Tant Greta som kom tillbaka.

Tänk att diarré kan göra så ont. Vaknade klockan två i natt med magknip som inte var av denna världen. Nu känner jag mig rejält slak med ont i hela buken för att inte tala om baken. Men det är inte kolera. Jag äter mycket grönskaks sallad och fruktsallad. Förmodligen har salladen inte varit tillräckligt bra sköljd.

På jobbet har vi planerat ett ganska viktigt projektmöte idag, få se hur jag känner mig i eftermiddag. Men just nu vill jag bara ligga still.

Koleran härjar för fullt i provinsen och ett flertal människor har dött. En av våra chaufförer kom just nu hem till mig för att få några checkar underskrivna, han berättade då att i Nacaroa, ett av distrikten som han besökte igår dog flera personer under gårdagen. Bland annat hade ett barn tagits hem från sjukhuset av sina föräldrar, innan han var färdigbehandlad, familjen smittades och lillasyster dog. Vårat stora problem här är information. Hygien och handtvätt, rent dricksvatten, användande av klorin för att rena vattnet. Klorinet har lanserats i små blå flaskor till ett lågt pris, och det heter "Certeza" = säkerhet. De flesta människor har hört talas om det, men att sedan praktiskt göra det man lärt sig - ja där har vi bristande motivation och förståelse.

Oj, det känns tungt. Att så många skall dö i onödan.

Signera papper, kontrollera, signera fler papper, installera skrivare, lyssna och diskutera, möten, printa ut, ta emot uppgifter, planer, kolla upp, ringa, minibrainstorming med kollega, signera fler papper, svara på mail, lite ont i huvudet och rejäl diarré. Ja detta var min dag idag. Lite tjatig faktiskt.

På väg hem beslutar jag mig för att gå en lång omväg och blåsa ur skallen ordentligt. Det är skönt i luften och inte alltför varmt. I-poden är inställd in på Radom och musikstyckena varierar hela tiden, bara en massa favoriter som får mina steg att bli lätta och tankarna att flyta i lugna glada tankebanor. Passerar Shoprite och handlar frukt, traskar hem och fixar en fruktsallad till kvällsmat, brygger en stor kopp roibos tea som jag dricker med en skvätt mjölk i. Nu sitter jag i sängen uppallad mot en massa kuddar, skriver och kollar in vad som är på gång i världen, helt tryggt under myggnätet och jag är nu ganska trött - och nöjd med min dag. Skall sova tidigt så jag vaknar utvilad i morgon. A luta continua. (kampen fortsätter - ett av regeringspartiets slagord.)

Natti natti....

Visst är det härligt att vara nöjd med sig själv. Igår pysslade jag med Michelle och Maggie. Visade dem hur man kan göra olika sorters örhängen. Tanken är att Michelle som är min nya Peace Corp volontär från USA, skall starta ett litet ungdomsprojekt i Lumbo. Hon skall skapa några olika ungdomsgrupper där de kan lära sig mer om hygien, hälsa, HIV och lite praktiska grejer. Tanken är att de skall lära sig producera något som inte redan finns och som de kanske kan sälja. Lumbo ligger alldeles vid Ilha de Mozambique, en turist attraktion, som för med sig både positiva och negativa konsekvenser. Hon skall också stimulera dem att göra lite utställningar med collage och målningar. Tanken är att om flickorna har något de kan vara stolta över, så blir de lite mindre benägna att "slarva", kanske tänka lite längre fram än till sin första graviditet. Att vara mamma något fint som alla flickor vill bli, men ibland sker det lite för snabbt. Genom att ge dem ett alternativ så kanske någon flicka kan vänta i ytterligare några år. Grabbarna är också välkomna men i separata grupper av det enkla skälet att flickorna pratar mindre när det är killar närvarande. Känns det igen? Det är egentligen inte så stor skillnaden mellan att vara hormonstinn tonåring i Sverige eller i Afrika. Drömmarna är de samma, att resa, bli berömda, rika och uppleva kärleken.

Nästa pysselkväll skall jag visa dem hur man tillverkar sina egna akvarellfärger, kokar tvål, gör papiermache figurer och lite annat pyssel. Tänk om man hade kunnat få göra detta på heltid och inte bara på helgerna - vad kul.

Air konden dundrar på för fullt. Det ena mötet efter det andra avlöser varandra som pärlor i ett halsband. Mitt kontorsrum är numera samlingsplatsen för allehanda aktiviteter. Det vanliga konferensrummet är belamrat med datorer och folk som "puttar in data" från vår senaste baseline studie. Allt är försenat, mycket försenat. Vi startade sent eftersom det inte fanns pengar, sedan skulle personer tränas, därefter skaffa fram bilar och chaufförer, genomföra det hela och nu har vi efter mer än en månads väntan äntligen fått datorer så all data kan föras in. DETTA ÄR INTE KLOKT. Tänk om vi varit ett vanligt företag. Då hade vi gått i konkurs redan innan vi börjat.

Sedan skall vi vänta på att alla data blir analyserade och så att vi äntligen får några siffror. Jag blir så TRÖTT på alla dessa onödiga irriterande brister i administration och logistik. Och det är inte mycket jag kan göra mer än tjata, klaga, ringa, tjata lite mer, och bli frustrerad. Det slutar alltid med att jag vaknar klockan 03 på morgonen och tänker på alla problemen som skall lösas.

Men tack och lov har jag mitt nybildade nutritions team, och nu skall vi sätta fart. Har lyckats få fram en extra månadslön till dem, så det kommer som en överraskning. (hemligt). Men de har faktiskt moralisk rätt till den.

Gruppen sjunger en rytmisk melodi, en kvinna dunkar stången ner i trämorteln - dunk, dunk, dunk i rytm med sången medan en annan kvinna sitter på en stol och rör i grytan som kokar över kolelden. Hon är vad man kan kalla fullvuxen, bred och stabil sitter hon med fötterna stadigt i marken. Hon vaggar i takt med sången och dunkandet från morteln alltmedan hon rör runt i grytan. Jag känner mig som en betraktare från en annan värld, och dessa är mina nya kolleger som nästa vecka skall ut till sina respektive kommuner. Det svävar en harmoni över gruppen, de har pratat, berättat historier skrattat, lagat mat i tre dagar, lärt sig nya tekniker men framför allt lärt känna varandra och jag känner att de är nöjda.

Ett svagt hopp börjar ta form inom mig - hoppet att gruppen skall bli starkt sammansvetsad, vara stolta över sig själva och sitt kommande arbete, för att sedan kunna inspirera och stimulera vidare neråt i leden. Om vi lyckas med detta kommer vi att kunna nå vårat mål med att nå ut till 127.000 gravida eller ammande kvinnor samt barn under 5 års ålder, via en planerad kaskadeffekt.

Om vi lyckas kommer det att födas fler friska välnärda barn med chans till ett aktivt liv. Färre barn kommer att dö i diarré, malaria eller lunginflammation tack vare ett förbättrat näringsstatus. Vi måste helt enkelt lyckas! Alla måste göra det där lilla extra, det där som man gör, när man är övertygad och inspirerad. Det har i alla fall börjat bra.

Airkonden burrar, det är kallt om fötterna, TV Moçambique visar en av sina oändliga "telenovelas", romantiska långkörare ursprungligen från Brasilien. Magen upprörd och lite illamående, haft huvudvärk idag av och till - malaria? Ja, man kan aldrig veta, bäst att ta ett blodprov i morgon för säkerhets skull.

"Folket", dvs. mina kolleger har idag haft praktiska övningar här i min trädgård. Där de praktiserar allt det som de sedan skall undervisa om ute på landsbygden. Många glada skratt, kommentarer och berättelser. Känner att dessa tre dagarna har dubbel funktion. Teamet lär känna varandra som individer, de har kul ihop och vet lite mera om hur var och en fungerar. En av mina vakter, han som har ledig vecka, har inbjudits till att vara ställföreträdande "elev" så att distrikts övervakarna får träna på att berätta och svara på frågor. Jag hade bett vakten L att ställa alla omöjliga frågor han kan komma på. I morgon är sista dagen, och jag vet att de har uppskattat dessa dagarnas träning.

När jag kom tillbaka f rån jobbet, sent som vanligt, så kom den andra vakten och frågade om amning. Han har en tre veckors gammal son hemma så han har alltså också snappat upp ett och annat intresseväckande under träningen. För cirka ett år sedan dog hans lilla då ettåriga dotter i diarré. I stället för att gå till vårdcentralen, så tog modern barnet med sig hem till landet där hon besökte en medicinman...... - flickan dog.

En förhållandevis lugn dag på jobbet. Den nye Chefen S kom in på vårat kontor för att sitta tillsammans med oss i Nutritionsgruppen. (Han har ännu  inte fått ett eget rum) Tydligen fungerar inte Air corden speciellt bra i hälso-koordinatörens rum, där han tillfälligt har placerats, vilket han uppgav som skäl för "flytten" . Så idag var vi fem personer mot normalt två i rummet. Kändes riktigt bra, alla jobbade, bara en av "gästerna" pratade i mobilen inne på rummet. Men så har han också jobbat inom staten i flera år och har därför en lite nonchalant attityd gentemot sina medarbetare. Men det kommer han snart att ändra på. I en internationell organisation finns det andra koder om hur man uppför sig - artighet och hänsyn bland annat.

De nya datorerna som vi har fått har bara 32 GB i minne, mot 80 i min gamla. Dessutom har IT ansvarige i Maputo, ´vid huvudkontoret tagit bort Vista och satt in Microsoft Windows XP 2002..... Ja ja ja får försöka låta bli och irritera mig - då kan jag bli dement!!! Läste just i Dagens Nyheter att stressade personer med litet socialt nätverk blir lättare dementa. Men det är inte lätt - att hålla sig lugn menar jag.

Det låter så gott om regnet, det lugna stilla regnet som faller i min trädgård. Lukten letar sig in genom dörren och jag drar ett djupt andetag. Dofterna av regnet och jord, det är himmelskt.

Afrika har en hysterisk växtkraft när regnen kommer. Det verkar som om plantor, buskar och träd har legat otåligt och väntat på att detta under äntligen skulle ske. Ur jorden kommer de första små illröda baggarna, sammetsludna nästan självlysande knallröda och enormt vackra små halvcentimeters varelser. De kallas för "filho de deus" guds son. De kommer direkt efter det första regnet, finns kvar i några dagar och kommer sedan inte tillbaka igen förrän om ett år.

Nya Chefen har kommit, ett klart lyft. Nu gäller det att hitta en bostad till honom och hans fru. Inte så lätt här i Nampula. Det mesta är nerslitet och utan under håll sedan 70 talet, då landet blev fritt från Portugiserna.
Första veckan med träning av vår nya personal är nu lyckligen avklarad och nästa vecka blir det praktiska övningar. Kanske hemma på min gård. Tog en rejäl promenad och passerade Lotta, som satt i köket och åt kvällsmat med två mycket unga män, 7 och 10 år. Hon håller verkligen på och jordar sig här i Mozambique, med duvor, duvungar och en svart kanin. Det är fredagskväll och än en gång undrar jag vart veckan tog vägen. Det är nu två veckor sedan jag lämnade Sverige, men det känns redan som om jag knappast har varit borta. Denna helgen skall jag vara lat, läsa och pyssla om mig själv. Kram alla.

Cornflakes paket, kexpaket, myslipaket, alla riktiga paket med färgglada bilder och lite text. Ja vaddå tänker du. Men här tar man tillvara på dessa "vackra" saker och dekorerar sina hem med dem. De placeras ut lite överallt i huset/hyddan. Det är inte bara här i Mozambique som man dekorerar med "vackra" paket. När jag var i Indonesien, på Sumatra så bjöds jag in till ett hus av en kvinna och hennes man. Stolt visade de mig en bred gul rand längs med väggen i takhöjd. Jag tittade lite närmare och upptäckte att det var kexpaket för vitamin A förstärkta Kex som man gett till barnfamiljerna efter Tsunamin. Familjen var stolt över sin gula rand, jag var förskräckt. Kexen som fortfarande delas ut betraktas som magiska och i vissa familjer ger man barnet tre kex uppblött i vatten på morgon, en skål ris till lunch och tre kex igen till kvällen. De tror att detta är en fullvärdig diet.

Ja bistånd kan ibland bli så fel.

Plötsligt bröt det ut världens oväder  för några timmar sedan. Helt utan den "vanliga" förvarningen med kraftig blåst innan. Det bara kom och jag trodde att huset skulle lyfta. Undrar om vår nye Chef kom med flyget innan eller efter.  Nu är det lugnt igen. Kommer  ihåg den 1 april förra året då vi nödlandade med ett Boing plan i Beira. Alla däcken exploderade vid nerslaget, och precis som idag var det en häftig regnskur, piloten hittade inte landningsbanan. Vi passerade Beira 4 gånger innan han bestämde sig för att prova,  men först efter att ha dumpat det mesta av bränslet i havet. (Beira ligger vid havet).  Några skadades och hämtades upp av ambulans, som på väg in till staden körde ner i en grop och voltade!!! Vägarna är inte alltid så fina. och de är fulla av överraskningar, speciellt när det regnar. 
Har alltså inte varit ute och promenerat idag....

Undrar hur mitt blodsocker ligger nu? Har drastiskt ändrat min regim, intet socker och inget snaskande mellan målen, bara en massa tea. Har gått 8.305 steg på stan i värmen. Det är cirka 5 km. Det är rekommenderat mellan 8 - 10.000 steg per dag, men det vet jag redan nu att det kommer jag inte att kunna. Åtminstone inte under den varma tiden. Skall i alla fall kolla med Lotta om hon kan tänka sig att ta en och annan kvällspromenad med mig i framtiden. Kanske finns det fler som vill hänga på, bara jag slipper prata hela tiden.

Har också förberett några lektioner i Nutrition idag och skall fortsätta med det i morgon. Så är jag fast i helg-jobbar-fällan igen!!! Det tog bara en vecka L . Skall ha nutritions undervisning för våra nya kolleger i hela två veckor. De har mycket olika bakgrund, så det blir till att ta det hela från början. "Varför är nutrition viktigt?" heter första passet. Att ett barn svälter redan i moderslivet och sedan under de två första åren i livet påverkar barnets utveckling, både fysiskt, psykiskt och intellektuellt för resten av livet. Dessa barnen som utgör cirka 35% av världens barn som på grund av detta har betydande svårigheter att koncentrera sig och att lära sig läsa och skriva. Dessutom är de som vuxna mer utsatta för högt blodtryck, diabetes och hjärt-kärl sjukdomar. Många småvuxna barn i ett land är ett tecken på dålig ekonomisk tillväxt och är en av de faktorer som Världsbanken följer och tittar på. Om ett land lyckas ändra trenden betyder det att det finns en god politisk vilja, om inte så är fallet så är det landet mindre intressant i rent ekonomiska termer. Mindre intressant för framtida investerare, pga. mindre intelligentia. Krasst nationalekonomiskt gäller det att se till att gravida kvinnor och små barn mår bra, äter rätt och har tillgång till sjukvård och vaccinationer. När jag skriver detta känner jag motiveringen till det jag gör stiga igen. Dessutom är jag lite småglad att jag har bestämt att bygga mitt lilla hus i Lumbo.

I morgon kommer Joaquina, den äldsta av Sr. Rodrigues döttrar. Hon skall träna sig i att använda dator, och dessutom studera lite engelska. Hon har tagit "studenten" med bra betyg, och har nu blivit erbjuden jobb på administration i en av kommunerna, Moma. Egentligen vill jag inte ha besök på helgerna, men denna helgen får vara ett undantag.

15 åriga Soraya blev mamma till en liten flicka på 2.800 gram igår eftermiddag. Soraya är en av min hemhjälps alla nio barn och han, Sr. Rodriguez, var lagom glad när det uppdagades att flickan var gravid. Hon är nu den andra dottern i familjen som har "ställt till det". Enligt traditionen här, så skall den blivande barnafaderns familj ta över alla plikter och ansvar för den gravida flickan, ge mat, husrum, betala sjukvårdskostnader och ge allmän omvårdnad. Detta skedde också under de första månaderna av graviditeten, men nu har "fadersfamiljen" plötsligt dragit sig tillbaka och vill till varje pris undvika mer försörjningsbörda. Alltså, lilla Soraya bor nu hemma hos mor och far och 8 andra syskon. Trots allt verkar det som om Rodrigues är nöjd med detta och han spelade upp en livlig scen för mig när han beskrev alla de andra barnens förtjusning över att ha en liten baby i huset igen. Han vill att Soraya skall fortsätta att studera och hemma finns det alltid någon som kan hjälpa till med att se efter den lilla.

När Soraya plötsligt efter inte mindre än 16 timmar efter förlossningen skrevs ut så gick hon direkt hem till mitt hus med sitt lilla knyte. Ingen i familjen visste att hon skulle skrivas ut, så det var bara för henne att traska iväg. Jag bor ganska nära sjukhuset så Rodrigues fick ordna med bud hem så att gammelmor kom och hämtade.
I morgon skall jag ut på stan och köpa babymyggnät, ett paket tygblöjor och en liten skjorta. Att få något nytt är viktigt, en symbol för välkomnandet till denna världen.

Det känns så gott att vara tillbaka på jobbet igen. Naturligtvis är det mesta som vanligt, med diverse småproblem som att kontoret inte har någon fungerande telefon sedan första veckan i december, vattenkopplingen från pumpen in till kontoret läcker rejält och lär ha gjort det i minst en månad. Igår brann det i Chandes kontor och idag blev det överslag och rök ur chefens stabilisator. Inget internet på kontoret sedan flera veckor - säger de som varit på plats.... Mobiltelefon nätet håller på att bryta samman och det är näst intill omöjligt att ringa....Hå hå ja ja.... Livet i Afrika. Men oj vad jag mår gott i alla fall. Tänk att sex veckors semester kan göra sådant underverk. Har knutit kontakterna med Sverige igen, fått några nya "nyårsväninnor" som finns kvar när jag kommer hem.

Igår träffade jag en god vän här i Nampula som har en konstruktionsfirma (heter det så?) och vi diskuterade mitt kommande husbygge i Lunga. Skall bygga en liten låda 10 x 7 meter i en by vid havet. Lunga heter byn och kan hittas på google earth. Då ni, alla mina vänner är ni välkomna att boka in en semester i Mozambique. Även när jag en dag flyttar tillbaka till Sverige så kommer jag att veta att jag har mitt hus i solen och värmen, att det står och väntar på mig, precis som min lilla lägenhet i Malmö nu när jag bor här. Livet är allt bra gott.

HEMMA i Nampula, sitter i min egen säng! Och vilken överraskning, mitt internet fungerade!! Tjohooo

Lotta kom nästan direkt efter att jag kommit hem, så nu är jag någorlunda uppdaterad av vad som hänt på denna fronten sedan November 08. I morgon kommer Eva från Ilha - då blir det surr i luften. Både Eva och Lotta är synnerligen pratglada, så det kommer att bli riktigt kul.

Men jag fick en riktigt tråkig nyhet idag, en god vän till mig dog dagen före julaftonen. Eftersom jag inte haft min Mozambique telefon påkopplad under Sverigetiden har jag inte fått veta detta förrän idag. Hon har/hade tre minderåriga barn och två adoptivbarn. Så nu har jag tänt ett ljus för henne som får brinna ner till dess det slocknar. Kan höra hennes röst i mitt inre och se henne framför mig när jag sluter ögonen, lång, och smal med blont långt hår, en behaglig mjuk röst som går upp lite i slutet av varje mening.

Vi pratades vid i november och i början av december, då vi kom överens om att jag kanske skulle kunna besöka henne i Australien i April/Mars i år. Det känns så snopet, ledsamt och tungt att hon nu bara har försvunnit.

Kommer ihåg mina reaktioner när jag började arbeta som vårdlärare här på Centralsjukhusets intensiv vårdsavdelning i Nampula. Varje gång jag vände ryggen till så tyckte jag att någon dog. Kände mig frustrerad och arg, tyckte att patienterna dog i smyg utan att säga till först - så jag åtminstone kunde hålla i handen och trösta. Helt absurt, men livet är inte lika segt som vi ibland föreställer oss.

Efter mellanlandning i Johannesburg stiger jag av planet i Maputo och möts av 27 gradig värme. Ganska gott faktiskt. Chauffören Franco hämtar vid flyggplatsen och så transport till Hotellet. Efter en efterlängtad dusch och grekisk sallad till snabblunch sitter jag nu här i sängen och bloggar. Klockan har hunnit bli två på eftermiddagen. Har bestämt mig för att inte ta kontakt med någon här i Maputo. Skall läsa igenom en massa mail och försöka svara. Ligger duktigt efter med en hel del. Sedan blir det tidig sänggående eftersom man inte sover speciellt bra på plan. Men gissa om jag hade tur. Planet mellan Frankfurt och Johannesburg var helt fullt, jag fick en plats långt bak i planet. Men INGEN hade fått platserna intill mig. Jag var den enda under hela flygturen som kunde sträcka ut mig under nattens resa. Gissa om det kändes lyxigt. Men trots det har jag nu i alla fall en rejäl huvudvärk och skall alltså ta det extremt lugnt i kväll. Datan och Tvn får bli mina kompanjoner - gott.  I morgon bitti klockan halv sju skall jag återigen bege mig till flygplatsen för den sista turen upp till Nampula och HEM. LÄNGTAR EFTER NODDY!

Kastrup, nu i Frankfurt och nästa Johannesburg. Flygplatser är intressant ur många olika synvinklar. Det är som om hela världen är samlad för att strax splittras igen. En massa "öden" som promenerar förbi, där några resenärer bär omkring på plastpåsar där det står "Travel Value, Duty Free" på. De har fyndat i en av de många flygplatsbutikerna, kanske köpt present till någon vid målet för deras resa.

Har just druckit en stor kopp chokladmjölk och ätit två medhavda rågbrödssmörgåsar. Har hittat ett litet hörn med några soffstolar där jag kan sitta och filosofera en stund. Just nu är vi fyra personer här i hörnan, men det rör ständigt på sig. Folk prasslar med sina påsar, stuvar om och organiserar sitt handbagage. Till höger om mig sitter en ung man med sin laptop i knät. Han har hörlurarna i öronen och tittar mycket koncentrerat på skärmen. Studerar han kanske, är det någon onlinekurs som han deltar i? eller läser han helt enkelt en av alla dessa e-books och lyssnar på musik samtidigt.

Magen och jag mår just nu finfint. Jag är alldeles för snål för att köpa en av dessa flygplats-mackor med någon röra och salladsblad i. Blir alltid uppblåst i hela buken varje gång jag flyger, så det är lika bra att försöka äta lite ordentligt även om det bara är smörgåsar.

Innan jag åkte iväg i morse åt jag en stadig frukost tillsammans med sonen hans fästmö och så förstås deras hundgosse. (som inte fick någon frukost L ). De kom i god tid för att hämta mig, eftersom de lovat att skjutsa mig till stationen. Ibland känns det skönt att få bli lite omhändertagen, speciellt nu efter att ha haft en fin och skön semester i Sverige.

Som den virrpanna jag är så glömde jag både körkort och Visakort i Malmö. De ligger förmodligen i bakfickan i min stora handväska. Ja ja tänk att det skall vara så svårt att fokusera. Kom i alla fall ihåg tandborsten, biljetter och pass, det är ju alltid något.

Väskan är snart packad, ett nytt år har inletts och i morgon åker jag hem till Mozambique igen. Årets sista dag var en fin och härlig dag. Besökte en riktigt god gammal vän i Hässleholm och sedan hem till en före detta kollega för nyårsfirande tillsammans med två andra kvinnor. På kvinnors vis lagade vi mat, pratade, njöt, och pratade mer, om livet, män, skilsmässor, barn och barnbarn, livet som ensamstående och med en kanske svag förhoppning om att en dag kanske möta någon. Denne någon som bara finns, inte kväver, kräver eller rättar till, som inte dominerar, som har öppna ögon ut mot världen. Nyårsraketerna rusade mot den blå-svarta himlen i en glädjekaskad, påminnande om det nya året och en ny start för oss alla på denna planet. Ja en ny start med många frågetecken, spännande och en säck full med förhoppningar. Gott nytt år alla kända och okända vänner.

Sitter på tåget mellan Malmö och Hässleholm. Skall besöka en god gammal vän. Det frostnupna landskapet susar förbi, vita hustak, frostvita gräsytor och gråbruna trädformationer som stiger fram ur dimman. På min högra sida sitter två äldre tonårsflickor lutade emot varandra i förtroligt samtal, förmodligen pratar de om Julens händelser och förväntan på den kommande nyårsfesten. De är uppklädda i kanske nya julkappströjor, de senaste innebyxorna, snygga skor och bredvid dem ligger stora handväskor som säkert innehåller en hel del spännande och nödvändiga grejer för en tjej i 19 års åldern. Kan inte låta bli att tänka på att om några dagar är jag tillbaka till solen och värmen, svetten och dammet, regnet med dess magiska doft, vännerna och kolleger. Jo det skall bli gott att komma hem igen. Hem till Mozambique.