Tant Greta som kom tillbaka.

Här sitter vi, N och jag och klickar på våra små datorer. Faktiskt ganska mysigt, även om det verkar lite udda. Det är Lördag kväll, jag har packat lådor hela dagen både igår och idag och i morgon bär det av till Maputo för några dagar. Det blir alltså kanske några dagars frånvaro i bloggen. Kram alla och njut av svalkan här har vi haft 35 grader idag.

Har just slagit på TVn med en nationella TV kanalen. Just nu sänds en urdålig Brasiliansk såpopera med helt fascinerande dåliga skådespelare, tillgjorda ansikten med munnar som slänger ut inlärda repliker, kameramannen zoomar in stirrande ögon i ett försök att få oss tittare att tolka in djupa känslor och tolkningar. Helt otroligt att det bara funkar, att folk klistrar sig vid TVn kväll efter kväll för att följa dessa snirklande emotionella manipulerande rollkaraktärerna. Men jag antar att de fyller ett behov. Serierna sänds kväll efter kväll och det HAR faktiskt en inverkan på folk. Här tror man att dessa såpoperor speglar verkligheten i Brasilien, att det är så man talar, det är så familjelivet ser ut med mängder av intriger, goda och onda människor i en salig blandning.

Nej, nu stänger jag av. Noddy har redan intagit en behaglig position på sin kudde, skall nog göra detsamma, men med en bok. Läser just nu “I´m a Stranger here Myself,” notes on returning to America, after 20 years away. Bill Bryson heter författaren och han har försett mig med många goda skratt. Kan lätt rekommendera boken.

Många timmar på vägen och ibland upplever jag hur otroligt privilegierad jag är. Vad sägs om detta transportmedlet på dammiga vägar.

Det finns många sätt att resa på. Detta är dock inte att rekommendera. I morgon skall jag ut igen med besökare, men vi åker i alla fall säkert, med chaufför och luftkonditionering i bilen. Idag har det varit 34º Celcius utomhus och 30 på kontoret. Luft konditionerings apparaten vill inte samarbeta - som vanligt. Inte underligt att jag känner mig trött på dagarna och piggnar till på kvällarna. Har förresten fått tillbaka vatten i kranarna idag, och har redan tagit en varm dusch med mycket tvål. Så nu luktar jag gott igen.

Mörka blå-lila moln på himlen. Jag tittar upp och känner förhoppningarna om regn fylla mitt sinne. Är på väg hem från jobbet. Det är varmt och torrt, fötterna klibbar mot skosulorna. Glädjen över de första sommarregnen som kommer någon gång i Oktober - November kan jämföras med den sprittande känslan över den första riktigt vackra soldagen i Maj hemma i Sverige. Alla längtar, vi här i stan, folket och djuren på landet.

I mitt hus har vattnet inte runnit till i kranarna på ett par dagar. Tack och lov har jag en två m2 vattentank på gården. Så än så länge kan jag dricka mitt tea och njuta av “en skopa” vatten till “kvällsduschen”.

Idag gick första flyttlasset av många inför de närmaste veckorna. Allt väl fastbundet med många meter rep. Annars är det “grab and run” = tag och spring, som gäller. Det är inte helt riskfritt att frakta saker på ett öppet flak. Rött ljus eller lite långsam fart i ett hörn och många hungriga händer som gärna förser sig med vad som finns tillgängligt. Blev av med en 25 kg säck cement en gång, och det gick fort, och oj vad tjuven sprang trots den tunga bördan.

Alla böcker packade, grejer sorterat i högar 1. Till Sverige. 2. Till Maputo 3. Till Nacala 4. Att ha nära till hands i Nacala.

Det är 14 års samlat grejs, men jag har faktiskt inte handlat speciellt mycket de senaste åren. Jag har egentligen inte mycket som jag inte kan vara utan. Det mesta kan jag helt leva utan och det känns riktigt skönt. I Sverige är alla mina ägodelar som jag samlat genom livet instuvade i en liten lägenhet på 28 m2 och ett pyttelitet källarförråd. Det blir inte mycket för arvingarna att “slåss om” när den dagen kommer, och det är vi nog alla tacksamma över.

Frukosten på hotellet var lite klen idag. Lyckades dock få fyra rostade brödskivor och ett kokt ägg.

Vi har haft några bra besök under denna lite snabba rundresan i distrikten. Det var många positiva kommentarer och hoppfulla bybor som berättade om sin situation och hur programmet har hjälpt dem. Vi delar inte ut grejer eller mat, vi delar ut kunskaper i hur man klarar sig, lite bättre med det man redan har runtomkring sig och det uppskattas enormt. Ett exempel är hur man gör en tip tap, alltså en plastdunk eller plastflaska upphängd i ett snöre och förbunden med ett annat snöre och en liten gren. Trampar man på grenen kommer vatten så man kan tvätta händerna. Just nu har jag inte bild att visa, så ni får nöja er med några av barnen som vi mötte idag.

Varje dag är nu en dag i väntan på regnen. Flodbäddar är torra, maten börjar ta slut och bönderna vill börja så. I morgon skall jag ut på resa igen tillsammans med USAID och vår partnerorganisation. Kommer tillbaka på onsdag för att sedan resa en tur igen på torsdag till fredag.

En heldagsutflykt till Xias och Petris Kinta här i Nampula.. Noddy blev hel-tok-lycklig och snurrade runt som en elvisp. Nu ligger hon här helt slut och orkar inte ens vifta på öronen. Kom hem sent, men har lyckats prestera en reserapport i kväll. Visst är jag duktig?

Har just kommit hem efter en fest. Petris fru Xica har tagit sin licenciatura examen idag och nu var det stor fest på Pensao Praque i Nampula med massor av god mat, hög musik och mycket dans. Vid vårat bord satt en pensionerad tulltjänsteman, änkling sedan 4 år och med 6 vuxna söner. Allteftersom samtalen gled på i olika banor kom vi in på olika TV kanaler och TV program. Han berättade han att han har en parabolantenn, men har inte råd att betala för DSTV, som är vår Afrikanska satellit program sändare. Men han har upptäckt att kanal 409 sänder gratis en timma varje dag på engelska och en timma på kinesiska. Så nu har han för nöjets skull börjat intensivlyssna och på så vis börjat studera kinesiska. Hans barnbarn hurrar på och kommer med ständiga frågor som: hur säger man det? Och hur säger man det? Jag måste säga att jag är imponerad av denne mans lust att lära, och dessutom något så udda som kinesiska. Något som han förmodligen aldrig kommer att använda - men vem vet.

Jo, vi kom iväg, och det finna nu diesel i stan och inga nya prishöjningar. Man pratar till och med om att subventionera det importerade vetet så bröden skall bli billigare.

Det är extremt torrt just nu. Landskapet är grått och brunt, och folk mer eller mindre svälter. Vi håller alla andan och väntar på det första regnet. Det brukar komma ett antal skurar som förvarning inför de stora regnen och nu bara väntar vi. När första regnen har kommit är det dags att börja så sina frön och plantera sina mandioka stickor.

På bilden pratar jag med två av våra frivillig arbetare. Jag försöker få en bild av hur det ser ut i vissa av våra distrikt, om de har fått allt material de behöver, om de är nöjda med sina kurser, hur det går i deras byar och vad folk i allmänhet säger om deras arbete.

De berättade att i ett område, efter att de hade pratat om familjeplanering och nödvändigheten av att vänta några år mellan barnafödslarna, så blev det mer eller mindre rusning till den lokala hälsokliniken av par som ville ha hjälp med preventivmedelsrådgivning för att kunna planera sina barnafödslar.

Ett annat exempel var att efter att kvinnorna hade lärt sig hur man gör små kex och friterade småbullar av mandioka, så började de att tillverka och sälja och familjerna fick en inkomst.

Man skall veta att utbildningsnivån här är mycket låg och 70% av kvinnorna kan inte läsa eller skriva. Men de tar tacksamt emot all information de kan få. De är som uttorkade svampar som suger åt sig varenda droppe av information och utbildning.

Det har varit otroligt lugnt på gatorna idag, ett fåtal bilar har snurrat runt, knappast inga chapor = minibussar fulla med folk. Resten av fordonen står parkerade någonstans. Det finns alltså ingen diesel att få tag på i hela stan. Alltså kunde jag inte åka ut i distrikt idag som planerat. Så nu får vi se vad som händer i morgon. Är det kanske en chock höjning av bränsle på gång….. I sådana fall är det nog oroligheter vid horisonten igen. Jag skall inte spekulera. Om jag inte syns här i bloggen morgon så har vi tankat och jag är på väg. Håll tummarna.

Vissa dagar är bara sådär och idag är det just en sådan dag. Noddy började jaga en inbillad eller verklig råtta i natt redan klockan 03 och i morse vaknade jag med en molande huvudvärk, lite ont i halsen och en känsla av att vara sjuk, men ändå inte. Ja, du vet nog vad jag menar. Ganska mycket att göra på jobbet och ingen inspiration. Men på eftermiddagen lättade det lite och i kväll har jag “Skypat” med Ulla-Britt, vilket fick upp mitt humör en bra bit över nollstrecket. För en gångs skull funkade det nästan perfekt.

I morgon skall jag ut på landet i tre dagar. Skall bli skönt att lämna kontoret och alla papper ett tag. Denna månaden har vi besökare varje dag och vissa dagar har vi tre besök samtidigt. Antingen är de här för att se våra aktiviteter i fält eller så är de här för någon sorts inspektion eller informations runda, och vi förväntas ställa upp med bilar, folk och inspiration för att sälja våra program till världen. Jag VET ju att vi gör ett bra jobb och att vi lyckas förändra en hel del i de byar vi jobbar, men att hela tiden hålla på och bevisa detta för ett helt radband av besökare kan bli lite väl mycket ibland. Jo, nu är det höst och kallt i Europa och USA, då ökar besökarna.

En allvarlig Toni Vieira Ramos Uassote, som äntligen efter fem års studier tog sin ingenjörsexamen i Jordbruk. Hans bröder Aurelio och Idi Amin har haft hektiska dagar med att ordna med festligheter för sin lillebrors examensdag. Kycklingarna som de köpte ett para dagar innan blev stulna, fast de förvarades inuti huset, men nya kycklingar anskaffades snabbt. Toni är spänd när vi hämtar honom, Aurelio kör min bil och vi anländer i god tid till Militärbiografen där examinations ceremonin skall gå av stapeln. Ett par timmars väntan och sedan börjar vi med att sjunga nationalsången. Det blev en bra ceremoni med lagom långa tal och redan klockan tolv var vi klara. Då bar det av till Universitetet för en lunch och sedan hem till huset där släktingar, grannar och vänner väntade.

Vi pratar, skämtar och äter gott. Karin ringer från Sverige och pratar länge med Toni. Han skrattar gott och jag kan se att han är nöjd med sin dag. Mörkret faller och med hjälp av mobiltelefonens lampa letar vi oss fram genom små stigar och hoppar över en bäck innan vi slutligen kommer fram till min bil. Där har massor av barn samlats och alla vill försöka klänga sig fast vid flaket för en liten åktur. Men det är mörkt som i en kolsäck och det är inte helt riskfritt. Aurelio kör genom bairron och sedan när vi kommer fram till en vanlig väg tar jag över. Väl hemma känner jag en stilla varm glädje sjunga i kroppen. Det har varit en fantastik dag.