mannen på toaletten. Han var ganska störig faktiskt.

Då börjar den riktiga cirkusen - på toan. Han hotar att slå sönder allt, dränka sig i badkaret etc. Jag svarade bara: O.K gör du det.

Natten gick och jag sov på soffan. Nästa morgon låste jag upp toa-dörren, och ut kommer en lagom mör man, tittar på mig med röda ögon och säger: Fan, du gjorde det! Man kan ju lita på dig! Tiden gick och många år senare träffade jag honom igen under en tågresa till Stockholm. Spiknykter och det hade han varit i mer än tio år då. Frun hade dött. Jag är säker på att han har ett bra liv idag.

Ja, så kan associationerna vandra mellan tenta vakt och antabusutdelare.