Tant Greta som kom tillbaka.

 Jag kommer hem vid 18 tiden. Noddy hoppar och skuttar omrking mina ben, hon försöker “prata” och rusar sedan snabbt in i mitt sovrum. Där utför hon en hundarnas krigsdans rung min säng – jag  förstår genast – RÅTTA PÅ GÅNG UNDER SÄNGEN.
Nu är sovrummet tillbommat, fyra vaniljdoftande blå gift fyrkanter = råttgift utlagt. Nu gäller det att invänta döden.

Lördag morgon och där sitter vi tre väninnor, Lotta, Nina och jag vid ett litet bord på ett av stadens hotell. Vi firar in helgen med en liten ”hotell frukost”. För att vara norra Mozambique så är bufeen imponerande. Vad sägs om läckra hackade kycklinghjärtan, kycklingmagar i en av behållarna, kycklingkorvar, stekta brödskivor typ fattiga riddare (lite för flottigt för mig), stekta ägg,  något odefinierbart i klar röd nyans fint uppskuret och så förstås böngrytan. Fruktsalladen var perfekt, bakverken, fruktjuicen, de inplastade ostskivorna och kaffet. Jag lovar – det smakade riktigt GOTT. 

Och vad pratar då tre väninnor om en lördags morgon? Ja inte är det männen i våra liv, inte är det kläder och smink, skor eller handväskor.

Ganska högljutt och inspirerat pratar vi jobb strategier, lantbruksutvekling, vatten problematik i U-länder, kontorsutrymmen, dator problem och diverse skriv tips. Man skulle nästan kunna tro att vi fått en överdos av testosteron i frukostkaffet.

Våra svenska ord flyter omkring i restaurangens lilla frukost utrymme. Jag sneglar på den Mozambikanska mannen raktr framför mig. Han har läst om samma stycke i tidningen framför sig i minst en halvtimma nu. Tror faktiskt att han tjuvlyssnar, försöker tolka vårat samtal. En hel del ord är ju faktiskt portugisksa begreppsord eller en del andra vanliga internationella begrepp för dataprat, klick, enter, delete och esc.

Evas Brorson, Henrik, en riktig stjärna, har nu lämnats av på flygplatsen, för vidare resa till Dar es Salam, London, Paris och om en timma skall jag hem till Jorge och Flavia för söndags lunch. Ser barnsligt lyckligt fram emot det, eftersom Flavia är en riktig mästerkock.

Tyst och stilla, air konditioneringsapparaten surrar lågt, kontoret är tomt sånär som på mig. Åter en dag späckad med möten och allehanda undertecknade av papper avklarad. Mitt skrivbord ser ut som om en orkan flugit fram. Högar av papper i 90 grades vinkel och högar på snedden, ett och annat dokument som slitit sig loss och verkar lite vilset. Utanför hör jag hur klockan-fem-trafiken bullrar förbi på den breda avenidan.

Jag känner en viss tillfredsställelse över hur dagen förlöpt och över mina kollegers entusiasm för sina uppgifter ute i distrikten. Vi har planerat och diskuterat, vänt och vridit på orden i fyra dagar och slutligen kommit fram till en riktigt bra plan för de närmaste månaderna.

Nu vill jag bara gå hem, dricka en stor kopp roibos tea med mjölk, kanske se en film.....

Tätt, tätt trycker hon sin inpå mig, den lilla vita ulliga svartnosiga fyrbenta vännen. Hon tycker det är natt nu, och det tycker jag nog också. Har varit ute på nätet och letat efter möjligheter att betala min DSTV, men det verkar inte gå, speciellt inte när man bor i Mozambique och allt skall gå via just Mozambique. Huvudet dunkar, betten på benet kliar enormt mycket fortfarande och ser inte speciellt trevliga ut. Men en dag i taget, i morgon är det säkert bättre. Har avverkat den andra av tre dagars heldagsmöten, bra resultat, men oj vad många ord. God natt!!!

Loppbett eller spindelbett SJU STYCKEN i vänster knäveck. De kliar så jag håller på att bli tokig. Fick dem i helgen. Jo du de ser för hemska ut, helt rödlila med stort rött svvullet område omkring. Om det är spindelbett så blir de svarta i mitten när vävnaden dör, och jag får huvudvärk av gifterna, men det tror jag inte att det är. Då hade det bara varit ett eller två, inte SJU!!!

Om en liten stund skall jag hem till NINA som fyller år. Hon brukar bjuda på espresso Roibos tea, helt underbart gott.

Packad och klar, oljan kollad , vatten till vinderutespolaren, däcken ok och bilrutorna tvättade. Nu fattas bara en sista kopp kaffe på Ancora.dóuro, Evas restaurang. Noddy vet att vi är på väg igen, hon skuttar vilt omkring mina fötter, nu, nu, nu, hon är otålig. Dags att stänga ner datan och ge sig iväg. I kväll skall jag försöka sätta in lite bilder i bloggen. Hej och till dess.

Vad gott! Nu sitter vi, jag och Noddy, här på Ancoradoura, Evas restaurang på Ilha. Långt någonstans i bakgrunden nere i gränden hör jag musik från någons bandspelare, samtidigt som Anja spelas i Restaurangens högtalare, vilka är diskret upphängda under taket. Några av öns ungdomar susar förbi på mopeder, runt, runt, runt. De är sig lika överallt - tonårsgrabbar alltså. Det känns så konstigt, somliga har råd med mopeder, medans killen i baren jobbar för att försörja sina syskon och föräldrar, samtidigt som han studerar på gymnasieskolan på dagarna. Hans månadslön motsvarar 700 kronor.

Det är midsommarafton och jag tänker på er hemma i Sverige, alla ni mina bloggvänner som just nu förmodligen sitter vid sillbordet, har tagit en nubbe och sjunger "helan går". Nåja, en del av er i alla fall. Själv har jag klämt en förträfflig pizza med champinjoner och massor av ost, druckit ett gott glas vitt vin som seglat direkt upp i huvudet. Jag tillhör nämligen den kategorin av folk som inte tål mer än två glas, sedan snurrar det runt. Det lär vara ärftligt så jag är i alla fall billig i drift eftersom jag inte gillar snurrstadiet. Har förmodligen underliggande psykologiska spärrar mot att förlora kontrollen, eller vad säger ni med lite psykologbakgrund.

Jag mår i alla fall gott, Noddy ligger vid mina fötter och tittar på gäster som kommer och går. Eva har gömt sig bakom några skärmar för att ta itu med en del räkenskaper och ifrån köket hör jag porslinet klirra. Fredagens kontorsstress har försvunnit och nu skall jag bara njuta av helgen här på Ilha i hela två dagar. Skall ta foton och hoppas kunna få in dem på bloggen på söndag eller måndag. Till dess, får ni bara föreställa er - runier mer runier och en massa barn. Há dé.

Pedagogiska magasinet, Vårdfacket, Omvårdaren och Lärarnas tidning, allt på en gång för flera månader. Ja, det är inte varje dag någon av oss, jag eller Lotta, går till vårat gemensamma postfack i centrala Nampula, för att se om det kommit några nyheter. Vi har en enda nyckel, som dessutom alltid hakar upp sig eftersom den är tillverkad av en plåtbit. Men nu tycks postfacket ha varit fullt. Kommunikation - tack och lov för e-mail och Skype! När jag först kom till Mozambique 1996 kände jag lyxen av att ha tillgång till fax och telefon! Min lägenhet var bostad, kontor och gästlägenhet för diverse nordbor som passerade Nampula. Men mycket har ändrats, numera bor jag i hus med trädgård, har egen bil, går till ett kontor och har wireless internet hemma. Då såg man sällan någon bil, och alla skyltfönster var täckta av gulnat tidningspapper, nu har vi trafikljus, parkeringsproblem och matvaruhus. Men ibland längtar jag tillbaka till "den gamla .... tiden" då vi umgicks mer, behövde varandra och stöttade. Fast kanske är det jag som har förändrats mest.....Tror faktiskt det.

Tre kvinnor vid bordet, 15, 28 och 61 år gamla och vi sitter klistrade vid varsin dataskärm. Aida, den yngsta kommer hem till mig varje dag för att träna engelska med hjälp av datan, men nu har det lilla hjärtat upptäckt google och fått vänner i Brazilien!! Nåja hon lär sig andra saker och trivs, det är ju det som är huvudsaken. Hon är ett hittebarn, som jag berättat om en gång tidigare och hennes fostermor vill att hon skaffar lite andra intressen än att träffa pojkar i gränderna och bli gravid. Det är inte lätt att vara tonåring varken i Sverige eller någon annan stans. Fjärliarna flyger runt i skallen med alla hormonerna som raketbränsle. Men riskerna är så mycket större här. Just nu har jag en kollega som ligger hemma i sängen, gravt påverkad av sin AIDS. Chaufförerna är rädda att ha honom i bilen för han hostar hela tiden, förmodligen tuberkulos, ja det är tufft. Men här sitter vi i vår skyddade bubbla, surfar på nätet, dricker roibostea och äter en typ av mariekex.

Jo nog har jag varit lite frånvarande alltid. Luften gick liksom ur mig efter klockan 19 på kvällarna när jag kom hem. Har haft en superenergisk konsult omkring mig i två veckor och igår reste hon vidare. När man har en sådan tornado i närheten drabbas man lätt av eufori, blir rejält överstimulerad där hjärnan går på högvarv både i vaket som i sovande tillstånd. Idag hade jag tänkt att åka ut i distrikt för att kolla upp några av våra utbildningar som vi startade den 1 juni. MEN - kroppen gick helt i strejk, så nu sitter jag här i soffan med en rejäl halsinfektion, darrig i hela kroppen och längtar bara efter att sova. Lite hungrig är jag också, och dofterna av vitlök och mathapa (Grön maträtt gjrod på mörkgröna blad, kokos, jordnötter, vitlök, tomater) får mig att bli lite piggare. Just nu dukar Rodriguez bordet och lyx-Greta kan snart sätta sig till bords. Inte så dumt i alla fall. Kram alla.

Ensam hemma för en liten stund, vad skönt! Har nu haft Joge och Flávia boendes hos mig i över två månader, eftesom de väntar på att deras lägenhet skall bli färdig. De är hur trevliga och fina som helst, men ibland saknar jag att få vara helt ensam när jag kommer hem. Nina pärlan har lånat mig nycklarna till sitt hus så i morgon kväll skall jag gå dit, slänga mig i en av hennes soffor, läsa och inte prata med någon, inte vara trevlig, bara vara. Jag har folk omkring mig hela dagarna och alla har något att säga eller fråga om, det blir liksom lite kortslutning i kopplingen mellan huvudet och själen.

Jobbat hemifrån idag. Vilken skillnad! Har hunnit massor och dessutom inte blivit uttröttad. Skall nog skolka flera gånger. Orsaken, ja den är två. Väntat på rörmokare och ingen hemhjälp som öppnar dörren för honom. Först för att toalett stolen fortfarande läcker vatten och rörmokaren har varit här fem gånger tidigare. Sista gången bytte han ut den nya spolmekanismen mot den gamla,  och dessutom lät han det in rinnande vattnet rinna uppåt!!! Men för att bättra på det hela så har han satt på en plast slang som knickat, så nu SPRUTAR vattnet rakt upp och rinner sedan längs med lockets kanter. Alltså omöjligt att fylla tanken. Ingen rörmokare kom och jag vägrar göra jobbet !!!

Jag var alltså hemma idag eftersom min hemhjälp har fått två nya dödsfall. Förra veckan dog två personer med en dags mellanrum. Den första i AIDS och den andra av oklara orsaker. Släkten samlades och Rodrigues fru åkte för att representera familjen (han har 12 personer i hushållet nu) Idag fick han meddelande om att två andra ditresta släktingar hade dött samtidigt när de deltog i begravningen. I den afrikanska kulturen så är det onda krafter bakom oklara dödsfall, vilket förstås också på verkar Rodrigues. Han är nu den äldste av släktingarna och måste se till att saker och ting ordnas, med två begravningar, transport av kroppar, att ta han om änkor, hus och land. En änka lämnas tillbaka till sin familj när maken dör. Ja, han var rejält bekymrad idag när vi tog avsked. Jag gav honom en rejäl slant och lite extra för att han skulle gå till häxdoktorn för att få beskydd. Om han tror att han är beskyddad så minskar risken att han far illa. Jag har sett friska människor dö, utan synbar anledning. Det som påverkade mig mest var en rektor på ett lärar seminarium i Tete provinsen. Han var nytillträdd och hade gått om en äldre kollega i karriärstegen. Dessutom hade han upptäckt korruption och var just i färd med att  ta i tu med detta. Han hade allstå flera ovänner. En dag när han kommer hem från jobbet, helt frisk, inga problem, han sätter sig i stolen och väntar på kvällsmaten. Efter ett par timmar är han död. Visst det kan vara hjärtinfarkt eller något annat. Men alla visste att en del kolleger hade gått till häxdokton för att bli av med honom.

Nog undrar man ibland.