En gammal kvinna
Vi går längs den dammiga stigen på väg mot byn. Vi är tre personer, först i ledet går byns traditionelle ledare, framför mig går Matuca, vår intervjvuare. Han håller fem långa intervju formulär i ena handen och en penna i den andra. Sist kommer jag travandes i mina plastsandaler som glippar av svettiga fötter. Matuca är känd i området, folk skrattar och hälsar, han har arbetat som jordbruks assistent för min organsiation under flera år i just denna kommunen.
En intervju är redan avlklarad, nu återstår fyra.
Vi kommer fram till ett ytterst litet hus gjord av lera och bambupinnar, tak av gräs, dörren är öppen.
Ledaren går fram till den öppna dörren och ropar: Com licenca, vilket betyder ge tillåtelse. Det är det vanliga sättet att kalla på uppmärksamhet när man skall besök någon.
Ut genom dörren kommer en mycket gammal , mager och något krokig kvinna, insvept i en Capulana, ett traditionellt tygskycke. Hon tittar lite förvånat på oss tre besökare och jag kan se undran i hennes ögon: Vad vill de? Vad gör de här? Varför kommer de till mig? Hon ser mig och undrar säkert vad denna vita kvinnan har här att göra?
Hon ser uppenbarligen oroad ut. Men ledaren förklarar orsaken till vårat besök och då bryter det stora leendet ut. Visst vill hon svara på frågor. Men vad kan hon ha att berätta?
Vi sätteer oss ner i skuggan längs med husväggen och Matuca börjar den långa intervjun. Det låter mer som ett samtal mellan de två och jag känner att kvinnan verkar trivas med situationen, att någon är intreseerad av henne.
Under tiden blir jag alltmer trött i baken och ryggen. Marken runt huset är ganska knölig och väggen, gjord av lerklumpar där man tydligt kan se fingeravtrycken i leran är inte något bekvämt ryggstöd.
Äntligen efter 45 minuter är vi klara, vi tackar och gör oss redo att gå vidare till nästa hus. Lite diskret trycker jag några slantar i hennes hand. Då händer det, hon börjar dansa vilt och tjuta av glädje. Jag blir nästan lite generad.
Vi, jag och Matuca går vidare till nästa hus och nästa och nästa. Efter många timmar upptäcker Mutaca att han gömt en fråga. Vi söker återigen upp den gamla, som nu befinner sig mitt i byn tillsammans med några anda kvinnor. Hon är klädd i en trasig blus, med minst femitotal revor i, men den är ren och ser nästan nystruken ut. Hon visar att hon är lite generad när brösten tittar fram och för att inte kan klä sig anständigt, nu när det är besök i byn. Jag tar av mig min capulana och ger henne. Då börjar hon dansa och sjunga igen, samtidigt som hon sveper den om bröstet. Nästa gång jag kommer förbi Mossuril, skall jag ha lite mat och kläder till henne. Men det får inte vara för mycket för då riskerar hon att utsättas för svartsjuka. Lagom är ett bra ord.
miltas bort sitter min faster, hon skriver en blogg som jag slaviskt läser. Jag förundras och förfäras, för i min lilla värld så är det egentligen en saga...
