Tant Greta som kom tillbaka.

Flås flås, stress och oro. Jo så vill jag nog definiera de senaste månaderna.

Till slut - HUSET ÄR SÅLT!

Han som bott i huset och är gravt sjuk har haft svårt att acceptera att han inte kommer att överleva i Mozambique. Han ville dra ut på det hela och hade svårt att inse verkligheten, men att sälja tar tid. Jag hade bestämt att inte sälja utan hans medgivande.

     Efter upprepade samtal med äldste sonen och med mig, så ville han ändå inte ge upp. Då ringde mellansonen och sa: Visst, stanna du där och glöm att du har en familj och barnbarn i Sydafrika!

     Den 24 december ringde han och sa. OK du kan sälja. Deadline var den 20 december för att hinna med allt administrativt, inte minst med tanke på att alla offentliga myndigheter stänger över jul och nyår och däremellan.

     Men det finns änglar. Köparen som jag till slut hittat, erbjöd mig att använda deras advokat, helt utan kostnad. Dessutom betalade de min skatt på försäljningssumman. Advokaten satte igång processerna och den 4 januari signerade jag säljkontraktet och dagen efter lämnade jag Nacala.

     Tillbaka till Nampula och min stora familj med fem barn under 11 år. Under ett antal chaparesor (Överbelastade minibussar avsedda för7 personer men med ett 20-tal passagerare) åkte jag in till centrum och sista avskeden till andra gamla vänner.

     Jag var/och är helt fast besluten om att aldrig mer återvända till Mozambique. Jag har spenderat 19 år där, arbetat och haft det bra på alla sätt. Men landet har dykt rakt ner i en grop med utbredd fattigdom, utom för de välutbildade med fasta jobb eller de som ägnar sig åt korruption eller droghandel.

     Den 13e januari flög jag ner till Huvudstaden Maputo för att träffa några gamla vänner. Pizza på Mundos. Jag säger då det. De har fortfarande världens bästa pizza. Därefter en tur till hantverksmarknaden, där jag genast hittade nya bekanta att slänga några ord med.

     Tisdagen den 15 påbörjades resan hem. Maputo, Addis Abeba, Wien, Köpenhamn, Malmö och Holma/Fosiedal.

     Nästa överraskning. I Addis Abeba, på stolen bredvid mig vid gaten satt en storväxt man, som jag förstås började samtala med. Det visade sig att han sedan närmare tre år tillbaka bor några hus ifrån mig här i Holma/Fosiedal. Som avslutning fick jag ett synnerligen trevligt sällskap under min hemresa.

Vatten varje dag i kranen och inga dagliga strömavbrott och inte 34⁰ C värme.

DET ÄR SÅ HÄRLIGT ATT VARA HEMMA IGEN!!!!

Klockan elva i Sverige betyder klockan elva. Klockan elva här är halv tolv eller till och med strax innan tolv, beroende på vem jag skall träffa.

     Idag skulle jag möta en kvinna på flygplatsen klockan 11.30 för att få en bok. Jag behövde hjälp av frun i huset för att skjutsa mig till flygplatsen. Det är bara det att hon är helt hopplös när det gäller tidsuppfattning. Alltså sa jag till henne att jag måste vara på flygplatsen senast klockan 11.00.

     Klockan 10.40 körde vi ut från garaget, hon stannade till för hon såg en person i backspegeln, någon hon ville prata med. Så småningom började vi köra in mot stan, då svängde hon in på en bensinmack, ingen bensin. Vi körde vidare in i stan, snurrade runt och hittade en mack. Tankarade, sedan började vi äntligen färden till flygplatsen. Vi kom fram 11.35.

Där fanns kvinnan och boken.

En snurrig dag som började kl 08.00 när jag försökte att scanna in 27 sidor dokument - men nej, Icloud var full. (Har nu uppgraderat till 2 Terra)

08.30. Muarabo får besked att en nära släkting har avlidit på morgonen. Han kastar sig iväg till sjukhuset för att hämta hem kroppen till den avlidnes bostad.

09.20 plockar jag ihop mina pärmar, papper, telefoner och allt annat i den nyinköpta capulana handväskan. Snyggaste väska jag haft på länge

09.35 Kör Hanna mig in till stan för en träff med den kvinnliga advokaten. Vi kom tio minuter försent.

10.15  Muarabo flåsar in på kontoret för att skriva på papper om procuration. Han skall signera de sista handlingarna för husförsäljningen när jag har rest till Maputo och senare hem till Sverige.

10.25 Rusar han ut genom dörren. Skall köpa trä till kistan, svepning, tvättutrustning  för den sista tvätten av den avlidne.

10.30 Hanna kör mig till Notariatet. Den officiella byrån för godkännande av handlingar.

10.40 Dyker Muarabo upp igen vid Notariatet. Han har redan hunnit köpa brädor. Han är stor och kraftig, välbyggd och med en imponerande muslimsk huvudbonad av den finare sorten på huvudet. Han vinkar åt mig - "Kom här!" Fogligt trippar jag efter honom in bakom disken förbi 20 andra snällt köande människor. Han går genast fram till den som tycks bestämma, lutar sig över bordet. och säger: "Min syster har just avlidit, jag har inte tid att stanna. Hon", säger han och pekar på mig "skall ha en procuracao gjord."

     Kvinnan tittar förvånat på mig, ser att jag är "gammal" och alltså alltid har förtur, och säger: "Gå ut där, dörren i mitten, nästa hus."

     I nästa sekund var han försvunnen och jag gjorde som hon sagt. Gick över den minimala gården och in i porten i mitten.

     Airkond! Vad skönt. Vid skrivbordet satt en kraftig kvinna med pondus. Hon skällde just ut en man som kommit in för att registrera ett nyfött barn samt en skilsmässa. Trumpet gick han ut genom dörren och hon vänder blicken mot mig som hade stelnat mitt i ett steg innanför dörren.

     "Ärende" fräser hon fram.

     "Procuracao" svarar jag och ser henne i ögonen.

     "Jasså, procuraco." hon räckte fram handen. "Få se" befallde hon. Då sa jag sött: "God fortsättning på det nya året." Hon stannade till och plötsligt så log hon. Isen var bruten.

     Hon läste igenom dokumentet som advokaten med flera års erfarenhet hade skrivit och jag undertecknat. Flera gånger läste hon igenom texten och sa att det saknades uppgifter. Vem var det som var advokat? Det måste framgå i dokumentet, vilket inte är sant eftersom denna processen kan skötas av en vanlig person. Jag nämnde namnet och sa att det är lika bra att vi ringer upp henne. Signalen gick fram Advokanten svarade och jag satte på högtalaren. Då hade kvinnan börjat fylla i en tabell i en liggare och lät Advokaten vänta. Makt! Intuitivt tyckte jag mig förstå vad kvinna säkert tänkte "Advokat ha ha, tro inte att du är någon, det är jag som bestämmer över stämplarna."

     Nåväl, de pratades vid och det slutade med att Advokaten skulle komma med en USB- sticka med texten, eftersom kvinnan inte hade någon email eller uppkopplad dator.

     Mera väntan...jag ägnade mig åt telefonen och facebook under tiden. Messade lite med Hanna som satt i bilen utanför och väntade. Träbänken var hård och jag började bli trött i ryggen.

     En ung man knackade på fönstret och frågade efter den vita kvinnan.

     "Här" röt den viktiga.

     Förskräckt öppnade han dörren och sträckte in en arm med ett vitt USB minne. Vi log mot varandra och han skyndade iväg.

    Jag lade USBn på kvinnan ord, räckte fram en ask sockerfri Läkerol med eukalyptus och sa: "Ta ett par de är bra för halsen". Hon log, tog två och såg nöjd ut.

     Mera väntan. Efter en kvart gick hon fram till datorn vid ett annat ord och började skriva. Det tog ännu mera tid. Så småningom reste hon sig, tog ur tonern från printern och började skaka den. Jag sa då: "Så gör jag också, sedan knackar jag den hårt i bordet på båda ändarna."

    Hon skrattade och knackade tonern hårt mot skrivbordet. Sedan print ut av 2 ex.

    Åter till hennes skrivbord och jag undertecknade. Då pekade hon på sitt eget namn som var riktigt långt. "Oj" ni måste ha varit ett mycket älskat barn med så många namn."

     "Ja det var jag, mycket älskad" och hon såg uppriktigt glad ut att någon hade förstått att hon också hade varit ett barn en gång som varit älskad. Jag kände mig med ens rörd av denna kvinnan. Hon kämpade för sin status och använde de maktmedel hon kände till. Så när jag kommer hem till Sverige skall jag skicka henne ett stort och vackert vykort till hennes arbete och tacka för ett bra arbete. Jag tror hon behöver det. Kollegerna kan då se att hon är uppskattad. Kanske blir hon lite vänligare av det. Vem vet.

     Men det var inte slut här.

     Tillbaka till det andra huset för att betala. Jag sa att jag inte hade 1200 mts (190 kr) i kontanter men om jag kunde betala med kort så vore det bra. Då nickade mittendamen myndigt mot mig. Läste igenom dokumentet en gång till och tryckte på ytterligare en stämpel.

     "Gå dit" sa hon och pekade på kvinnan bredvid henne. Lydigt gick jag dit och ställde mig medan den andra kvinnan satte in kortläsarens elsladd i vägguttaget. Sedan kallade hon på en man som tydligen var kortläsarteknikern på kontoret. Han knappade in summan och jag bekräftade med min kod. Det var nog ok, men han kunde bara få ut ett halvt kvitto. Lite pillande och en pappersrulle trillade ner på bordet. Stoppade in den igen, tryckte lite och fick bara ut halva kvitton. Då sa jag att jag kunde kolla med min bank om pengarna hade dragits.

Några minuter senare visade jag mittenkvinnan och hennes granne att det var ok. Då blev de lite irriterade och sa "ja det vet jag, jag såg det."

     Jaha tänkte jag det såg du inte alls, för du förstod nog inte Nordeas redovisning i kronor.

Jag tackade högt och skyndade mig ut till Hanna.

Sedan åkte vi till café VIP och slog oss loss med kaffe, vatten och söta bakverk. Det slutade med att den unga vackra kaféägaren bjöd oss på världens godaste cheescake i glas.

Välkomna åter! sa han och log mot oss.

 Ljudet av åska, en blixt och sedan knallen. Vi tittar upp samtidigt och ler. Hanna med mobilen i handen och jag med laptoppen. Det betyder mera regn, svalka och vatten till bananplantor, cachevnötsträd, apesinträd, annanasplantor, avokado, jordnötter, bananer, citronträd och allt som jag glömt. Hundarna kryper in under bilen. De vet vad som är på gång.

     Palhotan är lagom sval med en svag bris som smeker mina armar. Barnen i byn runtomkring leker och rösterna blandas med en och annan kråka som också vill säga något.     Fjärilsbusken hade nyss ett femtiotal fjärilar. Nu är det bara ett fåtal modiga kvar i busken.

Det är stilla och hela min själ vilar. Det nya året börjar bra.