Tant Greta som kom tillbaka.

Vad gott! Nu sitter vi, jag och Noddy, här på Ancoradoura, Evas restaurang på Ilha. Långt någonstans i bakgrunden nere i gränden hör jag musik från någons bandspelare, samtidigt som Anja spelas i Restaurangens högtalare, vilka är diskret upphängda under taket. Några av öns ungdomar susar förbi på mopeder, runt, runt, runt. De är sig lika överallt - tonårsgrabbar alltså. Det känns så konstigt, somliga har råd med mopeder, medans killen i baren jobbar för att försörja sina syskon och föräldrar, samtidigt som han studerar på gymnasieskolan på dagarna. Hans månadslön motsvarar 700 kronor.

Det är midsommarafton och jag tänker på er hemma i Sverige, alla ni mina bloggvänner som just nu förmodligen sitter vid sillbordet, har tagit en nubbe och sjunger "helan går". Nåja, en del av er i alla fall. Själv har jag klämt en förträfflig pizza med champinjoner och massor av ost, druckit ett gott glas vitt vin som seglat direkt upp i huvudet. Jag tillhör nämligen den kategorin av folk som inte tål mer än två glas, sedan snurrar det runt. Det lär vara ärftligt så jag är i alla fall billig i drift eftersom jag inte gillar snurrstadiet. Har förmodligen underliggande psykologiska spärrar mot att förlora kontrollen, eller vad säger ni med lite psykologbakgrund.

Jag mår i alla fall gott, Noddy ligger vid mina fötter och tittar på gäster som kommer och går. Eva har gömt sig bakom några skärmar för att ta itu med en del räkenskaper och ifrån köket hör jag porslinet klirra. Fredagens kontorsstress har försvunnit och nu skall jag bara njuta av helgen här på Ilha i hela två dagar. Skall ta foton och hoppas kunna få in dem på bloggen på söndag eller måndag. Till dess, får ni bara föreställa er - runier mer runier och en massa barn. Há dé.