Tant Greta som kom tillbaka.

Vaknade i dag med yrsel. Hela världen snurrade. Synnerligen obehagligt, men jag har haft det förr. Jag antog att det var kristallsjukan. Åt frukost och la mig igen för att sova några timmar. Jag ville vara utsövd innan jag gjorde Epleys manöver för att få kristallerna i innerörat på plats. Man skall nämligen inte lägga sig på många timmar efter behandlingen.

     Klockan är fem och jag gjorde min Epleys för några timmar sedan. Nu är jag OK igen. Men det blir en uppesittarkväll. Utanför regnar det och åskan går. Skönt faktiskt. Luften blir lite svalare.

     Gus har tipsat om en köpare som vi vet är intresserad. Men, men, här kan man inte tro på något innan det är klart. Alltså sprider vi ordet vidare. Vi skall i alla fall pratas vid om en timma.

     Idag skulle jag ha träffat Rodriguez barn, men att åka chapa med yrsel går bara inte. Det får bli en annan dag i stället.

     Det är faktiskt lite stressigt med tanke på att jag åker hem igen den 15e januari 2024 och allt måste vara klart till dess. Administrativa kullerbyttor brukar ta flera veckor. Men jag har lite kontakter som kanske kan hjälpa till. Håll tummarna för mig.

 Charmen med att åka chapa (minibuss som transporterar folk) håller på att svalna. Det är egentligen ganska tröttsamt att sitta på halva rumpan, medan den andra hänger över kanten på det som kallas sidoplats. Jag är inte lika bra vadderad i baken med en massa muskler eller fett, som de flesta mocambikaner, så ibland känns det rejält obehagligt. Idag lutade platsen så mycket åt vänster, så hade inte dörren varit stängd hade jag trillat rakt ut i gatan. Men, vissa dagar har det faktiskt varit riktigt trevligt. Folk har engagerat sig i "min" hållplats, vänliga förvånade leenden över att en vit kvinna åker chapa och jag anar att de tänker. "Stackars kvinna vi måste hjälpa henne". Jag bor bredvid muslimska kyrkogården Mwako Wanvela (= trötta berget på lokalspråket Makhowa) och moskén. Nästan alla känner till var det är.

     Ärligt talat Jag måste erkänna att det är riktigt praktiskt. Jag går 25 meter från huset upp på stora vägen N1, tittar åt höger. De kommer förbi var och varannan minut. Ser jag en chapa närma sig, då sträcker jag ut armen och signalerar - jag vill åka med. Chauffören tvärbromsar, jag går då fram och kikar in i bussen. Finns det något utrymme kvar där jag kan sitta? Det går nästan alltid att klämma in en till.

     Avståndet mellan min bostad och centrum är cirka 4 km och det finns nog bara två formella hållplatser. Så när det är dags att gå av knackar man i taket, eller slår med en slant på rutan alternativt säger till mannen som tar hand om pengarna - om man inte sitter längst bak. För då för man ut armen genom den ständigt öppna vindrutan och bankar på taket. Det fungerar prompt. Bussen stannar precis vart som helst. Ganska trevligt faktiskt. Kanske något att införa i Malmö. Minibussar som cirkulerar runt i stan, utan tidtabell. Chaufför och en kassör som hänger ut genom den halvöppna skjutdörren och ropar ut slutdestinationen. Nåja, kanske inte i alla fall.

Det fläktade skönt genom det öppna bilfönstret. Vilken översikt av väg, folk och små butiker. Jag åkte nämligen lastbil in till stan idag. Underhåll av elnätet, så vi var utan energi mellan 06 till 17. Alltså en gjorde jag en flykt till ett av stadens hotell med generator och airkond.

     Gaspar tog en av sina lastbilar, eftersom frun behövde personbilen. Han skulle jobba på universitet och ge några lektioner, sedan möte med en kollega. Jag tror nog också att han efter jobbet passade på och åkte och hämtade ett nytt lass av sten till ett av sina husbyggen.

     Jag klev in i det svala luftiga hotell Milenio och tråcklade mig fram till kafédelen. Satte mig och väntade på Aida och hennes 8 åriga dotter. Klockan elva hade vi sagt. En timma efter utsatt tid kom de så småningom.

     Dottern är handikappad så det tog extra lång tid att gå idag. Men så äntligen. Det var många år sedan jag träffade Aida och det tog ganska många timmar att uppdatera varandra om vad som hänt sedan sist. Och det var mycket! Så fantastiskt härligt att se Aida som vuxen. Jag lärde känna henne som liten flicka, dotter till en empregada - hemhjälp. Hon har utbildat sig till Revisor och ansvarar för tre olika företags ekonomiska bokföring. Nu drömmer hon om att ta en Magister examen i Ekonomi. Men pengar saknas till terminsavgifterna och tyvärr har jag inga möjligheter att hjälpa henne. Skall se om jag kan hitta någon som kan hjälpa henne att få stadsbidrag, (bolsa de estudos), men vi vet alla att de bidragen oftast hamnar hos ledande personers barn och släktingar. Jag skall i alla fall dra i de trådar jag känner till.

     När vi var klara så kom gamla Phil och vi pratade en liten stund. Det hade redan blivit eftermiddag och jag antog att elen snart skulle komma tillbaka. Hoppade på en Chapa och åkte hemåt. Duschade, klädde om och gick ut till salongen. Där stod maten framdukad med en fantastisk böngryta. Så med ens - strömmen kom - och vände. Nu är det varmt och mörkt igen. Men ok, ganska skönt i alla fall.

Jag hör något som liknar syrsor. JO, jag vet att vid min ålder hör man inga syrsor. Men trevligt låter det i alla fall i ett annars mycket tyst hus då alla barnen är borta på födelsedagskalas.

Tystnad är härligt som omväxling.

 

Lika bra att ta det försiktigt idag. Enligt Gaspar har det varit lugnt förutom Nampula, Nacala och Angoche. Husets empregado - hemhjälp, sa att det var lugnt igår kväll när han åkte hem till Mohivire inne i Nampula. Skönt. Men det är bäst att ta det säkra före det osäkra.

     Vid niotiden när jag åt min frukost på verandan knackade det på den stora porten. Jag öppnade och där stod två flickor. Det dröjde några sekunder innan jag kände igen dom. Barnens kusiner! Det har gått fyra år sedan jag såg dom sist och vilken förändring!!! Den äldsta 13 år såg ut som en 15 åring, lång och vacker med inflätade pärlor i håret. Här får Gaspars bror se upp. Friarna lär nog inte vänta så länge till.

 Barnen väntar ivrigt på att jag skall lämna mitt ombonade rum och gå ut till dom i vardagsrummet. Där finns en enorm soffa i U-form, stort soffbord, TV, matsalsbord, avlastningsbord och vitrinskåp. Mycket elegant och rymligt. Det är nu husets fem barn, en kamrat från andra sidan gatan och två kusiner. Tror inte jag orkar underhålla dom alla nu. Stannar alltså här på rummet och fortsätter se på National Geografic ett tag till. Egoist -  javisst 😄

För andra dagen så har vi ingen el i huset, så jag åkte in till stan för en fika på något av Hotellen med air-kond och internet. Jag hinner knappast stega fram emot kafédelen när jag hör någon ropa mitt namn. Det var Phil Gray, amerikanen som varit i Mozambique längre än någon av oss andra. Han är spindeln i nätet som har koll på allt som händer och sker i Nampulaprovinsen. Men även han har blivit gammal. Så där satt vi som två reliker, pratade, skrattade och delade minnen. En härlig stund.

     Knappt hade Phil gått förrän jag fick ett telefonsamtal från Gaspar, min värd.

"Du bör ta dig hemåt så snart som möjligt!".

"Har det hänt något?" frågar jag.

"Dom har släppt resultaten från valet nu idag och det kommer att bli oroligt."

Jag hörde at han var orolig. Snabbt plockar jag ihop mina saker, kollar att allt ligger i ryggsäcken och lämnar hotellet med ryggsäcken på magen. Då ser jag att i varje hörn finns det minst två poliser.

Långa benet före ner till N1 och vinkar in första bästa chapa. Den var som vanligt överfull. men folk var vid gott mod. Deras arbetsgivare hade låtit dom gå hem tidigare idag på grund av situationen.

Väl hemma mötte Gaspar. Lunchen stod framme och jag kände mig helt lugn igen.

     Senare var han tvungen att bege sig in till stan i ett brådskande ärende, men inte med bil. Han ringde efter en motorcykeltaxi. Bilar är inte säkert idag men motorcyklar tar sig lättare fram när trafiken stoppas.

     Några timmar senare kopplades elen på igen. Så nu lyssnar jag på BBC och frisläppandet av den israeliska gisslan.

Ja, ja, vad är det för värld vi lever i?

 

Så har det hänt igen. Ingen elektricitet. Brand i en posto, vet inte vad det heter på Svenska, men det är stället där strömmen fördelas för vissa områden. Huset har inte så många fönster som vi är vana vid. Det är en strategi för att hålla solen ute. Så bra att jag har lampa i telefonen och att den var laddad. Så nu sitter jag här på verandan i 34 graders värme. Det blir en känsla av flashback till mina år här. Jag vet inte hur många gånger jag begett mig till elverket för att få ett problem löst.

Men jag har gott sällskap av ett gäng barn 2,5,10 0ch 11 år. 13 åringen saknas förstås, han hänger ute med kompisar.

För första gången sedan jag fick covid känner jag mig normal igen. Zoomiekänslan är bortblåst och jag kände lukt av rök igår. Fantastiskt.

     I förmiddags satte jag mig på mina glasögon! Glasen höll, men bågen fick en lustig vinkel. Det var tvunget att åtgärdas så jag beslutade mig för att åka in till stan. Jag tog Chapan, ett lokalt transportmedel där minibussar kör i rasande fart alltmedan den som tar betalt hänger ut genom fönstret och skriker ut namnet på slutstationen. Igår var vi 23 personer i en buss med 12 sittplatser. Men det gick.

     Framme vid Tefal bensinstation klev jag av och började sedan i ultrarapid (på grund av värmen) att promenera längs med Avenida 25 de Setembro. Som vanligt är trottoarerna fulla av små lokala stånd och folk runtomkring som mest umgås med varandra.

     Jag hittade glasögonbutiken och fick utmärkt hjälp av en tekniko. Så nu sitter glasögonen bättre och glider inte ner på näsan längre.

          Efter att ha gjort ytterligare några ärenden tog jag Chapan hem igen, duschade och satte mig för att se på TV. Som vanligt är jag mest intresserad av nyheter. Israel, Palestina, Ukraina krig, krig och mera krig. Slog över till National Geografic, men där var det jakt, döda, stjäla från varandra, naturen är hård på savannerna. Försökte med en filmkanal. Kom mitt in i ett avsnitt där en man plockar fram sina vapen som han sedan noggrant rengör. Stängde av TVn.

     Så nu sitter jag här i min 180 breda säng och skriver medan airkonden lugnt susar över mitt huvud.

     Livet känns bra just nu. Skall nog gå ut i köket och hämta ett äpple.

Vet inte om jag kommer att vänja mig vid värmen under dessa två månaderna som jag är här i Nampula, Mozambique. Men trots det - så härligt att gå runt i stan och uppleva gamla minnen. Igår trffade jag min gamla hemhjälp Sr. Rodriguez. Fantastiskt och oj vad vi hade mycket att prata om. Alla hans 8 barn klarar sig fint, några har studerat vidare och familjens överlevnad är tryggad. Detta lägger sig som honung runt mitt hjärta.

Familjens fem barn blev överlyckliga över att få pyssla me pärlplattorna. Något ingen av dem gjort tidigare. Tant Greta är igång igen.

Några veckor försenat anlände jag i Torsdags till Nampula i norra Mozambique. Detta är en resa för att avsluta vissa saker, bland annat för att sälja ett hus. Det har känts lite olustigt att resa just nu med tanke på oroligheter i norr. Men det är viktigt att allt sker nu.

Jag bor hos några riktigt goda vänner och det känns i alla fall tryggt. Jag skall försöka skriva någorlunda regelbundet här i bloggen. Doch har jag bara internet i telefonen, så det blir nog inga långa inlägg. 

Vi hörs snart hoppas jag