Tant Greta som kom tillbaka.

Glad Glad GLAD, mina blodprover var normala förutom fasteblodsockret som var över normalvärdet. (annalkande åldersdiabetes) Så nu kära vänner behöver jag er hjälp att stötta mig när det gäller en mer sockerfri diet. TACK alla "vakthundar" som ger ett skall när jag glömmer bort mig i fortsättningen....

I morgon blir det besök hos  en gammal god vän och sedan nyårsfirande med några tjej-dam-kvinno kompisar.  Måste börja  packa resväskan i kväll för sedan  blir det lite stressigt.  Lämnar Köpenhamn på Fredag klockan 14.15 och kommer till Nampula på Söndag klockan 10.50. Börjar jobba direkt på Måndag.

Det går så fort. Om fyra dagar reser jag hem till Mozambique igen. Har klarat av en massa saker, med besök lite överallt och ett rejält julfirande hemma hos min älste son och hans familj. Alla ingredienserna till ett rejält julfirande fanns, släkten, maten, tomten, paketen, Kalle Anka, spel och lek  och så till sist sömn...för att sedan vakna till en härligt lugn juldag. Kunde inte bli bättre.

Det är så underbart att vara 60 år och ha vuxna söner med familjer, en kanonfin brorsdotter och en härlig bonusdotter som dessutom skall få tvillingar i April och att jag  känner mig  välkommen hos dem alla. Det är tröstande  att  veta att de  finns  när jag en dag flyttar hem till Sverige igen.  Det har nu gått  13 år och jag har tappat en hel del kontakter, uttryck och begrepp har ändrats, nya självklarheter i samhället som jag inte förstår utan måste lära som vilken annan invandrare som helst.  Utveckligen går så rasande fort och det märker man bara om man kliver åt sidan ett tag. Men som sagt, om 6 dagar är jag hemma i min stad Nampula igen, hos  mina vänner där, koder som jag kan och en stad där jag känner mig trygg.  Det skall bli gott att återvända trots 37 gradig  värme och pågående regnperiod.

Fyra år sedan Tsunamin. Nu vill jag berätta hisotiren om Bambam.  Träffade honom i Juni 2008 under ett besök i bergen i trakten av Sigli på Sumatra. Han är numera ansvarig för ett eco center där han ansvarar för utveckingen av biodynamisk odlingsteknik och bland annat framställning av biologisk gödsel .

Som så många andra drabbade,  börjar han såsmåningom självmant att berätta om dagen för tsunamin. Katastrofen som ändrade allt för de flesta invånarna på Sumatra och många av de andra öarna  i Indonesien.

Han hade kört med sin lilla bil ner till de lägre belägrade delarna av staden Banda Aceh,  där han skulle hämta en kollega från jordbruksministeriet,  eftersom de  tillsammans hade de planerat en utflykt.

Plötsligt ser han flodvågen. Han sitter fortfarande kvar i bilen, vevar upp rutorna , ropar högt till sin gud Allah och ber om hjälp, och sedan befinner han sig i något som kan liknas vid en tumlare, allt går runt och han förlorar medvetandet.  

När han vaknar till befinner  han sig på ett tak. Allting omkring honom är ett enda hav av vatten. Han är törstig. Efter ett litet tag kommer en låda flytande, en låda med små vattenflaskor inplastade med luft emellan flaskorna.

Han öppnar lådan och dricker den ena flaskan  efter den andra. Då kommer nästa låda - nu med inplastade kexpaket.   Han äter och krafterna kommer tillbaka.

Någon tid senare flyter det förbi ett uppsvullet lik.

Han tar tag i liket och använder det som flytboj medan han paddlar med den fria armen i flera timmar, för att nå fast mark.

Tiden  går och vattner sjunker undan. Han beger  lite senare  ner till de lägre belägna delarna, lik överallt och allting i kaos. Då ser han sin bil, nycklarna sitter fortfarande i. Han sätter sig i bilen och försöker starta - och den startar.  Bilen fungerar, och han använder den fortfarande.

Ångesten sitter fortfarande i,  och som alla andra,  har han förlorat hela sin familj. Nu, har han flyttat upp i bergen, långr bort från havet, startat ett forskningscenter, bor i ett litet provisoriskt hus, och  mår hyggligt.

Vid sidan av sitt dagliga arbete håller han kontakt med den lokala skolan i byn. Barnen får lära sig om växtgifter och alternativ, de får komma och äta tomater i parti och minut från hans växthus. Biologiskt odlade tomater, och jag lovar de smakade otroligt gott. Solmogna tomater.

Bambam  har en dröm. Att hans center skall bli en stor park, med allehanda växter och en harmonisk plats att komma till. Han är på god väg och jag har förstått att under verkligen  sker.

Så har jag  tagit diverse blodprover idag.  Min lever har varit lite påverkad för cirka ett och ett halvt år sedan, förmodligen parasiter  ( amöbor)  och dessutom lite förhöjda kolesterolvärden som väntat med tanke på  min familiära historia. Bra och nödvändigt med lite koll, men dyrt - 892 kronor eftersom jag är definierad som "utlänning  som bott i Sverige".  Känns lite underligt att inte existera i vårat vanliga dataregister. Kan ana hur alla med skyddad identitet känner sig. Finns inte, men finns.

Stor förvirring på vårdcentralen när jag inte "existerade". Hur kan man ge tid till någon som inte går att hitta i det officiella datasystemet och det bara står Mozambique? Ja de tog åtskilliga telefonsamtal för att utreda detta mysterium. Men så slutligen efter några veckor lyckade jag i alla få den ärerika favören att ställa mig i kön till vårdcentralens doktor. Väl  innanför dörrarna gick sedan allt galant och patienterna bjöds på kaffe och pepparkakor. Nu håller jag bara tummarna att alla värden, inklusive blodsocer är normalt.
Har förresten inte snaskat godis på tre dagar!!! Visst är jag duktig. Fruktkonsumtionen har däremot tagit atronomiska proportioner.

Kommer plötsligt ihåg vår barndoms vaggsång. Vet inte varför den dök upp i mitt huvud. Kanske för att jag har tittat på bilderna från karlstad och vår gamal stadsdel Sommaro och vårat barndomshem. Sitter nu i sängen, mår gott och har pratat med en massa goa människor i kväll på Skypen. Flera timmar faktiskt. Men här kommer sången:

Tillbaka i Malmö efter 18 dagars resande. Kom sent igår kväll och sov i min egen säng i natt. Idag har jag packat upp, sorterat, tänkt till, ordnat med diverse smågrejs och sedan hem till sonen Ludvig för en stor kopp tea  med knäckebrödsmacka och prat i soffan. Hans sambo Sus träffade vi i stallet en kort stund. Onsdagar är visst hektiska dagar då hon har två stall att pendla emellan - superduktig tjej. 

Tänk att det kan kännas så gott att ha sin egen lya här i Sverige, ett eget krypin med några minnes saker  och lite nytt, en säng bland annat.  Det känns så lyxigt att bara tänka på sig själv när jag handlar, när jag äter och  när jag väljer TV-kanal. Nu skall jag snart hoppa i säng och läsa lite i en nyinförskaffad lättläst bok: I muntra damers sällskap (Damernas detektivbyrå) av Alexander McCall Smith.  Kram alla goa människor!

Det är kväll. Har redan fått på pyamasen när Beppe, sonen i  huset kommer in i vardagsrummet med sin gitarr. Han trollar fram en underbart vacker melodi ur sin gitarr, mjukt, försiktigt i vågor flyter låten fram, jag känner harmonin och det stillsamma lite sorgsna lugnet. En vacker avslutning på en fin dag. Tack Beppe!

Tänker tillbaka på dagen. Moster B, "grand old lady" har med döttrars hjälp organiserat en  fin och värdig dag till minne av vår mor K. Vi träffades alla vid graven, alla kusinerna, moster, jag och min bror. Tillsammans sänkte vi ner den tunga furu urnan i graven, moster höll ett litet tal, blommor, krans och gravlykta kom på plats.  Det var vacket och jag känner att nu är cirkeln sluten - äntligen. Mor, far och syster de tre tillsammans. Mor beskrev det som så att hennes hjärta hade två kamrar, i den ena bodde sorgen  och i den andra glädjen, och de två kunde aldig förenas.  Hennes  livssång varierade mellan dur och moll i en oändlig följd som ingen kunde förutse.

Nu går vi andra vidare, var och en till sitt. Kusinerna Kattis  och Ragnhild återvände hem till sina familjer och plikter med skolor och barn,  och i morgon tar jag tåget ner  till Malmö och mina söner, Anna och Ida.  Min bror och hans sambo bilar till Blekinge, och de andra kusinerna återgår till vardagen igen. Tack Moster Britta  för allt du gjort för oss genom  åren, det är faktiskt mer än du tror.  Nu i natt skall jag sova gott.

Har svårt att somna in. Känner mig lite orolig inför morgondagen.  Vi skall alla träffas på kyrkogården vid Familjegraven. Jag har inte varit där på många många år och vet knappast var den ligger. Men nu kommer kusinerna från hela Värmland, min bror och jag  och  mors syster B som nu är över 90 år och ganska knagglig. Skall hon orka med att gå uppför den långa stigen? Kan man köra henne upp? Hur kommer vädret att vara? Blir det iskallt eller lagom? Hur går det till när man urnsätter?  Hon gick bort i April i år och inte förrän nu kan vi göra detta. Jag bor så långt bort och vägrades semester i somras. Det känns lite tokigt att detta skall göras under vintertid.  Men nu är det i alla fall på detta viset, och det skall bli skönt när det hela är över, så att vi äntligen kan känna att mors bortgång, begravning, bodelning och urnsättning är avslutad. Ja det skall bli skönt...

Söndag och sov till tolv, vaknade när Tutt kom hem. Stört in i duschen och sedan med  bussen till Froshaga och kusinen. Busmysigt hus med supergoda vibbar.  Efter några timmar vidare till nästa kusin i Skoghall med hus alldeles nära vattnet. Det är nästan kriminellt så vackert de bor. NU, sent på kvällen sitter jag här i soffan hos kusin Tutt, magen bullrar och tackar för allt den fått idag. Matgryta med allting, glögg, mandel och russin, knäck, ansjovissnurra (jo det är riktigt) chodklad rulle med grädde oj oj oj, det är jul i sikte..... I morgon kommer min bror och vi skall ha gravsättning av vår mor - äntligen kan det ske.

I Karlstad efter Örebro.  Det snöar och är kallt, vackert kallt. Har gått en tur på stan, det var 42 år sedan sist. En märklig känsla att gå runt på stan, inte känna igen, bara lite. Men det är också facinerande att se hur  år kan förändra en stad och dess innevånare hela tiden  succesivt, utan  att de egentligen märker den stora förändring som de alla är en del  av. Nu, 42 år senare, det är häftigt!

Stockholm, det var kallt. Möte med UB  och tre beslut,  tre viktiga beslut. Det känns så gott. Mycket prat och bra ideer.

Sedan Lidingö och K med små barn ocn man.  Känner så väl igen hur det var en gång.

Till centralen för att lämna en nyckel till J, men jag glömde då jag fick några böcker och ett par paket Ahlgrens bilar att ta med till Mozambique. Jäklar.

Örebro, härligt med goda  glada och humoristiska vänner.  Mitt föredrag i Vasakyrkan gick bra och besökarna verkade alla nöjda. Många frågor och många svar. Dagen efter en gymnasieskola med lagom stökiga elever, men trots allt intresserade - till slut.  SALAMA

Gorka, jag möter henne vid ett kafe i Uppsala och smittas av att hon är så splittrande glad, strålar av tillförsikt, älskar livet som student i Uppsala, att bo i studentkorridor med kul kamrater, ha egen toalett på rummet och känna sig trygg på gatorna även efter mörkrets inbrott.  Hon super in allt det positiva, har gått en kurs i salsa dans, rest en weekend tur till Amsterdam. Ja, hon passar verkligen på att leva, att söka upp det positiva och utnyttja livet.

Där hon kommer ifrån är inget givet, man måste kämpa för att överleva och att lyckas. Det finns inga enkla raka lösningar, bara en massa krokvägar förbi byråkrati och korruption. 

Den franska chokladtårtan slinker ner alldeles för fort, och jag känner smöret smälta i munnen. Jag njuter och låter mig inspireras av denna härliga vackra mörkhyade unga kvinna som sprudlar av liv. Jisses vad jag är glad över att det finns några lyckliga människor kvar, som kan skratta och ta för sig.

Vi skiljs åt efter ett par timmar med prat, prat och skratt. Nästan flygande på snabba fötter går jag i kylan tillbaka hem till min kusin PH som är i full färd med att förbereda en sen middag.  Denna resan till Uppsala har varit så skön på många sätt.  

Nu är det tidig morgon, närmare bestämt 03.15. Jag är i Stockholm och kan inte sova.  Utanför fönstret lyser en stark gatlykta. Huvudet snurrar runt med tusen tankar, glada tankar. Bor hos en mycket god vän som arbetat  i Mozambique under många år. Han är en sådan där vän som alltid kommer att finnas och i morgon har vi stämt träff med ytterligare en före detta Mozambique kollega, fru K.  Vi var tre stycken som reste ut i samma vända, vi jobbade på olika håll, men höll alltid kontakten. Åren gick , var och en träffade nya vänner och relationer uppstod, men vänskapen höll och vi tre delar något unikt tillsammans.