Tant Greta som kom tillbaka.

Det började vid incheckningen på CDG i Paris. Min cabinväska var plötsligt för stor? "Vi har stor säkerhet här" sa den söta damen vid incheckningen hos Easyjet. Det har aldrig hänt förut och den håller faktiskt måttet, om jag bortser från hjulen. Inga argument hjälpte. Jag och den lilla röda har sällskapat under otaliga resor då den varit ett perfekt fotstöd under flygturerna. Förvånad och lagom irriterad fick jag betala 48 Euro. Vanligtvis checkar jag in online, men inte denna gången. 

     Efter några obehagliga erfarenheter från mindre säkra länder, har jag blivit överdrivet misstänksam när det krånglar vid incheckningen. Nåväl väskan kom fram. Snabbt ryckte jag den från rullbandet och försökte öppna för att se om någon rört innehållet. Ok, mest choklad och ett antal böcker och några överlevnadskläder, alltså inget direkt värdefullt - men ändå. Det gick INTE. Koden var korrekt. Men låset vägrade.

     Tullarna måste nog vara experter. Gick till rött och bad om öppningshjälp. Nehej, det var inte tillåtet. Inte ens min egen väska. 

    Kommer hem och försöker igen. Försökte framifrån, bakifrån och från sidorna. Googlade... Youtubade...Aj aj  DÅ TOG JAG TILL STORA BATTERIET.  Och det slutade med att jag drog ur pliggarna i "gångjärnet" där bak. 

 

Jaha, nu undrar jag. Nästa kabinväska en billig 200 kronors sak med blixtlås eller en ny Samsonite? 

Fast den var ju en klar favorit :(.  SUCK!!!

Trasslade mig fram till Rue De La Harpe där min väninna bor. Porten var öppen och jag klev in i det "urgamla" huset med nedslitna trappsteg i en smal mörk trappa. Vi möttes på halva vägen, hon med en godiskasse i handen. Alltid när vi träffas har hon något sött med sig till mig. Typiska Iranska läckerheter blandat med hemgjorda bitar som jag inte vet vad de heter. 

     "Kom, vi skall gå till museet tvärs över gatan", var bland det första hon sa innan hon fortsatte: "Jag har varit där flera gången och det känns lika speciellt varje gång." Lite senare skulle jag förstå vad hon menade. Den gamla delen av byggnaden är från 1st century efter Kristus och det var någon sorts kloster. (Musee de Cluny)

       Säkerhetskontroll av väska och "flygplatsbåge" att gå igenom för scanning. Men konstigt nog fick jag behålla väskan. Annars är det så noga med att väskor skall låsas in, men inte här. 

     Efter några olika hallar kom vi in i det som var ursprungsbyggnaden. 

     Där och då hände det. Jag blev helt stum, hjärtat slog dubbla slag och jag kände hur tiden försvann. Jag befann mig känslomässigt i medeltiden. Det går inte att beskriva med vanliga ord vad som hände men det svindlade till och jag fick sådan lust att gråta. Inte av sorg eller ledsnad, det var något annat. De nakna väggarna där varje sten, varje tegelsten var synlig i den enorma salen. Jag förnam något jag inte förstod, bara kände. Det har hänt förr och då har ja blivit rätt, men inte denna gången. 

 På jakt efter boken Les Trois Femmes Du Consul av Jean-Christophe Rufin, gick jag längs med Rue des Ecoles ner mot boulevard Saint-Michel, och där i hörnet låg den. BOKHANDELN (Gilbert Joseph på 26, 30, 34 Bd Saint Michel) med fem våningar och ytterligare en filial bredvid fylld av småprylar, pennor och anteckningsböcker.

     Men tillbaka till de fem våningarna, det fanns även en källarvåning med enbart barn och ungdomslitteratur. Varför har vi inte ett sådant bokpalats i Sverige? Är det för att vi köper det mesta online eller använder oss av ljudböcker? Jag gör bägge delarna men känslan av att hålla i en bok, läsa på baksidestexten, kika försiktigt inuti - den känslan är enorm. 

     Att gå mellan hyllor och bord är att förflytta sig över kontinenter, uppleva kulturer, religioner, ja kort sagt ALLT. Hela huset var väl organiserat med tydliga skyltar som talade om vilken världsdel, språkområde, typ av litteratur osv. Där fanns personal inom varje område som kunde sina hyllor. 

     Helt utmattad av upplevelsen sjönk jag ihop som en punkterad ballong när jag kom hem.

Men kusinen är inte den som ger sitter stilla. En snabb lunch och snart var vi på väg på vår dagliga långpromenad. Retsamt dyker det längs med vägen upp en trottoar-begagnat-prylar-antikhandel även med böcker ute på ett bord. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att göra ett fynd. Boken skulle kosta en euro, jag fiskade upp 30 cent i småpengar och fortsatte leta efter fler småmynt när försäljerskan sa:  "det räcker så" och gav mig boken som jag då fick för cirka tre kronor. Hon fortsatte sedan: "Ingen vill ha småpengar nuförtiden det tar sådan tid att hålla reda på". Jaha tänkte jag, och hemma pantar vi burkar och flaskor för några kronor. Märkligt. 

Ovaro, huvudkaraktären i bok nr ett har lämnat sjukhuset i Arvedo. Han har varit inlagd där i närmare ett år efter att ha misshandlats svårt av den hemliga polisen. Befrielsekriget är i full gång i Mozambique och regeringssoldaterna letar intensivt efter befrielsearmens folk. Ovaro befinner sig nu på en båt mellan Porto Amelia (Pemba) och Lourenco Marques (Maputo). Där väntar hans bror Ekvaho. 

     Ja, så långt kom jag idag när jag Caféskrev på Espressohouse vid Centralstationen i Malmö idag. Boken närmar sig sitt slut. Nästa bok kommer att handla om hans kusindotter Naahe som utbildar sig till traditionell läkare och häxdoktor. 

Jag sitter bekvämt i min ärvda kontorsstol, kaffe med havremjölk i muggen och en bit mörk choklad på en bit papper. Det är söndag. Tankarna spinner. Kan det bli bättre?  

Ovaro, huvudkaraktären i den första boken har nu blivit 31 år och befrielsekriget är i full gång i Mozambique. Hela världen faller sönder inför hans ögon. 

     Jag har nu kommit fram till kapitel tretton och det är omkring år 1970. Men minst två kapitel kvarstår att skriva. Jag vet mer eller mindre vad som kommer att hända innan Naahe, Ovaro´s kusindotter,  får ta över i bok två. 

     Du anar inte vad skönt det är att befinna i denna skrivbubblan. Det är som att vara en osynlig statist i en film där jag själv har skapat kulisserna. Jag vet precis hur det ser ut, hur det luktar, känns och oron inför hotet - regeringssoldaterna, banditer och guerillaarmen, vem är vem?